I ”Vargarnas tid” varnar dåtid om samtid

Det djupa scenrummet hos Teater Giljotin formar en visuell sorgesång. En plats där klädhögar utgör reminiscenser av fotografiska vittnesmål från nazismens brott mot mänskligheten. En ödslig skokyrkogård grå av smärta, en spelplats där dåtid också varnar om vår samtid. Som Johanna Bohm Hermansson, en klingande vacker röst ur ”De döda kvinnornas kör”, uppfordrande och förtvivlat ropar: ”Gör något ni som är vid liv! Gör något innan det är för sent!”. Ropet slungas mot oss ur vargarnas tid, en tid vi inbillat oss aldrig skulle kunna komma åter, eller..?

I pjäsens centrum ylar nazistledaren Erich Koch, mannen som trots att han bar ansvaret för miljoner människors död först 1959 fick sin dom, en dödsdom som omvandlades till livstids fängelse. Koch som mellan 1941 och 1944 var rikskommissarie i det av Nazityskland ockuperade Ukraina, och då lär ha sagt: ”Om jag träffar en ukrainare värd att sitta vid mitt bord, måste jag skjuta honom först.”

Peter Engmans Koch rör sig likt en kobra över scengolvet. Ömsom stilla och bidande sin tid, för att så plötsligt göra utfall och anfall. Laservass och totalt opålitlig. Otaliga är hans offer, men hans motvillige samarbetspartner, fotografen Hans Stern (Max Ulveson) som i hemlighet smugglade ut fotografiska vittnesmål om nazistiska övergrepp, undkommer trots att Koch måste ha anat hans tysta motstånd.

Astrid Seeberger har skrivit en pjäs fylld av fasa och förtryck, ett stycke som dock också rymmer motstånd, stolthet och kärlek. Åsa Kalmérs regi får ensemblen att dansande gripa efter hopp och gång på gång söka besvärja krigets verklighet. Maria Salomaas berättare bränner igenom händelserna, men är också det förtvivlade vittne som knappt orkar hålla sig på benen. Varje individ kämpar för livet och bygger sitt eget mentala överlevnadsviste.

Hans Sterns föräldrar, Etienne Glaser och Anette Sallmander, vidmakthåller de tryggt familjära riterna. Max Ulvesons Stern och hustrun (Malin Crépin) klamrar sig förtvivlat och sensuellt fast vid sin ömsesidiga kärlek och sin lille son Jacob. För det måste väl ändå finnas en värdighet, ett sätt att hålla ryggen fri och rak?

Scenerna växlar mellan enskilda närheter och smattrande maktdemonstrationer. Ensemblen åskådliggör med lysande teatralitet så skilda tillstånd som fyrkantig exercis och glammande naziledda nyårsfester med flödande champagne och fyrverkerier. Anette Sallmanders förmåga att med sitt eget visslande skjuta upp den ena raketen efter den andra är för övrigt obetalbar. En komisk ljusblixt i mörkret.

”Vargarnas tid” är tät av desperat insikt. Vad gjorde vi då? Vad gör vi nu? Det är viktigt och vackert i sin svärta. Men närmare tre timmars förtvivlan är onekligen tungt.

Läs fler scenrecensioner och fler texter av Pia Huss.