”Ibelins enastående liv” – gripande om den globala byns gemenskap

Blizzard Entertainments onlinerollspel ”World of warcraft” fyller tjugo i år. När det släpptes, hösten 2004, hade jag precis börjat gymnasiet. Plötsligt förvandlades vänner och bekanta till alver, dvärgar och andra varelser. För många blev speltimmarna fler än skoltimmarna. Några gick om, andra hoppade av.

Även en film- och spelberoende nattuggla som undertecknad kan förstå föräldraoron. Bland världens alla spelare fanns Mats Steen, en ung norrman som föddes med en muskelsjukdom. Ju mer rörelsebegränsad han blev, desto mer ökade hans skärmtid. Föräldrarna såg livsgnistan slockna. Länge verkade han bara leva för spelande – tills han en dag, blott 25 år gammal, inte levde längre.

Överraskade tog föräldrarna emot kondoleanser från hela världen. Deras älskade enstöring var inte så ensam som de trodde. Det visar sig att han, under namnet Ibelin, var en kär grundpelare i en ”Wow”-gemenskap fylld av vänskap, förälskelse, svartsjuka, gräl och försoning.

Efter att ha etablerat bakgrunden med intervjuer, ömsint illustrerade med familjevideor, rör sig ”Ibelins enastående liv” in i den digitala världen. Föräldrarna uppmärksammas om ett arkiv, motsvarande 42 000 sidor, där man loggat alla konversationer och handlingar inom det gille som Mats tillhörde. Arkivet används som underlag för animerade rekonstruktioner.

Som att se på när någon annan spelar datorspel? Så låter det ibland när animationstung action avfärdas. Här rör det sig knappast om action – tänk snarare relationsdrama – men en stor del av filmen, rentav dess hjärta, utgörs av dessa långa, animerade sekvenser som ju är gjorda för att se ut som när Mats spelade ”Wow”.

Inledningsvis kan det upplevas distanserande, än mer så när Mats pappa envisas med att tala engelska i intervjuerna, men efter en stund slutar man se texturer och avatarer. I stället anas själen därbakom. Varvat med intervjuer med Mats medspelare från andra länder påminns man om den ”globala byn” som medieteoretikern Marshall McLuhan en gång kallade vår alltmer medialt sammanlänkade värld.

”Ibelins enastående liv” fyller en viktig funktion som ett slags ögonöppnare för spelanalfabetiska boomers – ibland på ett överdrivet sentimentalt sätt. Särskilt i rekonstruktionsdelarna finns en förkärlek för gulliga klyschor, som ett slags dramaturgisk acklimatisering för att få de mer ovana att känna sig hemma.

Filmen har inte mycket nytt att säga till den som någonsin satt sin digitala fot i en uppkopplad rollspelsvärld, men nog kan den lyckas bygga ett par analog-digitala broar mellan föräldra- och barngenerationer. Ha nära till näsdukarna.

Se mer. Filmer om digitala liv: ”Tron” (1982), ”The matrix” (1999), ”Ready player one” (2018).

Läs andra film- och tv-recensioner i DN och fler texter av Sebastian Lindvall