Ida är utvald för att köra 500 kilometer i timmen

När förarna trycker på gasen är det som att bomber på fyra däck exploderar.

Motordånet, hettan från de meterhöga eldsflammorna, den stickande känslan i näsa och ögon från bränslet, marken som vibrerar.

Och så tryckvågen. När två Top Fuel-bilar drar förbi några meter bort är det svårt att hålla balansen. Det är som att åka på en smäll. Känslan är obehaglig.

Ida Zetterström står alldeles bakom bilarna, hon ser helt oberörd ut. Motormonstren drar iväg, hon längtar efter att själv få köra.

En amerikansk flagga vajar ovanför huvudläktaren på Route 66 Raceway söder om Chicago. Historiska Route 66 sträcker sig härifrån mot väster.

30-åriga Ida Zetterström från Järfälla och Åland skrev historia när hon kom hit från öster. Till den amerikanska dragracingserien NHRA där så kallade världsmästare utses. I augusti börjar Europamästaren i dragracingens värstingklass tävla här.

– Det här är så stort som det kan bli. Det finns ingen före mig som har handplockats från Europa till USA för att köra Top Fuel, säger Ida Zetterström.

– Det är det största steg jag någonsin kommer att ta. Men jag är inte nöjd bara med att vara här. Jag vill skapa mig ett namn, vara här i många år och skriva historia.

Ida är värvad till JCM Racing. Föraren hon ser försvinna är teamkollegan Tony Schumacher, tidernas största stjärna i klassen.

Inne i depåområdets svala lugn ler Ida åt reaktionen jag bär med från starten. Hon försöker förklara hur det är att köra en sådan bil. Hon har beskrivit det som en blandning av skräck och eufori.

– Om du aldrig har gjort det skulle du nog få en chock. Jag fokuserar inte på den där kraftfulla känslan. Den är självklart jättehäftig men jag försöker att se igenom den. Det är ett jobb du ska utföra.

När hästkrafterna i bilen släpps loss trycks Ida in i stolen. Hon kan knappt andas. Hon ska inte tänka på farten eller g-krafterna. Bara på var bilen är, hur den uppträder och styra så fort hon kan.

Vad tänker du sekunderna före start?

– Ingenting. Du hinner inte tänka. Tiden det tar att producera en tanke är för lång i den här sporten, du måste bara göra det som sitter i ryggraden. När jag ser att det blir gult, då sticker jag.

Du väntar inte in grönt?

– Det tar tid för din fot att reagera, det tar tid för bilen att reagera. Om du väntar på grönt kommer den andra bilen att vara halvvägs bort.

Ida Zetterström har 12 000 hästkrafter att tämja i bilen, en F1-bil har 1 000. G-krafterna når som högst 7, en stridspilot upplever samma nivå.

– Efter målgång släpper man gasen och drar ut bromsskärmarna. Då ändras kraften till negativa 5-6 g. I stället för att bli tryckt mot sätet trycks jag mot bältena som håller mig på plats.

Som bäst har hon kört raksträckans 304,8 meter (1 000 fot) på 3,77 sekunder. Under ett testlopp har hon varit uppe i 529 kilometer i timmen.

Men det är inte höga farter som driver Ida Zetterström. Det är stora segrar.

Hellre bäst än snabbast i världen?

– Absolut. Det väger tyngre. Att sätta världsrekord kan du göra en gång, ska du bli mästare måste du prestera på topp mycket oftare.

Hon pratar om reaktionsförmågan.

– Den betyder otroligt mycket. Inte bara vid starten utan också utmed banan. De här bilarna vill inte gå rakt. Om det ser ut som att bilen går rakt, då har föraren gjort ett bra jobb med många småkorrigeringar. Du måste reagera på allt och hela tiden känna vad som händer. På de där 3,7 sekunderna kan du ha sex, sju grejer du behöver reagera på.

Om hon är rädd?

Inte i en Top Fuel-bil, där känner hon sig trygg. Det var betydligt värre när hon körde dragracing med motorcykel.

– Det var många gånger jag kände att ”där var det nära att jag inte kunde ha räddat situationen”.

Och en gång fruktade Ida att hon såg sin älskade köra ihjäl sig.

Ida väntade på att starta. Men först körde sambon Kim Hilander.

En hård kastvind tog tag i hans motorcykel efter mållinjen. Kim kraschade brutalt mot kanten på en öppning i skyddsmuren.

Ida har sett en hel del krascher, det där var den värsta. Hon hörde någon säga:

”Det finns ingen möjlighet att man överlever den smällen.”

Med paniken pumpande försökte Ida komma fram för att få veta om Kim levde.

”Vi kan inte bekräfta det”, sade sjukvårdspersonalen.

Kim hade tur, han slog aldrig i huvudet. Lårbenet och höften tog smällen.

Hur påverkades du av kraschen?

– Jag kände att det var viktigt att åka tillbaka och köra. Jag ville inte att en rädsla för att köra skulle byggas upp.

Dagen efter kämpade Ida mot alla känslor hon upplevt och satte sig på cykeln igen. Och satte personligt rekord.

Sex år senare finns både Ida och Kim i det motorsamhälle som byggts upp på ett fält i Illinois för den här tävlingshelgen.

Kim syns bland mekanikerna i JCM:s område. Deras koncentration är total. Alla vet vem som ska göra vad när Tony Schumachers motor snabbt plockas isär och sätts ihop efter hans kvallopp. Ida tömmer, blandar och fyller på bilen inför nästa.

– Det är nitrometan. Man kan tillverka bomber av det, säger hon om bränslet hon häller ner i bilen.

Ida har alltid varit bra på att veta hur hennes bil fungerar, hon behöver det för att läsa av hur den uppträder på banan. Nu lär hon sig hur rutinerna fungerar i det nya teamet, det nya landet, den nya tävlingsserien. Motormiljön fick hon med modersmjölken.

Pappa Richard hade tävlat i dragracing. När Ida kom fortsatte han som mekaniker och arrangör. Familjen hängde med till tävlingshelgerna.

Ida var åtta år när hon satte sig i sin första tävlingsbil, en juniordragster. Vad föräldrarna tyckte? De var mer oroliga när vristerna levde farligt under gymnastikuppvisningarna.

– Jag har alltid gillat saker som går fort och fått adrenalinkickar av det. Jag kan inte säga när det kom eftersom jag har varit på banan sedan jag var tre veckor gammal, säger Ida.

– Nu är det inte för adrenalinkickarna jag kör, man blir van vid det. Jag får mer kickar om vi vinner. Jag är en perfektionist, så för mig handlar det här om att vara så bra som möjligt på det jag gör.

Ida Zetterström växte upp i Järfälla nordväst om Stockholm. När hon var 12 år flyttade familjen till mamma Carolas Åland.

I våras klev Ida och Kim in med några resväskor i lägenheten i Avon, Indianapolis, där de nu bor. För första gången slipper hon jobba extra för att kunna köra.

– Jag har haft sponsorer men alltid behövt ha jobb vid sidan av för att kunna köpa mat och betala lånen. Det har aldrig funnits en buffert. Jag har alltid lagt in alla pengar jag tjänat på det här.

Hon var en elektriker som började med marknadsföring för företaget hon jobbade på, hon skötte också butiken. När coronan slog till hade hon börjat köra Top Fuel i Europa. Det blev mycket tid i karantän och svårt att vara på plats på jobbet.

Så Ida startade eget. Byggde hemsidor åt företag, hjälpte dem med sociala medier och marknadsföring. Ibland var hon depåreporter, ett år var hon mekaniker.

Ida avbryter berättelsen om hur hon hamnade här. Hennes nya verklighet kallar en bit bort på området.

Kön av väntande supportrar slingrar sig 50 meter lång ut i den stekande solen. Tillsammans med några andra förare ska Ida skriva autografer hos en sponsor.

Till höger, vänster och överallt på området syns team och företag som säljer kepsar och tröjor. Förare som klivit ur sina bilar eller av sina motorcyklar ställer upp på selfies och pratar med fans. Avståndet mellan åskådare och utövare är mindre än i många sporter.

– När vi är här så är vi här för fansen. Finns det inga fans har vi inget jobb, konstaterar Ida.

Hur viktigt är det att göra sig ett namn här?

– I Europa har jag jobbat väldigt mycket på det, att folk ska veta vem jag är, så det har ett otroligt värde. Det är det vi säljer.

Det dånar igen, ännu en start i någon av de många klasserna inne på tävlingsbanan. I hela omgivningen är reklam för alkoholprodukter lika omfattande som matutbudet är varierande.

Är det sport eller show som pågår här?

– Många kommer hit för showen, så vi behöver ha en bra show för publiken. Men för oss som kör är det dödsseriöst. För oss är allt race och att samla poäng, säger Ida.

Hon tränar som vilken elitidrottare som helst för att klara tävlingshelgerna. Det är två kvallopp på fredagen, två på lördagen. På söndagen blir det fyra race för de två förarna i finalen.

– Man kan sitta i bilen i en halvtimme innan man kör. Det är väldigt varmt, man är fastspänd, det är svårt att andas. Är du inte i bra form återhämtar du dig inte snabbt nog till nästa race.

– Just det här att det är så otroligt varmt är jobbigt för kroppen. Vi har hjälmen och innanför den har vi en hjälmkjol. Och en overall som är tjock nog för att vi ska kunna brinna i 20 sekunder och ändå klara oss.

Kevin Contardo jobbar med marknadsföring i JCM. Han kallar en tävlingshelg för showdeo. En blandning av show och rodeo där vilda krafter ska kontrolleras.

Han beskriver Ida Zetterström som en dröm att jobba med för en marknadsförare:

– Ida har en arbetsmoral som är slående. Hon är en av de första som kommer, en av de sista som går och hon är van att ha skitiga händer. Hon är väldigt intelligent. Sponsorerna älskar henne, hon kan berätta allt om bilen och hon vet hur den här affärsmodellen fungerar.

– Hon har dessutom ett coolt utseende som inte skadar henne men viktigast – hon kan verkligen köra.

22 förare startar i Idas klass den här helgen. På NHRA:s hemsida finns 49 förare listade i Top Fuel, fem är kvinnor.

Den mullrande motormiljön är ändå mindre macho än hur det kan vara i fotboll och ishockey.

– Alla visar respekt mot mig. Visst kan en del killar vara lite mer macho men när det väl behövs tar alla hand om varandra, säger Ida.

– Vi har en kille som ligger inne i trailern med huvudvärk i dag. Alla har varit inne med vatten och huvudvärkstabletter och kollat hur han mår. Alla vet att i ett team klarar man sig inte utan varandra. Det blir som en familj. Det tror jag inte att man hittar i många andra sporter.

Ida ska debutera i Minnesota i mitten av augusti. Då ska hennes eget team i JCM vara redo med tio personer, en tävlingsbil och en reservbil. Hon hinner köra åtta av 21 tävlingar 2024. Nästa år kommer hennes team att växa med några personer och ha en omsättning motsvarande 31 miljoner kronor.

– I Europa gör alla det här på frivillig basis. Här är det ett fungerande maskineri. Alla är anställda och jobbar på heltid.

Även bilarna varierar en del.

– Bromsarna är uppsatta annorlunda, säger Ida. Jag måste ändra hur mycket kraft jag använder på bromsen mot det jag är van med.

– Styrningen är också annorlunda. Man gör alltid jättesmå korrigeringar på de här bilarna när man kör. I Europa fick jag göra korrigeringarna med mycket kraft, om jag gör det här svänger det alldeles för hårt.

Är det svårt att lära om?

– Jag trodde att det skulle vara svårare. Så länge man förstår vad man behöver göra för förändringar är det lättare.

Varje intervju vi gör avbryts av motordån i bakgrunden. Ida har inga problem att slå av och på. Det är också så hon är som förare. Fokuseringen på nästa lopp kommer när hon tagit på sig overall och hjälm och klivit ner i bilen.

Vad gör dig till en bra förare?

– Jag är väldigt lugn. Och otroligt tävlingsinriktad, det är något jag slår på när jag behöver. Jag tror att det är det som gjort mig till den jag är.

Är det realistiskt att vinna serien och kunna kalla dig världsmästare?

– Inte nästa år men kan vi få tid och jobba oss in i det här ser jag det som möjligt.

Hur långt kontrakt har du?

– Det funkar inte så. Du jobbar med ditt team och har vi inte sponsorer så kör vi inte. Jag vill se mig själv här i åtminstone tio år.