Ett plågsamt nöje. Så kanske man kan sammanfatta en antikhistorikers bioupplevelse av Ridley Scotts hajpade mastodontuppföljare ”Gladiator II”. Svärd- och sandalfilmer är berättande underhållning som i högre grad speglar samtiden än det historiska Rom. Ändå sitter man där och skakar irriterat på huvudet när värdefulla gladiatorer plågas halvt ihjäl under träning och suckar ljudligt när de blekhyade kejsarna Caracalla och Geta firar segern över ”barbarerna” i afrikanska Numidien (romerskt sedan 200 år tillbaka) trots att de själva var söner till den Afrikafödde Septimius Severus.

Man kväver ett gapskratt när senator Thraex läser sin dagstidning på ett kafé och vrider sig i plågor när Konstantins väldiga marmorfot visas som skulptur bredvid Colosseum. Bara foten. Den som i dag står i Kapitolinska museerna. Den som utgör en del av Konstantins antika helskulptur. Han som regerade ett sekel senare.

Historiska fel kan vara både irriterande och underhållande. De kan vara obetydliga eller skada berättelsens autenticitet. Minst lika intressant är hur man väljer att skildra Rom – bleka kejsare och filmens många kritvita marmorbyster är problematiska – och hur det skapar igenkänning genom referenser till det antika och till äldre Romfilmer. Så kryddas också ”Gladiator II” av fragmentariska citat, anspelningar och blinkningar. Här följer några exempel:

I.

I filmens början citerar hjälten Hanno/Lucius det tal som historikern Tacitus låter den kaledoniske hövdingen Calgacus hålla i sin skrift Agricola: ”De skapar en ödemark och kallar den fred.” Tacitus var kritisk mot kejsardömets maktkoncentration och korruption och lät här ”den oförstörde barbaren” påminna om förlorade republikanska dygder som mod, pliktkänsla och frihetsvilja. Citatet fungerar som imperiekritik också i filmen, samtidigt som det signalerar att hjälten i själva verket är en romersk tronarvinge. Han kan minsann sin Tacitus.

II.

Håll ögonen öppna så att ni inte missar denna fantastiska graffiti på en vägg i Rom: Irrumabo imperatores. Jag närmast rodnar när jag översätter det: ”Jag ska munknulla kejsarna.” Referensen är Catullus sextonde dikt, länge förbjuden i skolböcker riktade till känsliga flickebarn. Genom denna (mycket romerska) graffiti, skriven på latin som ingen längre kan läsa, med en referens som ingen längre förstår, lyckas filmskaparna smyga in ett intelligent ”Fuck you, kejsare” eller varför inte ”Fuck you, alla petiga antikkännare som klagade på latinet i den första Gladiatorfilmen” (När Maximus utropade Roma victor! grät antikvetare runt hela världen; korrekt latin är Roma victrix!).

III.

Filmens Caracalla gör sin apa till konsul. Det är en referens till den famösa historien om Caligula som ska ha utnämnt – eller rättare sagt eventuellt funderat på att utnämna – sin häst Incitatus till konsul. Onda kejsare är tillika galna, korkade, omogna och oförutsägbara tycks vara budskapet, och ja, berättelsen om Caligula och hästen gjorde nyligen medial comeback under Trumps utnämningar till sitt kabinett. Roligast med Incitatus är annars att han ska ha varit klädd i purpur, burit ädelstenar, ätit gyllene foder samt bjudit gäster (troligen människor, inte andra hästar) på eleganta middagar i sitt marmorstall.

IV.

Notera Romfilmsreferensen när gladiatorerna tillfrågas om vem som avlossat sitt armborst (?) mot kejsarlogen och en efter en tar på sig skulden. Detta uttryck för broderlig solidaritet bland förslavade män är en hyllning till Stanley Kubricks film ”Spartacus” (1960) och den berömda scenen ”I am Spartacus”.

V.

Man tänker knappt på dem, men på Colosseum, och ja, på alla Romfilmers arenor, står höga koner av sten som lustigt nog saknar syfte såväl i filmerna som i antika gladiatorspel. I själva verket tjänade dessa så kallade metae som rundningsmärken för hästekipagen på Circus Maximus. Möjligen är det Gérômes målning ”De kristna martyrernas sista bön” (1883) som bär meta-ansvaret; här syns rundningsmärken, vilda djur och dödsdömda kristna på just Circus Maximus, senare tolkat som Colosseum. För övrigt inspirerades Ridley Scott att göra ”Gladiator” (2000) av en annan Gérômemålning, ”Pollice verso”, där kejsaren gör tummen ner, en gest som lever sitt eget romersk-kulturella liv trots vag antik evidens.

VI.

Sjöslaget i Colosseum är filmens mest spektakulära (och bästa) scen. Romarna iscensatte faktiskt sjöslag, så kallade naumachiae, främst i särskilt utgrävda bassänger (också de hette naumachiae). Antikhistorikern nickar också förtjust när perserkrigens Slaget vid Salamis annonseras (både Augustus och Nero gjorde skådespel av just denna drabbning) men återtar snart sin skeptiska min när filmen låter atenarna möta trojaner i stället för perser. Varför, liksom? Romarna ansåg sig stamma från Troja och skulle aldrig riskera att anfädernas flotta förlorade inför tusentals åskådare. Därför iscensatte man heller inte de egna striderna till havs: utgången av sjöslag som dödlig underhållning (krigsfångar fick sätta livet till) kan vara knepiga att förutse.

VII.

Så till filmens vilda djur, de groteska CGI-framfantiserade blå aporna, den beridna noshörningen, de vita hajarna. Så här: romarna lät transportera enorma mängder främmande djur från imperiets alla hörn för att kunna visa upp dem i triumftåg och på arenan. Bara under invigningen av Colosseum år 80 ska nio tusen (!) djur ha dödats. Elefanter, lejon, björnar, flodhästar, giraffer, tjurar, strutsar, krokodiler, apor (japp), noshörningar (också japp) – det exotiska skulle tämjas, underkastas och dödas som underhållning i maktens centrum. Hajarna då? Nej, historiskt korrekta är de inte. Men om romarna hade haft möjlighet att visa hajar på Colosseum, skulle de gjort det. Som del av filmens sjöslag gör de sig perfekt.

VIII.

Att Maximus namn är borthackat i listan över tidigare gladiatorer i Colosseum får aldrig någon förklaring. Men syftningen är tydlig. Romarna praktiserade det som brukar kallas damnatio memoriae, ett slags minnets utradering av döda inre fiender. Och just Geta drabbades illa; Caracalla såg till att avlägsna alla spår av brodern efter att han låtit mörda honom. Ironiskt nog innebar borthuggna namn att de snarast framträdde tydligare. Den Romresenär som i dag tittar noggrant på inskriften på Septimius Severus triumfbåge på Forum kan se mörkare partier i stenen – där stod tidigare Getas namn.

IX.

Referenserna till den första Gladiatorfilmen är legio. Händer som rör säd, jord, sand. Marcus Aurelius dröm om Rom. Strength and honour. Antikhistorikern har överseende – fram till den scen som inne i Colosseum visar Maximus grav inramad av en engelsk text, med hans slogan: What we do in life echoes in eternity. Detta är varken roande eller ens irriterande; det är bara löjeväckande. Filmens Romillusion spricker vid Maximus gravplats. Kvar står ett mausoleum, ett innehållslöst bombastiskt minnesmonument över Ridley Scotts ”Gladiator”. Hajar, skeppsdrabbningar och grova graffiti till trots: I am no longer entertained.

Läs också:

Filmrecension: Splittrade ”Gladiator 2” kommer inte att eka in i evigheten

Share.
Exit mobile version