Februari 2024. Det har varit mörkt så länge nu. Jag träffar min förläggare Richard för jag vet inte vilken gång i ordningen, han säger att han börjar bli blind för manuset.
Han också.
Han har samma kommentarer som förra gången: tajta till, stryk. Vi kallar honom mannen med släggan, han slog sönder mitt förra manus från tusen sidor till tre hundra. Men jag vet ju att det blir bättre.
Min kille följer med och filmar till dokumentären vi tänkt göra om arbetet med boken. Richard blir en av de första som får veta om barnet, det är bara ett åtta veckors embryo i mig. Jag säger att det inte finns någon mening med att försöka bli klar till hösten, jag ska föda barn då.
Förra året vid samma tid var jag också gravid. Jag föreläste på Författarskolan i Lund i vita byxor, stod och berättade om alla mina refuseringar och misslyckanden för femtio hoppfulla. Samma kväll kom blodet.
Jag har försökt bli gravid i tre år, arbetat med boken ett år längre. Allt i hela mitt vuxna liv har handlat om samma saker: barnen och böckerna. Barnet jag har, som börjar bli stort nu. Barnet jag längtat efter. Böckerna jag skrivit, både de opublicerade och den här.
All frustration, alla besvikelser.
Tunneln mot boken. Mot barnet.
Om man visste att barnet skulle komma, att boken skulle bli av. Det är att inte veta som är det värsta.
Jag försöker vila mot tilliten.
Jag har precis gjort ett tidigt ultraljud när Richard skickar vidare texten till min redaktör. Jag har tjatat till mig Helena. Hon är sträng men entusiastisk, noggrann där jag brister.
Hon ska börja läsa texten.
Jag är klar med researchen, har hållit mig borta från Hilma af Klint-styrelsen sedan jag hörde om allt drama redan för sju-åtta år sedan och i stället vänt mig till människor runtomkring, några andra främst kvinnliga forskare och experter som blivit till vänner under årens samtal och samarbete. Det råder en anda av att hjälpa varandra, som om alla vill Hilma väl. Jag har känt mig välkommen.
Två år hos mamma och pappa. Det var inte så jag tänkt mig vuxenlivet
Jag hoppar på en master i historia för att få CSN, efter femton år som frilansskribent får jag mindre betalt än när jag började. Jag är snart trettionio år och har aldrig haft ett riktigt jobb, värdelös på arbetsmarknaden. Mina föräldrar, lärare i Värnamo, skrattar när jag säger att doktorera i humaniora är min backup.
Jag bodde hos dem i två år, min tweenie-dotter och jag. Vi hade precis flyttat hem från USA på grund av pandemin och landade där, i flickrummet i Värnamo. Dussinet år utomlands, totalt i livet. Två år hos mamma och pappa. Det var inte så jag tänkt mig vuxenlivet. Men det var bra, jag kunde slippa undan min största fiende: pengarna. Känns fånigt att säga ”kapitalismen”. Men det är ju det. Kunde bara skriva, ostört, på heltid researcha, forska, lära mig allt om Hilma af Klint och hennes vänner. Det hade inte kommit någon biografi om henne så jag fick börja från början.
Men samtidigt:
Singel, pank, lost i livet.
Mitt liv, som jag trodde skulle ändras med första boken, stod bara stilla. Tjugo års förväntan mynnade ut i – vad? Tystnad. Släppte min första roman, men den räknades inte som en riktig debut för jag hade gett ut en pekbok innan. Några fina recensioner. Det var allt. Ingenting hände.
Det enda bra som hände var min kille, som jag träffade. En av hans första frågor var: vill du ha fler barn? Mer än något annat i världen, sa jag.
Ofta kändes arbetet med boken långsamt, tungt, som att treva sig fram i en mörk gång. Ensamt, men någonstans ändå en riktning. Samtidigt är jag så otroligt lycklig när jag skriver. Det finns inget annat jag älskar som det här. Det är bara det materiella som är problemet. Allt annat i skapandet är glädje.
Fast jag skrivit jag vet inte hur många böcker är jag irrelevant i världen
Det blir april, boken är hos Helena. Tolv veckor har gått av graviditeten och jag börjar berätta. Vågar knappt fira, inte heller röra boken. Firar tre år med min kärlek och flyttar till en hyresrätt i en förort.
Jag är så trött.
Men fortfarande gravid. Varje dag känns som en seger.
Det blir maj och jag får ett datum av förlaget. Mars 2025. Varför ska allt ta så lång tid?
Fast jag skrivit jag vet inte hur många böcker är jag irrelevant i världen. Jag har inget jobb, inga planer. På något sätt har jag förlikat mig nu. Det finns en frihet där, i att känna sig på botten, utanför. Jag har varit nedstämd i långa perioder. Inget sammanhang. Inga förväntningar.
Redaktörens feedback kommer. Det är mycket, men samtidigt mest småsaker. Hon säger att allt är på plats nu. Det känns ljusare i kroppen.
Man behöver inte tänka lika noga, inte vara lika kreativ för redigering. Det är bara ena delen av hjärnan. För att skriva krävs hela. Det är bra för jag är trött, illamående av graviditeten.
Jag trodde aldrig jag skulle bli klar, det var så tekniskt komplicerat. Research. Förklara krångliga koncept för läsaren. Dramaturgi. Göra en berättelse av det röriga livet.
Tänk vad skönt att bli klar.
Maj, vi åker till Berlin, jag sitter i parken efter mötet med Saskia som vill översätta till engelska, men än är den drömmen långt borta. Jag har ju inte ens boken. Mitt barn går och köper glass. Jag tar fram datorn för att skriva. Då kommer de första sparkarna. Vi har just fått reda på att det är en pojke.
Min pojke som sparkar.
Maj blir till juni, jag får mejl från Helena: 1 755 kommentarer. Det låter mycket, de säger att det är normalt i det här skedet. Det är mest mindre saker, strykningar, kommatecken. Metodiskt tar jag mig igenom dem, en efter en. Hon har dödat mina metaforer. Kanske var det inte meningen att ha med dem i det här manuset. Låta allt vara nära benet. Renare.
Hur tänker Hilma? Jag närmar mig rösten, som jag tänker mig den. Vill inte ha en gammaldags ton, det skapar bara avstånd för läsaren. Hittar ett mellanting, något modernt utan det allt för moderna. Som om jag lärt känna den jag aldrig träffat genom att föreställa mig vad hon sagt till andra under seanserna, hur hon måste ha förhållit sig till dem omkring henne, hur hon förhöll sig till Uppdraget.
Vem gör något sådant – tar sig an att hängivet måla tavlor i flera år, som helt bryter mot omgivningens förväntningar på en kvinna, på en konstnär? Som blir besatt av Uppdraget. Det kan inte vara en enkel människa.
Det kan inte vara enkelt att vara en sådan människa.
Arbetstiteln var ”Ingen vill vara vän med ett geni”, men Richard trodde inte att Hilma skulle kalla sig geni, och egentligen inte jag heller. Men det blev namnet på ett kapitel.
Femte månaden, magen har börjat synas. En ständig påminnelse om hur boken måste bli klar, snart, jag vill inte ha den hängande kvar när jag har ett spädbarn. Misstaget med förra boken: jag var nästan färdig, så kom barnet. Sedan dröjde det flera år innan den kom ut.
Efter att jag fört in de 1 755 kommentarerna läser jag igenom min utskrift, har minst lika många egna kommentarer, men större, mer omfattande. Det känns som att det aldrig tar slut.
Ett tag, under arbetet med boken, i väntan på barnet, ville jag inte leva längre för jag visste inte riktigt vad jag skulle leva för. Det var dessutom februari. Jag gick till en psykolog och så kom jag ut, sliten och blek. Då kom en sjuksköterska fram.
”Är det du som är … Min syster och jag har läst din bok.”
Och plötsligt var det som att jag var en människa. Att jag fanns, jag också.
Att få vara med i världen.
Jag vet hur det är med en nyfödd. Allt blir en u-båt. Hur ska jag kunna tänka på boken?
Andra rundan med redigering från Helena. Mest ord, småsaker. Plötsligt känns boken så lätt, helt självklar. Som om jag bara använt Wikipedia trots allt grubblande. Jag minns den här känslan från förra gången, när alla spår av ett decenniums tankar och förarbete plötsligt suddats ut och det verkar så enkelt.
Och så vet man att man är färdig.
Juni, jag tar pressbilder, vill göra det innan jag är alltför uppsvullen, eller nyförlöst och trött.
Jag vill bara vila när barnet kommer.
Blir boken färdig då? Vissa dagar känns det inte så.
Augusti, jag skickar tredje rundan till redaktören. Specialistläkaren jag går till har varnat för att barnet kan komma långt tidigare, när som helst, trots att han är beräknad i oktober. Jag har en lång hälsohistoria.
Helena säger att manuset närmar sig, men det är inte klart än. Vi kommer behöva köra allt en runda till, efter barnet. En uppgivenhet. Jag vet hur det är med en nyfödd. Allt blir en u-båt. Hur ska jag kunna tänka på boken?
En rädsla dyker upp, för att allt ska kollapsa, igen.
Jag vill bara göra mitt bästa.
September, möte med pr-ansvarig. Min kille ska designa omslaget och vi har bollat fram och tillbaka i flera år. Plötsligt faller det på plats, på mållinjen. Alla håller med om att detta är det rätta.
Nio månader gravid köper jag en alldeles för dyr kostym för att ha något som känns verkligt, går att ta på, något jag kan ha sedan i boksamtalen. Chansar på att den ska passa.
Oktober, jag får veta att min förra bok ska översättas till tjeckiska och grekiska. Det känns för bra för att vara sant så jag berättar det knappt för någon, rädd att projektet ska rasa.
Det är dan före dan för det beräknade födelsedatumet när jag skickar in manuset till förlaget.
Allt känns försenat.
Jag tvingar mig att aktivera mitt inaktiverade Instagramkonto efter två och ett halvt år
November, jag har en fem veckors bebis och redigerar bok varje gång han sover. Ändå känns det lugnt. Som att jag är klar, i grunden klar. En annan känsla vaknar. Ett till barn ska ut i världen.
I flera år har jag inte varit mycket online, försökt jobba på att vara i nuet och veta mindre om andra. För att skydda hjärnan men också för att slippa jämföra mig när jag bara står och stampar. Jag tvingar mig att aktivera mitt inaktiverade Instagramkonto efter två och ett halvt år, efter att ha uppammat mod i flera månader. Skriver: Hej alla, jag har skrivit en bok, fått ett barn.
Det verkar så enkelt när man skriver det.
December, saker börjar hända. Omslag klart, pr-möte klart, manus till Saskia som ska översätta ett utdrag till utländska intressenter. Jag skickar materialet vi filmat under åren till klipparen.
Januari 2025, en till runda med manuset. Sonen är tre månader. Men tunneln känns ljusare. En till runda, och så blir det sättning, allt ser ut som en bok på sidan. Nu får inte mycket ändras, ändå lyckas Helena och jag skrapa ihop över 900 kommentarer. I fem timmar står jag med bebisen i bärsele medan vi går igenom kommentarerna.
Varje gång han somnar svarar jag på ett mejl, bekräftar ett utkast, läser om manuset en gång till i samband med korret. Samtidigt rasar idéerna fram till nästa bok, jag måste hålla mig. Skriver ibland i smyg, på mobilen, när vi promenerar och han somnar. Det blir sidor, kapitel. Men jag försöker att inte tänka på det. Försöker fokusera på det som finns, det sista.
Översättningen är vacker. Saskia har fångat min röst, mitt tilltal. Rytmen. Det ska skickas till agenten, jag hoppas hon ska ta sig an mig.
Mitt stora barn börjar andra terminen i femman, på väg ut till köpcentrum och tonår. Mitt lilla, inte längre nyfött, blicken utåt.
Äter lunch med Karolina, vi pratar om åldrande, hur skönt det är. Hon säger: ”har du hört uttrycket ’if you’re a poet when you’re twenty, you’re twenty. If you’re a poet when you’re forty, you’re a poet’”?
Februari, det är bara månader tills jag fyller jag fyrtio. Min kille som är betydligt yngre är fortfarande ung, jag vet inte vad jag är. Vad är man när man inte är ung och spännande? Jag gillade aldrig att vara ung. Tyckte mest det var frustrerande att veta att man skulle kunna så mycket en dag, att man skulle bli bättre, att man inte var där än. En snart fyrtioårig kvinna med två barn. När någon frågar kommer jag på mig själv med att säga: jag har nog aldrig mått så här bra.
Lugnet. Ljuset. Fånigt kanske men: djupet. Tänker ofta på det Schopenhauer ska ha sagt, om att första halvan av livet var som att titta på broderiet av sitt liv, och andra halvan var när man kikade på baksidan. Allt jag bryr mig om nu är stygnen.
Februari, nästan mars, då när boken ska komma. Filmen blir klar, får titeln ”Vägen till Det osynliga templet”. Det är snart dags för den internationella mässan där vi hoppades sälja boken, men jag har ingen agent än. Jag står i en bokaffär när fickan vibrerar. Utanför lägger jag ner bebisen i vagnen och kollar. Det är Richard. Ring mig så snart du kan. Bara samma eftermiddag får jag svar från en agent. Det är bra nyheter.
Bebisen ser på mitt leende ansikte med sina tindrande ögon, dem mitt stora barn beskrivit som: han har bara känt kärlek.
Bara dagen efter får jag veta att jag ska få vara med i morgon-tv. Är det nu det händer? Är det nu allt blir enkelt? Lättheten i mig, lättare än på åratal. Som att backen äntligen vänder nedåt.
Det blir mars och det blir samma vecka som boken ska släppas i handeln när jag vaknar till ett tiotal meddelanden i telefonen, alla med samma länk. En stor granskning i DN av Hilma af Klint-styrelsen. Plötsligt pratar alla om Hilma. Varenda konversation jag har börjar med: ”Vilken sjuk tajmning … Vilken tur.”
Vilken tur. Vill nästan skratta åt enkelheten i min egen axelryckning när jag säger det. Jag antar att jag hade tur den här gången. Det är soligare på den här sidan av isberget och jag hoppas bara att jag får stanna ett tag till.
Läs mer av DN:s bokbevakning här
