Ilsken och rasande guidad tur genom Europas ruiner

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

I juni rapporterades det att man slutligen har tagit livet av Robin Hoods ek. Den blev 800 till 1 200 år gammal men älskades till döds, får man väl säga. Av turister som klampade omkring den i Sherwoodskogen i Nottinghamshire, och gjorde jorden så kompakt att regnvattnet inte längre kunde tränga ner till ekens rötter.

Ett annat brittiskt exempel på turisthordernas förödande inverkan på naturen är den strandräcka i Pembrokeshire, där den fiktive figuren Dobby begravs i en av Harry Potter-filmerna. Här har lämnats stenar, kors och framför allt sockor som förpestat omgivningen. Nyligen fick man leda om en kraftledning för att blidka Potterfanatikerna. Nu ska ledningen i stället hota en bronsåldersgrav i närheten.

Inte bara naturen förstörs av massturismen, förstås. Michelangelos Sixtinska kapell skapades för att hysa en konklav vartannat decennium ungefär. I dag trängs tjugotusen personer där varje dag, sex miljoner om året. Även jag har varit där ett par gånger. Det står en vakt på ett podium som ropar silenzio!! varannan minut. Det är inte så mycket tystnaden som påkallas. Syftet är att minimera besökarnas utandningsluft så gott det går. Men det spelar i längden ingen roll. Takfreskerna kommer att förstöras inom några decennier, för att stänga kapellet kommer naturligtvis inte på fråga. Turisttrycket är för högt.

Exemplet Sixtinska kapellet och dess dystra prognos kommer från den nederländske författaren Ilja Leonard Pfeijffers roman ”Grand Hotel Europa”, som introducerar honom i svensk språkdräkt.

Omslagets baksida citerar en recensent på en amerikansk tidning. ”En roman med oförbätterlig livsglädje”. Tycker han. Skadeglädje, skulle väl vara mer på sin plats, för romanen handlar om ett döende Europa och är något av det sorgligaste jag läst på länge.

Berättaren i ”Grand Hotel Europa” är i princip oskiljbar från den biografiske författaren: en hyllad nederländsk författare som flyttat till Genua och skrivit en bok om staden (”La Superba”) som blivit så uppskattad att den – förstås – gett upphov till guidade turer. Nu har han emellertid dragit sig tillbaka till titelns flagnande paradhotell, som ligger på en ospecificerad plats, gissningsvis i norra Italien. Han försöker komma över en havererad kärleksaffär.

Romanen ställer upp två omväxlande intriger med ett gemensamt tema. Vi får följa hur Ilja bearbetar sitt brustna förhållande med en italiensk konstforskare/gallerist av nobel börd. Pfeijffer har arbetat ordentligt med att få henne att framstå som helt olidlig, långt bortom parodins gräns. Hon får ett arbete i Venedig, dit de flyttar. Det enda som egentligen binder dem samman är ett gemensamt projekt som går ut på att återfinna en förlorad målning av Caravaggio.

Den gamla kristallkronan plockas ner till förmån för en vulgär Swarovski-pjäs.

Detta förhållande bearbetar Ilja alltså på Grand Hotel Europa, som hyser en uppsättning excentriska stamgäster och en mystisk äldsta gäst; en uråldrig kvinna som aldrig visar sig. Man begriper snabbt att hotellet förstås är en manifestation av kontinenten Europa. Det nedgångna, anrika hotellet har nyss fått en ny ägare. Han är kines och ute efter det genuint europeiska för att locka kinesiska turister. Så han byter ut lobbyns oljemålning av Paganini mot ett fotografi med Paris-motiv. Den gamla kristallkronan plockas ner till förmån för en vulgär Swarovski-pjäs. Och det klassiska kinesiska terummet förvandlas till en brittisk pub. Mycket populärt.

Ilja Leonard Pfeijffers dystra grundsyn står klar: Europa är den enda världsdel vars nationella stolthet vilar i det förflutna. Berättaren får många anledningar att reflektera kring det tivoli för turister som Europa alltmer håller på att bli. Han anlitas till ett dokumentärfilmsprojekt om massturismen, som gör att han kan resa runt lite och samla fakta. Antagligen ligger det helt autentiska samtal bakom de röster som vittnar om denna europeiska apokalyps.

Som turistchefen i Amsterdam – en av de orter som i likhet med till exempel Ibiza, Mallorca, Venedig och Barcelona alltmer aggressivt försöker värja sig mot massturismen. Han förklarar hur populära turistorter inte alls tjänar pengar på turismen, utan snarare förlorar. Alla extrakostnader i form av övervakning, städning, renoveringar och sådant åläggs orten medan inkomsterna går till utländska bolag. Lokalbefolkningen saknar bostäder för att Airbnb-profitörer köper upp hela fastigheter. Och så vidare.

Turisterna som sådana får också spydiga slängar av sleven. Här följer Pfeijffer i spåren av litteraturteoretikern Jonathan Cullers essä från 1988, ”The semiotics of tourism”, som talar om turistens strävan att undvika andra turister. I ”Grand Hotel Europa” förekommer ett underbart satiriskt avsnitt där två nederländska turistpar försöker bräcka varandra i en tävlan om mest autenticitet.

Det blir alltså en ilsken och brusande utsökt blandning av rasande lokalapokalyptik, melankoli och – på några ställen självparodisk – vältalig analys av postkapitalismens ritualer. Här ett stilprov som handlar om den europeiska klassiska musiken och publikens dyrkan av det förflutna:

En publik som bara blir äldre och äldre förlorar sig fullständigt i en kulturunderstödsslukande högmässa för längtan tillbaka till ett kortvarigt men praktfullt förflutet, då Europa erövrade världen och borgerskapet klev fram ur adelns skugga med sina spetsdukar och sachertårtor. En bättre metafor för det nuvarande tillståndet i Europa är knappast tänkbar.

Läs fler texter av Jonas Thente och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur