Iman Talabani: ”Det är förminskande att kalla mig förortens bästa poet”

– Folk är såhär: ”Jag måste hinna leva för att kunna göra konst”. Men jag kör på, vet du varför? För jag har redan levt.

Poeten och filmskaparen Iman Talabani är ingen typisk flanerande konstnär, hon behöver varken tid eller utrymme i tillvaron för att hitta inspiration. Dessutom hade det inte hunnits med, hon identifierar sig som en ”workaholic” som jobbar hela tiden. Hon lyfter fram drivet i sina inspirationskällor – Beyoncés arbetsmoral och Zlatans pondus till exempel – inte konsten eller utförandet i sig.

I 25 år, mer exakt, har Iman Talabani levt. ”One woman show” är hennes film om delar av detta kvartssekel, en slags hybridberättelse där en monolog på en upplyst teaterscen varvas med spelscener från Molkomsbacken i Farsta.

Filmens mittpunkt är en träbänk där hon och hennes vänner ofta satt när de var yngre. De var för små för att komma in på fritidsgården Tuben i Farsta centrum så det var på bänken de möttes, gömde sig från sina föräldrar och smygrökte.

Det är Iman (spelad av hennes lillasyster Bayan Talabani och senare av henne själv) som står i centrum, men det handlar om tjejerna, alla de som har suttit, och kommer att sitta, där. Tittaren får följa de första vänskaperna, första ciggen, första snatteriet, första kärleken. Imans kritvita Reebok-skor smutsas ned allt eftersom livet går.

– Det är jag som är tidslinjen, men det handlar om systerskapet och om samhället, säger hon.

Iman Talabani växte upp i Farsta med en palestinsk mamma, en kurdisk pappa och tre syskon. Hon började skriva som 14-åring och uppmärksammades som spoken word-artist. Hon framförde sina dikter på Dramaten och som 17-åring medverkade hon i ”Våra drömmars stad” på Kulturhuset Stadsteatern.

När DN intervjuade Iman Talabani för åtta år sedan, efter att hon tagit emot priset som en av ”ortens bästa poeter” för dikten ”Tillfällig”, berättade hon om sin vilja att göra avtryck, att inspirera ”tjejer från orten med svart hår”. Det drivet finns kvar, men i dag har hon ett mer komplicerat förhållningssätt till den uppmärksamhet hon fick som tonåring.

– Jag bär den stämpeln med stolthet, men det är förminskande att kalla mig förortens bästa poet. Jag är Sveriges bästa poet – put some respect on my name. Jag är en konstnär, punkt.

Även om Iman Talabani alltid har nära till skrivandet – ”en poet kommer alltid vara en poet” – så har fokuset den senaste tiden legat på visuellt berättande. 2021 startade hon sitt eget produktionsbolag, Talabani productions. Steget var inte alltför stort dit, eftersom hon under sex år fått en stor följarskara på Youtube, klippt vloggar och kortfilmer.

Den mest populära videon har 482 000 visningar, Iman sitter i en bil och läser upp dikten ”Försent” mot en enkel pianoslinga och ett hiphopbeat. Av de hundratals kommentarerna kommer många från tjejer som vill hylla henne, berätta att de känner igen sig i hennes texter. Andra av Imans videor är snarare instruerande, där blir hennes Youtube en handbok i livet: ”hur man blir nummer ett”, ”hur man blir hot girl”, ”hur man undviker å bli galen”.

Trots att hon är fast bestämd om att hon är klar med den typen av Youtubematerial nu var det där hon valde att sprida sin film ”One woman show”. I dagsläget har den 104 000 visningar. Tanken var att den skulle sättas upp som en monolog på Kulturhuset Stadsteatern, men i arbetet med texten kom hon på andra tankar:

– Jag insåg att det här blir nog bättre som film. Jag ville inte behöva bokstavera allt – vissa grejer slår inte lika hårt om man behöver säga dem rakt ut.

Att avbryta det etablerade samarbetet innebar ett inkomstbortfall, pengar hon räknat med blev hon tvungen att bortse från, men övertygelsen om att det hon ville gestalta skulle göra sig bäst på film vägde tyngre. På det sättet är Iman Talabani kompromisslös: hon ser det som minst lika kostsamt att producera något hon inte tror på fullt ut som att avstå.

– Visst, det kan vara jobbigt ibland. Men det är också jobbigt att sälja skit som man inte står bakom. Jag kan knega, jag kan sova på en busshållsplats, jag kan gå igenom helvete, bara det är på mina villkor.

Jag kan knega, jag kan sova på en busshållsplats, jag kan gå igenom helvete, bara det är på mina villkor.

Så det som skulle bli en pjäs på en av de största scenerna i Sverige blev istället en indieproduktion helt utan budget, utöver hennes egna besparingar.

– Det var mitt folk som gjorde det möjligt, både mina vänner som jag har växt upp med och andra filmskapare som respekterar konsten, som fattar känslan.

Trots det stora genomslaget på Youtube planerar hon inte att tjäna några pengar på ”One woman show”. Den kommer alltid att vara gratis. Och såhär tre veckor efter filmsläppet är Iman Talabani mer inspirerad än någonsin.

– Jag har bara börjat. Jag fick en sjuk kick av att bli klar med filmen. Nu har jag gjort det och nu kommer jag ha bättre koll till nästa gång.

Läs mer om film och tv i DN och fler texter av Vera von Otter.