Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Den mexikanska filmregissören Alejandro González Iñárritus installation ”Sueño Perrro” träffar som ett knytnävsslag i mellangärdet. Jag tappar omedelbart andan av intensiteten i de mörklagda och rökfyllda salarna på flotta Fondazione Prada i Milanos södra utkant. Tempot är hetsigt och ljudet uppskruvat på max, en kakofonisk mix av pumpande musik och olika kolliderande ljudinspelningar från ett sjudande Mexiko city.
Långa filmslingor – analog 35 mm film – löper rasslande och med väldig fart genom stora projektorer placerade mitt på golvet i rummen. Filmremsorna bildar ständigt omvandlande mönster när de leds över väldiga metallbord eller löper i banor i luften, innan de med ett knivskarpt gnisslande oljud går genom spolar och, till sist, in i projektorn.
För Iñárritu blir filmapparaten en närmast magisk skulptur som sänder ut rituella ljusstrålar, och gestaltar den fysiska filmremsan som en levande organism. Installationen på Fondazione Prada är inte bara ett återbesök och en djupdykning ned i hans första långfilm ”Älskade hundar” från 2000, utan blir i förlängningen en hyllning till själva filmkonsten.
”Sueño Perro” är ett montage av en stor mängd överblivet material från förstlingsverket, som i alla år legat orörda i ett arkiv. Utställningen presenterar en alternativ version med en minst sagt öppen handling. Vi får se ett lapptäcke av filmfragment, en bristfällig berättelse bestående av ett dussintal korta scener som går i loop.
Titeln betyder ungefär ”drömhund”, och helheten blir en ”drömd film”. Eller snarare en surrealistisk mardröm, där konturerna av ett ungt triangeldrama framträder, bland grymma hasardspel med hundar som får sätta livet till. En mystisk uteliggare tycks spela en avgörande roll, men är han god eller ond?
Hot och hämnd ligger i luften, ingen happy end är i sikte. Våldet är vardagsmat i dessa fantasieggande och färgmättade filmsnuttar, där karaktärerna tycks röra sig runt i en sörja av matrester, svett och blod. Fast egentligen står de kvar på samma plats, för Iñárritu experimenterar här med fördröjning av ljud och upprepning av bilder. Samma sekvenser om och om igen.
”Hur många filmer existerar i en film?”, frågar han sig i utställningstexten. Hur många olika berättelser? Och hur löst kan ett narrativ vara för att ändå förmedla någon sorts handling?
Särskilt effektivt fungerar greppet i det mittersta rummet där en bilkrasch visas ur olika vinklar på tre separata dukar. Scenen är kulmen även i den ursprungliga filmen, med sina tre parallellhistorier som löper samman och kolliderar just där. För karaktärerna i filmen tar livet en ny och helt annan vändning.
Att detta upplevs så omskakande beror just på att ljudet är ur synk. Vi hör kraschen kort innan vi ser bilarna kollidera. Känner krocken i kroppen genom den uppskruvade volymen. När allt annat tystnat sedan det ihållande ljudet av en ensam biltuta. Helt säkert en blinkning till den grymma slutscenen i Polanskis ”Chinatown”.
Kanske är det ljudet mer än bilderna som har huvudrollen i ”Sueño Perro”? Ljudet som väcker känslor och minnen till liv, som får tid och rum att lösas upp. Iñárritu vill uttryckligen att hans installation ska ”befria filmen från berättelsens tyranni”.
Det han vunnit är en egendomlig expansion av mediet, där betraktaren får gripa tag i bildspillrorna som flimrar förbi. Samtidigt formar de sig ändå till ett återsken av den svårgenomträngliga verkligheten.
Läs mer om konst och form på dn.se




