Första gången jag träffar Nektar är stämningen lite tryckt på grund av ett missförstånd: Göteborgsbandets trummis och medgrundare Isak Zander har tagit fel på intervjutiden, och eftersom han bor en dryg timme utanför stan blir det svårt att hinna hit i tid.
– Det är lite såhär när man jobbar med artonåringar, skrattar Olle Drugge, bandets manager.
– Fan vad dåligt, säger bandets frontman Ilean Arvman Nelson för sig själv, med blicken i mobilen.
Vi sitter på en bar med fönster ut mot Andra långgatan i ena riktningen, Järntorget i den andra. Det är några timmar kvar till soundcheck på Pustervik, klubbscenen där Nektar står för Way out west-efterfestivalen Stay out wests allra sista spelning.
Utöver den frånvarande trummisen består Nektar av frontmannen och låtskrivaren Ilean Arvman Nelson, basisten Elliot Axelsson Olsson, gitarristen Leo Larsson och keyboardisten Zion Merking. De är mellan 17 och 20 år och träffades på Rytmus musikgymnasium. I bland märks en syskonliknande jargong av i gänget: när frontmannen Ilean Arvman Nelson lägger ut texten om bandets vision utbyter Zion Merking och Leo Larsson menande blickar, himlar skämtsamt med ögonen.
– Man ska veta var man har oss, men vi ska inte ge ut samma album fem gånger liksom. Det är lite så vi har tänkt när vi gått in i studion igen och gjort ny musik. Vi ska utvecklas, men inte för mycket, fortsätter Ilean Arvman Nelson, trots vännernas skoj.
Sedan debutalbumet ”Magnolia” har Nektar rönt den ena framgången efter den andra. Bandet har talats om som en indikator på en ny svensk indierockvåg, hyllats av namnkunniga kritiker som Fredrik Strage, och utsetts till ”Årets genombrott” 2025 av magasinet Gaffas läsare. Under våren var de ute på en slutsåld Sverigeturné.
– Det har varit svårt att greppa. Man tänker att det där händer bara de största artisterna, säger Leo Larsson.
Fredag 6 november släpptes skivan ”Om du behöver mig”, och bandet ger sig ut på ytterligare två turnéer, först under höstvintern innan de ansluter till Hurulas turné som förband. Fullt upp, alltså, vilket ställer till det lite för bandets yngsta medlemmar, Ilean och Zion, som går sista året på gymnasiet.
– Samtidigt är det ju det här man har hoppats på ett bra tag. När det händer får man väl betala för sig, då får det vara jobbigt ett tag, säger Ilean Arvman Nelson.
Nektars indierock är inspirerad av banden de växt upp med, Kent och Solen till exempel, och av nyare sound som irländska Fontaines D.C. och engelska Wunderhorse. Debutskivan ”Magnolia” spelades till stor del in hemma i Ileans rum, med fönstren öppna mot gatan och en mikrofon utan puffskydd. Inför ”Om du behöver mig” har de haft mer tid att experimentera tillsammans i studion.
– Det har blivit mognare och mer nyanserat än tidigare. Det har blivit så mycket mer intressant, nu när alla varit med mer, säger Arvman Nelson.
Trots en liten budget fanns stora möjligheter för bandet att spela in och släppa musik. Gänget beskriver Göteborg som en ”musikfrämjande stad”, men de är oroade för framtiden i och med det minskade stödet till studieförbunden.
– Det är ju hotat nu och jag tror det är väldigt farligt för musikscenen. Tar vi bort replokalerna blir det inga band, säger Zion Merking.
Ilean Arvman Nelson håller med:
– Vi har bott i en ABF-lokal i ett år snart. Alla spelningar vi hade första halvåret var på ställen som ägs av kommunen där vi kunde arrangera gratisspelningar. Om inte det hade funnits hade vi inte kunnat fortsätta som band.
Andra gången jag ”träffar” Nektar är bakom scenen på Pustervik, strax efter två på natten. De har just klivit av efter att ha uppträtt för en tätt packad publik som sjöng med i precis allt (även den för dagen nysläppta singeln ”Faller”) och är på väg upp till sin loge.
– Jag såg en tjej från min gamla klass som stod och bölade några meter från scenen. Jag ba ”what the fuck”, säger Elliot Axelsson Olsson innan bandet försvinner upp för trappan med ett gäng jämnåriga vänner i släptåg.
Läs fler texter om musik.
