Skådespelerskan Meta Velander är död, 100 år gammal. Stadsteaterns lilla sädesärla har flugit sin kos. Hon var inte de stora rollernas härskarinna, men den som med sin spröda närvaro och klara blick på skeendet kunde förhöja och sätta kontur på spelet runt omkring.
Fastän hon blev gammal förblev hon så ung. Regissören Sissela Kyle berättar om när hon en gång satte hårband och ryggsäck på Meta i en roll, och plötsligt såg flickan i henne; hon såg ut som en liten tjej på skolutflykt, fast hon var nära 90 år. ”Flickan och kvinnan finns där sida vid sida i Meta, men inte på så sätt att hon är naiv. Hon är klok och erfaren och lyser av entusiasm och glädje”, beskrev Kyle.
Så var det, och man glömde henne inte. Jag har fortfarande helt tydliga minnen av Meta Velander från den legendariska ”Den goda människan i Sezuan” på Stockholms Stadsteater 1971, där hon spelade den giriga hyresvärden fru Mi Tzü. Genom den snipiga snålheten lät hon ana en medkänsla som var omöjlig i det järnhårda fattigdomslivet. Helt efter Brecht, men kryddat med Velanders pliriga humor.
Från början var det långtifrån självklart att hon skulle till teatern. Hon var professorsdotter från Djursholm, gick en ordentlig sekreterarutbildning och arbetade ett tag vid Fiskeristyrelsen. Men scenen drog – eller om det var Ingvar Kjellson. De hade träffats tidigt och sökte samtidigt flera gånger till Dramatens elevskola. Han kom in först, hon fick vänta. På fjärde försöket kom hon också in. ”De sa nog att ta in henne nu, så vi slipper se henne här igen” kommenterade hon i en tillbakablick.
Hon och Ingvar Kjellson blev ett av svensk teaters mest omhuldade och stabila skådespelarpar och levde ihop i 70 år, fram till hans död i december 2014.
Efter några år på Uppsala Stadsteater kom de samtidigt till Stockholms stadsteater vid starten 1960. Meta Velander fick då inget eget kontrakt utan ingick som en klausul i Ingvar Kjellsons – det stod att även hans hustru var engagerad.
Det lär ju ha svidit rejält, men som nästan allting för Meta Velander blev också det en liten anekdot hon roade sig och andra med. Hon hade en fin självironi och en helt okonstlad anspråkslöshet som tillsammans med en diskret genomskådande människosyn också präglade hennes skådespeleri. Lyssna på hennes bägge Sommarprogram, från 1982 och 2010, där finns mycket av detsamma.
”Jag tycker om att spela komedi, och såna som det är lite synd om. Det stora dramat har jag väl inte riktigt brytt mig om” sa hon i en intervju.
Så blev hon också en förtjust och erfaren stöttepelare i Jan Bergqvists samhällssatiriska 1960- och 70-talsprojekt, Stadsteaterns svar på frigruppsteatern, med föreställningar som ”Ivar Kreugers svindlande affärer” och ”Buss på stan” i vilken ensemblen tog med sig kommunpolitiker och tjänstemän på en busstur och lät publiken fråga ut dem under resans gång.
Men den föreställning som har satt djupast spår hos mig är Kristina Lugns skilsmässopjäs ”Rut och Ragnar”
De stora dramerna och rollerna kom till henne ändå, bara lite senare. Meta Velander gick i pension 1991, 67 år gammal, mycket motvilligt. Men fick en ny karriär. Hon jobbade på pjäskontrakt och spelade Shakespeare, O’Neill, Beckett, Peter Weiss. Hon gjorde roliga små tv-roller, som i Carin Mannheimer-serien från äldreboendet ”Solbacken” 2003.
2005, när hon och Yvonne Lombard gjorde systrarna Brewster i ”Arsenik och gamla spetsar” och fick stående ovationer tog det fyr på allvar. Teaterchefen Benny Fredriksson, som brydde sig om sina gamla skådespelare, var inte sen att fläkta på. De fick spela ihop igen i Mannheimers lika bejublade åldrandekomedi ”Sista dansen”.
Efter det följde denna komedienneduos megasuccé i Kristina Lugns ”Nattorienterarna” 2016, en föreställning som alla ville se och som de spelade ända fram till maj 2018.
Poeten Lotta Olssons pjäs om om livet, döden och teatern, ”Så levde de lyckliga”, med urpremiär i februari 2018 blev Meta Velanders åttioåttonde och sista på Stockholms Stadsteaters scen. Även om hon medverkade på distans i ”Det stora teaterkalaset”, hösten 2020.
Men den föreställning som har satt djupast spår hos mig är Kristina Lugns skilsmässopjäs ”Rut och Ragnar” där makarna Meta Velander och Ingvar Kjellson spelade mot varandra.
Den hade premiär 2010, jag såg den tillsammans med min mamma och en stor, övervägande äldre publik och det var en omtumlande upplevelse, nära döden om inte uttrycket vore så slitet.
Inte så att skådespelarparet var privata, det var de inte. Men deras fullkomliga hemtamhet med varandra var bortom teater. Salongen höll andan när de under sitt spirituella prat om att skiljas eller inte skiljas samtidigt talade inifrån erfarenheterna av ett 70 år långt förhållande och ur den självklara insikten att, oavsett hur du väljer, är det ändå alldeles strax för den stora skilsmässan.
Läs mer
Skådespelaren Meta Velander är död – blev 100 år
Intervju tillsammans med Yvonne Lombard: ”Vi avskyr att kallas duktiga och gulliga”
