Inger Edelfeldts ”Ett litet bo” är feel good som skevar

Att situera romanen ”Ett litet bo” i Inger Edelfeldts rika författarskap på ett rättvist sätt hade förutsatt en mer insatt Edelfeldtkännare än undertecknad. Lyckligtvis är det en roman som mest gör anspråk på att situeras i vår tid. Tiden av förlorad handlingskraft och allt mindre drömmar.

”Ett litet bo” skriver in sig i en tradition av böcker som försöker studera vad ”den lilla människan” gör när samhället går åt helvete. Eller på vilket sätt den lilla människans sätt att snärja in sig i sitt lilla människoliv bidrar till att en destruktiv utveckling får framskrida. I litteraturhistorien tänker jag på Hans Falladas ”Hur ska det gå för Pinnebergs?” från 1932, och ur det senaste årets svenska bokskörd är åtminstone Agnes Lidbecks ”All min kärlek” ett exempel.

Man kunde kalla det för studier i ondskans banalitet, ofta med vita medelklassmänniskor i fokus – vilket inte i sig är ett problem, annat än genom att det ironiskt nog befäster bilden av vem som ses som den ”vanliga” människan.

Hos Edelfeldt sker det till viss mån, men samtidigt pågår här ett egensinnigt litterärt arbete på flera nivåer, som inte bara handlar om att gå in i den trygghetssökande människans tankevärld utan även i hennes språk.

Romanen berättas av Sara, 50+, vars mamma är en framgångsrik feel good- och deckarförfattare. Det är viktigt eftersom Sara regelbundet reflekterar kring hur hon ska berätta sin historia utan att hemfalla till underhållningsgenrens floskler och ”typer”.

Snart blir det också pandemi. Och krig. Och skogsskövling.

Handlingen kunde nämligen på ytan ha platsat just där: Sara flyttar ut till ett torp på landet eftersom hon känner sig färdig med Stockholm. I torpet ska hon pyssla, inreda, odla och blogga om sin tillvaro. Det gör hon. Hon blir också vän med en konstnärlig äldre kvinna som driver en kläd- och inredningsbutik med betoning på hållbarhet och återbruk. Lite olika män dyker upp – en bufflig granne och en mystisk vänlig man som också har ett husrenoveringsprojekt på gång.

Sara börjar arbeta i butiken, som heter just Ett Litet Bo. Arbetet är en frist eftersom torparidyllen grusats (bokstavligt talat) av att stenbrottet i närheten tagits i drift igen. Snart blir det också pandemi. Och krig. Och skogsskövling. Fler och fler orsaker att söka sig djupare in i de ekologiska prydnadernas trygghetsbo.

”Feel good som skevar” kunde vara ett sätt att karakterisera berättarpraktiken, och det sker både på innehållslig och språklig nivå. Det sistnämnda är både effektivt och hämmande eftersom läsningen blir kvävande på sina ställen – slätstrukna formuleringar som ”Tyngden och efterverkningarna av alla covidtragedier kan inte underskattas” och ”Jag som så ofta brukade använda ordet människovärde” ekar kusligt i sin tjocka tomhet.

Bloggspråket och litenheten kletar kvar också när sprickorna medvetandegörs

Jag ser en styrka i att Edelfeldt har gått till väga just så här, och inifrån skildrat hur det är att ständigt välja att se det vackra, aktivt blunda för det fula, välja andra stigar, inte konfrontera vare sig människor eller orättvisor. Vi erbjuds inte heller någon katharsis, bloggspråket och litenheten kletar kvar också när sprickorna medvetandegörs.

Boken blir ett stilla uppror mot tanken om att skönheten kan frälsa världen, eller att det skulle räcka att odla sin egen trädgård. Samtidigt är den ärlig med att den inte heller ser några andra verktyg, så insnärjd är den i sitt tröstespråk fast den vet att det är problematiskt – vilket stärker känslan av instängdhet.

I relation till skogsskövlingen knyter boken ändå an till en aktivistisk vädjan. I slutet tipsas om Lisa Röstlunds ”Skogslandet”, och jag ser beröringspunkter både med Ulla Donners seriealbum ”Den naturliga komedin” och Elin Anna Labbas roman ”Far inte till havet” i insisterandet på att åtminstone få benämna och sörja det fruktansvärda som sker med skog och mark i Sverige, Sápmi och Finland.

Men för att åstadkomma verklig förändring på den punkten skulle det behövas mer än litteratur, det vet både Edelfeldt och läsaren tydligt när boken slutar.

Läs fler av DN:s bokrecensioner här