Inget kan bota den kulturella melankolin

Henrik Brandão Jönsson har kommit att bli vår främsta uttolkare av den lusofona världen. Utöver realtidsrapporteringen i dagspress har han skrivit en rad böcker om Brasilien, med gediget fotarbete, örat mot marken, politisk medvetenhet och schvung i pennan. Trovärdigheten som halvbrasse stärktes ytterligare av hans frejdiga framträdanden som expert i flipflops under fotbolls-VM 2014 och hans skånsk-portugisiska utskällning av ett cykelbud som försökte norpa hans mobil mitt under sändning.

I ”Där solen aldrig går ner” (2020) riktades blicken mot länderna i det forna imperiet, och hur portugisiskan binder samman dem historiskt och kulturellt med det sorgsna lilla landet i Europas utkant.

Brandão Jönssons nya bok – spretig, insatt, observant, inkännande, genomsyrad av närvaro – är en blandning av kulturhistoria, reseskildring, politiskt reportage, migrationsberättelse och självreflektion. Den tar avstamp i det oöversättliga och djupt emotionella begreppet saudade, centralt för en förståelse av den lusofona kulturen.

Saudade är en form av melankoli eller längtan som återspeglar en känsla av saknad efter något eller någon som man älskar och som är borta, i vilken det kännande subjektet ändå finner en bitterljuv njutning. Poeterna har diktat om saudade sedan 1200-talet, men det är först med portugisernas långväga seglatser på 1400-talet, och den därmed följande melankolin över hemlandet, som begreppet får vid spridning. I sentida musik, från bossanova och fado till kapverdisk morna, har den blivit ett standarduttryck för att besjunga förlorad kärlek och svunna platser.

Med sin nyfikenhet och öppenhet för människor lyckas Brandão Jönsson ofta hitta oväntade historier och udda vandringar.

Saudadebegreppet blir också, eller kanske framför allt, en ingång för Brandão Jönsson att täcka in några av de delar av den lusofona världen som han ännu inte skrivit om i bokform: Azorerna, Madeira och Kap Verde. Utslängda i Atlanten, halvvägs till Amerika, hade de en viktig roll för den portugisiska sjöfarten men är sedan länge fattiga och eftersatta, med största delen av sin befolkning i diasporan.

I Kalifornien går författaren på amerikaniserade azoriska religiösa högtider och oblodig tjurfäktning, där lokal lagstiftning gjort att tjurarna får ett kardborrespett i nacken i stället för att genomborras, som i den europeiska varianten. Azorierna i Kalifornien är ofta välbärgade och välsituerade (vem anade att Tom Hanks var av azoriskt påbrå?), och ger inte sällan uttryck för trumpistisk patriotism, med den azoriska flaggan i ena handen och stjärnbaneret i den andra.

Från Kap Verde till Massachusetts följer han spåren efter storsäljaren ”Sodade”, sjungen på kreol av barfotadivan Cesária Évora. Han noterar att dagens kapverdiska invandrare, även om deras förfäder var ”den första afrikanska folkgruppen att frivilligt ta sig till USA”, ofta har en hård tillvaro i landet, med prekära arbetsförhållanden och utan papper. Med sin nyfikenhet och öppenhet för människor lyckas Brandão Jönsson ofta hitta oväntade historier och udda vandringar.

Sorgligast och mest politiskt intressant, åtminstone för en latinamerikanist som mig, är historien om madeiran i Venezuela, som fortfarande äger fem av Venezuelas åtta stora livsmedelskedjor. Från 1950-talet och framåt anlände de så gott som utan tillhörigheter, hjälpte till att lyfta landet till ett ekonomiskt välstånd och en utbildningsnivå som knappt hade sin like någonstans i Latinamerika, och tvingades sedan lämna landet hals över huvud då inflationen ätit upp deras tillgångar och den politiska situationen blivit alltför våldsam.

Många madeiraner valde att återvända till ön med sina familjer, men Madeira ville inte ha dem – nu tvingas de utstå fientlighet och glåpord från lokalbefolkningen, som vänder sig mot deras relativt sett goda ekonomiska standard och alltför skrikiga maner.

Gemensamt för de tre migrantgrupperna är att de känner saudade för det som de lämnat bakom sig; för de hemvändande madeiranerna är det dock Venezuela – det land som aldrig kommer tillbaka – som är föremålet för deras längtan.

Det är just den här närvaron i frånvaron som får Brandão Jönsson att reflektera över sin egen saudade, med en fot i Rio och den andra i Malmö. Han är noga med att påpeka att han bär på en lyxversion av saudade – han har trots allt migrerat av fri vilja och inte av nödvändighet – men icke desto mindre är det en djupt känd saknad, ett hål i själen, som i större eller mindre utsträckning delas av alla migranter. Han inser att smärtan är ljuv och att han trots allt inte vill vara utan sin längtan – den är som en drift som får honom att ständigt vara hungrig och flänga fram och tillbaka mellan Sverige och Brasilien, allra mest till freds när han sitter på planet över Atlanten.

Det är också här bokens outsagda premiss kommer in: som med mycket annat i språket är saudade både en beskrivning och ett konceptuellt och emotionellt verktyg, något som inte bara beskriver en känsla utan också får oss att erfara den, åtminstone på ett tydligare sätt, just för att vi har ett ord för den. Många kan förstås känna igen känslan, men det är just den lusofona kulturen som gett begreppet dess betydelse, rikedom och kontur.

Kanske är det dags att införa ordet i svenskan, så att Brandão Jönssons vemodiga landsmän också får känna lite av hans ljuva saudade.

Henrik Brandão Jönsson är DN:s korrespondent i Latinamerika. Hans bok recenseras därför av Christian Claesson, docent i spanska vid Lund universitet.