Ingmar Nevéus: Attacken ett sätt för Zelenskyj att syna Putins bluff

De senaste dagarnas ukrainska inbrytning i den ryska Kurskregionen är något nytt.

Tidigare har ryska regimmotståndare sänts in över gränsen. Och ukrainska drönare används sedan länge för attacker mot oljeraffinaderier och annan infrastruktur i Ryssland. Sedan Joe Biden gav klartecken i maj används också robotar som Kiev har fått av USA mot ryska gränsområden.

Men sedan i tisdags handlar det om reguljär ukrainsk militär som har tagit sig tiotals kilometer in i Ryssland. Flera byar ska ha intagits och över stadshuset i småstaden Sudzja sägs den blågula flaggan vaja.

Det är ingen liten attack. Mer än 1 000 soldater och 30 stridsvagnar och pansarfordon är inblandade.

Ryska militärbloggare skriver om en desperat situation på flera håll i området. President Putin talar om ”en storskalig provokation” från Ukrainas sida.

Kiev kommenterade markoffensiven officiellt först på torsdagen, genom presidentrådgivaren Mychajlo Podoljak. Men president Zelenskyj föreföll syfta på den i sitt dagliga tal till nationen på onsdagskvällen, då han sa att det var viktigt att krossa fienden ”så effektivt som våra soldater kan”.

Frågan är varför den ukrainska ledningen väljer att satsa resurser på en attack som få tror kommer att påverka krigets utgång.

Ukraina har redan mycket svårt att få tillräckligt med soldater till den mer än 100 mil långa fronten i öster. Mobiliseringen möter protester och leveranserna av vapen från väst går inte tillräckligt fort.

Ryssland är överlägset, både i antal militärer och i materiel. Landet har en mer än tre gånger så stor befolkning och har ställt om hela sin ekonomi till krigsproduktion.

Kan attacken i Kursk vara ett sätt att dra ryska trupper från fronten och lätta trycket på de ukrainska försvararna i Donbass?

Möjligen. Men attackerna mot småstäder som Nju Jork och Tjasiv Jar har fortsatt även de senaste dagarna.

Militära bedömare tror att ryssarna kan klara försvaret av gränsområdena med reguljära reservtrupper som finns i närheten. Att de alltså inte behöver flytta folk från fronten inne i Ukraina.

Kan den ukrainska offensiven vara ett sätt att sprida skräck hos den ryska allmänheten, att få folk att ifrågasätta kriget som Putin startade?

I så fall kommer den att ha begränsad effekt. Ryssland är stort. Vad som händer i en avlägsen provins berör inte folk i Moskva eller Sankt Petersburg. Och inte ens när drönare föll över Moskva i fjol utbröt någon panik.

Dessutom gör den hårda censuren att ryssarna sällan vet vad som egentligen händer. Medierna rapporterar på torsdagen att ryska trupper ”fortsätter att krossa fienden i Kursk”.

Med andra ord: om Ukraina fortsätter sitt anfall på rysk mark kommer stödet för Putin inte att påverkas. Inbrytningen kommer förmodligen att dra resurser från landets försvar av det egna territoriet, snarare än att försvaga Rysslands anfallsförmåga.

Fronten blir ännu längre, vilket gynnar den part som har störst resurser – alltså Ryssland.

Det troliga syftet med attacken måste alltså vara något annat, mer politiskt.

För det första har Kiev redan – utan att egentligen erkänna att operationen har ägt rum – fått grönt ljus från sina viktigaste allierade, USA och EU.

Det amerikanska utrikesdepartementet gick snabbt ut och sade att anfallet inte bryter mot några avtal med USA. Och EU:s talesperson sade att Ukraina har rätt att ”slå mot den aggressiva partens territorium”.

Samtidigt synar Zelenskyj ännu en gång vad han uppfattar som en bluff från Putins sida – att en upptrappning ska besvaras hårt, eventuellt med kärnvapen.

Så har inte skett när tidigare ”röda linjer” har överskridits. Och Ukraina räknar med att det inte sker nu heller.

Som parlamentsledamoten Oleksij Hontjarenko säger till BBC:

– Vi visar världen att den inte ska vara rädd för en eskalering eller för Putins reaktion. Det blir ingen reaktion.

Läs mer:

Satellitbilder bekräftar ukrainsk räd in i Ryssland

”Jag älskar fosterlandet – men vill inte att mina söner ska dö”