I förra veckan gick John Kelly, Trumps tidigare stabschef i Vita huset, ut och beskrev sin förre chef som en fascist. Han bekräftade att expresidenten hade kallat döda amerikanska soldater för suckers and losers – förlorare.
Kelly berättade om expresidentens fixering vid Adolf Hitler och sa att han kommer att styra USA ”som en diktator” om han vinner valet.
Detta säger alltså en person som under ett och ett halvt år var Trumps andreman, som tillbringade mer tid ensam med honom än någon annan.
Där nåddes väl ändå en gräns, tänkte många i det demokratiska lägret. Nog måste väl åtminstone en del av väljarna tänka om efter detta – och lägga sin röst på den kandidat som inte beundrar Hitler.
Så tänkte bland andra Kamala Harris och Tim Walz.
Men de kanske tänkte fel. Kanske är det så att det just är normbrytandet, de vulgära överdrifterna, de uppenbara lögnerna och den totala friheten från hämningar, som gör att nästan halva USA:s befolkning älskar Trump.
Kanske är det så att många av Trumps väljare egentligen inte tror på hans lögner eller ens på hans löften. Men att de älskar honom ändå.
Kanske är det så att många av Trumps väljare egentligen inte tror på hans lögner eller ens på hans löften. Men att de älskar honom ändå, för att han hatar samma personer som de hatar.
Tom Nichols på The Atlantic uttrycker det så här:
”För miljontals trogna är Trumps dagliga försök att gå över alla gränser för vedervärdighet inte avskräckande, utan betryggande. De vill att Trump ska vara hemsk, just för att folk de ser som sina politiska fiender blir så chockade om han vinner.”
I så fall gör Trump instinktivt rätt när han vägrar följa råden från sina närmaste medarbetare. När han håller sig till sin ”briljanta” tvåtimmars väv av ord. Den som de trogna jublar åt.
Skattesatser och budgetar? Gäsp, boring.
Personliga påhopp, vandringssägner och Adolf Hitler? Kul – och alltid retar det någon.
Läs också: Hajar, ”sjuka typer” och skräckfilm – så låter det när Trump talar för sin publik
