Det ena valet efter det andra i Västvärlden framställs som folkomröstningar om en utländsk ledare: USA:s president Donald Trump. Inför såväl Kanadas parlamentsval i måndags, som Australiens på lördag, har han rentav kallats en osynlig ”tredje kandidat”.

Det är inte så underligt. Med sitt handelskrig, sina expansionsplaner och sina nedlåtande uttalanden om allierade har Trump helt förändrat valkampanjerna i åtminstone dessa båda länder.

Och effekten har blivit densamma: en uppgång för det parti som står till vänster.

Så sent som i december 2024 låg Justin Trudeaus liberala regeringsparti under med 25 procentenheter mot Pierre Poilievres Konservativa.

Men när vallokalerna stängde i måndags kväll hade Trudeaus efterträdare Mark Carney fått förnyat förtroende som premiärminister, visserligen med en något mer knapp marginal än han hade hoppats, men ändå.

Liberalernas comeback i Kanada är oöverträffad i landets historia, och närmast unik även internationellt. Och den är nästan uteslutande Trumps förtjänst.

I Australien sker samma sak just nu. Premiärminister Anthony Albanese, från socialdemokratiska Labor, låg under stort i mätningarna i början av året – men förutspås nu vinna valet.

Även i Storbritannien har Labourledaren och premiärministern Keir Starmer känt av en Trump-effekt i form av högre stöd för hans insatser som regeringschef. Den ökningen har dock skett från en låg nivå, och i lokalval i veckan väntas högernationalistiska Reform UK gå framåt.

När Trump för andra gången flyttade in i Vita huset förutsåg många en högerpopulistisk våg i andra västländer. Men nu verkar alltså det motsatta hända – en vänstervåg, åtminstone i den anglosaxiska delen av väst.

Men det handlar kanske mer om motvilja mot Trump som person än om en ideologisk vänstersväng bland väljarna.

Nyss studerade högerpolitiker noga fjolårets amerikanska val, på jakt efter den magiska formel som möjliggjorde Trumps återkomst till makten.

Bara för att sent omsider finna att allt som luktar Trump nu är pestsmittat.

Högerledare som Australiens Peter Dutton och Kanadas Pierre Poilievre försökte tills nyligen kopiera Republikanernas framgångsrecept med utfall mot ”woke-politik” och fokus på inflationen. Deras anhängare har till och med ibland lånat slagordet Make America Great Again, fast om Kanada eller Australien.

Nu bryr sig väljarna inte om detta längre. De vill i stället se en ledare som kan vara så tuff som möjligt mot USA – och varför då välja en person som står nära Trump ideologiskt?

Både Mark Carney och Anthony Albanese har undvikit att smickra Trump och i stället valt en behärskad men tydlig konfrontationstaktik. Det har imponerat på många mittenväljare.

Man ska inte överdriva den omvända Trump-effekt som verkar gynna liberaler i vissa engelsktalande länder. På andra håll går hans ideologiska kusiner framåt i opinionen.

Det gäller exempelvis högerradikala AFD i Tyskland, som har seglat upp jämsides med regeringspartiet CDU. Och i Frankrike har Nationell samlings Marine Le Pen – och hennes andreman Jordan Bardella – fortsatt mycket starka siffror inför presidentvalet 2027.

Men möjligen har Carney och Albanese en lärdom att förmedla till andra liberaler och socialdemokrater i regeringsställning: att väljarna föredrar en fast hand gentemot USA-presidenten.

Och att när man i stället försöker blidka honom med beröm – som Norges statsminister Jonas Gahr Støre gjorde i förra veckan – då riskerar man att väljarna sparkar bakut.

Läs mer:

Liberalen Mark Carney vann valet – så ska hockeyspelaren tackla Trump

Biblioteket på gränsen symbol för Trumps attacker mot Kanada

Share.
Exit mobile version