Donald Trumps andra presidentinstallation närmar sig och jag kan inte sluta att tänka på Lenin.
Det låter förstås egendomligt, men han har sig själv att skylla. Det var ändå, om uttrycket tillåts, något av en revolution i amerikansk politisk retorik när Trump som nyinstallerad president 2017 systematiskt började stämpla USA:s seriösa journalister och nyhetsmedier som ”enemies of the people”.
Som ”folkets fiender”.
Det hotfulla slagordet chockade många. Varför i hela världen plockade en folkvald president i världens mäktigaste demokrati upp ett begrepp så intimt förknippat med Lenins och Stalins blodbesudlade totalitära terrorvälden? Presidentens anklagelse skickade kalla kårar längs ryggraden på fler än USA:s Rysslandskännare. Tillräckligt många visste att det i den sovjetiska diktaturen var liktydigt med en dödsdom att bli utpekad som en ”folkets fiende”. Ödet drabbade miljoner människor.
Och vem talar om ”folkets fiender” i en demokrati där all makt utgår från folket?
Faktum är att som nyvald president var Trump nästan lika snabb som Vladimir Lenin att etablera uttrycket – som om han hundra år senare roade sig med att kopiera delar av bolsjevikledarens retorik efter statskuppen 1917.
Lenin hade bråttom. Han institutionaliserade begreppet ”folkets fiende” i ett dekret bara några veckor efter oktoberrevolutionen. Kampen mot ”folkets fiender” (läs bland annat tsar-Rysslands alla tjänstemän) gavs högsta prioritet och revolutionsdomstolar inrättades. President Trump, å sin sida, hann plocka in termen i sin kommunikation redan innan hans första månad i Vita huset var till ända 2017, bland annat i följande tweet: ”FAKE NEWS media (@nytimes, @NBCNews, @ABC, @CBS,@ CNN) är inte min fiende, utan det Amerikanska Folkets fiende.”
Under sina första två år som president kallade Donald Trump amerikanska medier för ”folkets fiender” 36 gånger
För mig trillade polletten ned först när jag hittade en gammal intervju med Trumps förre chefsstrateg och spinndoktor Steve Bannon. Där kallade sig högernationalisten Bannon nämligen överraskande för ”leninist”. I strategisk mening vill säga. Han sa att han såg sig som leninist för att han precis som Lenin vill förgöra staten, ”störta allt och krossa hela dagens etablissemang”.
Språkbruket kändes med ens naturligt.
New York Times skulle så småningom räkna ut att Trump under sina första två år som president kallade amerikanska medier för ”folkets fiender” 36 gånger. De totalitära propagandainslagen stannade inte där. Trumps högerpopulistiska cocktail byggde ju sedan länge på systematiska, emellanåt planterade, hat- och lögnkampanjer, ett välbeprövat leninistiskt recept för att krossa demokratier inifrån. (För övrigt en propagandastrategi som ingick i undervisningen för agenter på de sovjetiska KGB-skolorna under sjuttio- och åttiotalen, där en viss Vladimir Putin passerade.)
Så där har det fortsatt, även om Trumps favorituttryck under den senaste valrörelsen snarare var ”the enemy from within”, ”den inre fienden”, och den fängelsedömde Steve Bannon ersattes av techmiljardären Elon Musk som antidemokratisk propagandamegafon vid Trumps sida.
Uttrycket ”Folkets fiende” var nu inte Vladimir Lenins eget påfund. Bolsjevikledaren uppges ha varit besatt av jämförelser mellan den franska revolutionen 1789 och den statskupp han själv genomdrev 1917. Bolsjevikledarens fokus var då knappast upplysningsidealen bakom motton som ”frihet, jämlikhet och broderskap”, så inte heller deklarationen om mänskliga rättigheter (augusti 1789), men väl motreaktionen, det skräckvälde som följde under jakobinerna. Det var där Lenin hittade uttrycket, hos jakobinernas ledare Robespierre. Robespierre vände på det mesta och drev linjen att jakobinerna var folket och om folkets vilja – upplysningsfilosofen Rousseaus ”allmänvilja” – skulle råda behövde alla som motsatte sig jakobinernas idéer dömas till döden som ”folkets fiender”.
Bolsjevikerna lär till och med ha övervägt att återlansera giljotinen
Drömmarna om en demokrati där all makt utgår från folket förvandlades till sin motsats, en diktatur ”i folkets namn”.
Bolsjevikerna lär till och med ha övervägt att återlansera giljotinen.
På senare år har en intressant ideologisk strömkantring kunnat skönjas i delar av den amerikanska techindustrin. Flera magnater i Silicon Valley, som traditionellt positionerat sig som självklara liberaler och demokrater, har genomgått en politisk makeover och kommit ut som demokratiföraktande libertarianer och Trumpsupportrar. Elon Musk är inte det enda exemplet. Bort med alla regleringar, all politik och all byråkrati som hindrar den amerikanska techindustrin, kan det heta. USA behöver styras som ett företag, med en nationell vd. Demokratin är bara i vägen.
Deras bevekelsegrunder är andra, techindustrins världsherravälde till exempel, men de politiska slutsatserna passar som hand i handske med den antidemokratiska hatretorik som högernationalisten Steve Bannon gjort sig känd för och som Elon Musk numera excellerar i så gott som dagligen för två hundra miljoner följare på sin plattform X.
Nyblivne politikern Elon Musk har inte bara fått i uppdrag av Trump att leda slakten av den statliga byråkratin i Washington. Det är en händelse som ser ut som en tanke att världens rikaste man sedan en tid också har axlat Steve Bannons mantel som högernationalistisk härförare i Europa.
Sverigedemokraternas dåvarande riksdagsledamot Kent Ekeroth dök upp på det grundläggande strategimötet 2018
Inför EU-parlamentsvalet 2019 reste Bannon på storslagen turné mellan Europas högernationalistiska partier. Han lanserade en ny stiftelse, ”The movement”, som med okända donatorer skulle ösa pengar över Europas högerextrema och högerpopulistiska partier. Detta för att, som Bannon sa, underminera EU inifrån. Gamle vapendragaren från Brexitkampanjen i Storbritannien, Nigel Farage, var en av stöttepelarna då, Frankrikes Marine Le Pen och Italiens Matteo Salvini två andra. Sverigedemokraternas dåvarande riksdagsledamot Kent Ekeroth dök upp på det grundläggande strategimötet 2018 och Bannon räknade även in tyska AFD och österrikiska FPÖ i det maktblock han självsäkert hävdade snart skulle dominera EU-parlamentet.
Detta politiska kall tycks nu ha gått i arv. På kort tid har Elon Musk iscensatt en snarlik europeisk offensiv, gett AFD sitt stöd inför tyska valet i februari, lierat sig med Giorgia Meloni i Italien och enligt uppgift lovat Nigel Farage och hans högerpopulistiska parti Reform UK en donation på sensationella 100 miljoner pund (åtminstone tills de nyligen blev osams om en fängelsedömd brittisk högerextremist).
Yr av framgångarna i USA vill världens rikaste man tydligen gå vidare och sponsra samma utveckling i Europa, säkra techindustrins framtidsvisioner och miljardintäkter med en högernationalistiskt driven nedmontering av demokratierna (och byråkratierna).
En inte alltför vågad gissning är i så fall att de som ifrågasätter vissa amerikanska techmiljardärers intressen ligger pyrt till
Riktigt så enkelt är det dock inte. Musk lär, precis som Steve Bannon, bli varse att Europas demokratier bannlyser all sådan utländsk inblandning i allmänna val. Bannon fortsatte i stället till Brasilien och Argentina med sitt ”The movement”.
Donald Trumps andra presidentinstallation närmar sig och jag tror inte att det är helt fel att förbereda sig genom att då och då tänka lite på Lenin. Det vill säga tänka på Lenin i propagandastrategisk mening, som Bannon gjorde.
Man kan förstås bara spekulera i hur de totalitärt inspirerade propagandainslagen kommer att ta sig uttryck under den kommande presidentperioden. Snart lär någon ny grupp få det tveksamma nöjet att utpekas som ”folkets fiender”.
En inte alltför vågad gissning är i så fall att de som ifrågasätter vissa amerikanska techmiljardärers intressen ligger pyrt till. Oavsett var de befinner sig i världen.
Läs fler artiklar av Ingrid Carlberg här, tillexempel ”Trollfabrikerna tid kräver politiker som inger respekt”.
