Ingrid Elam har alltid varit skeptisk mot biografier.
Till synes vettiga människor i hennes omgivning har dock envisats med att läsa dem med både fascination och uppskattning, och ”till slut urholkar det ständiga droppandet stenen”.
Därför har hon nu läst ett hundratal biografier i ett försök att svara på frågan: Varför vill vi läsa och skriva om andra människors liv?
En kort förklaring:
– Vårt behov av skvaller är omättligt.
Och en längre: hennes nya bok ”Läsa liv”, en levnadsteckning över biografin som genre.
Boken täcker ett tidsspann från de antika grekerna till Taylor Swift och Zlatan. Här ryms de mest kända, som Jesus och Julius Caesar, och de som blir kända först genom biografin. Alltifrån hyllande levnadsteckningar över makthavare som befäster världsordningen till porträtt av Moder Teresa och Florence Nightingale som ställer allt på ända.
– Det finns de som säger att det enda syftet med en biografi är att öppna upp en intressant eller känd människas liv. Människor är gåtfulla. Många biografer vill lösa en gåta. Men nästan alla biografier vill säga något utöver det, säger Ingrid Elam.
Hon ger exempel: Historiska biografier, som vill teckna en människa för att förstå henne utifrån tiden och miljön. Författarbiografier, som vill porträttera författaren bakom eller genom verken. Hagiografin, som hyllar, härskarbiografin, som skrämmer.
– Det kan inte bli en 360-gradig bild av en människas liv, det är alltid en vinkel eller ett utsnitt. Men där tror jag man kan få sagt väldigt mycket spännande – vissa aspekter av en människa kan man göra rättvisa, säger Ingrid Elam.
Kanske är det därför det alltid kommer fler biografier om historiens kända. Och kanske just därför behövs de: för att tillsammans ringa in en människa och hennes levnad. För att det är omöjligt att fånga en människas hela liv i en biografi.
Samtidigt är det vad biografen eftersträvar, den definitiva sanningen. Ingrid Elam lånar en bild från ”Flauberts papegoja” (1984), Julian Barnes antibiografi om Gustave Flaubert: biografin som ett nät. Och är då biografin ett fångstredskap eller ”en samling hål, hopknutna med tråd”?
– Jag tror att de flesta biografer vill att deras biografi ska vara ett fångredskap. De vill säga den definitiva, objektiva sanningen om sitt föremål, det måste de vilja åt. Med nätet försöker de fånga allt, och så rinner det mesta av vikt igenom, säger Ingrid Elam.
Biografins återkommande problem: att den till skillnad från självbiografin eller romanen vill vara objektiv, teckna hela sanningen utifrån fakta – men ofrånkomligen alltid blir subjektiv.
– Biografer har väldigt svårt att frigöra sig från sig själva när de skriver. Därför är det också viktigt att ställa sig frågan: Vem blir en bra biograf? Jag tror att alla som skriver biografier i någon mening speglar sig i sitt objekt. Det finns alltid ett element som man hämtar ur sig själv.
På det sättet kan det ligga något i att alla biografier också är självbiografier. Biografin färgas av biografen och av tiden och miljön som den skrivs i.
Det blir tydligt i exemplet Edith Wharton (bland annat känd för romanen ”Oskuldens tid”). År 1975 skrev amerikanen R W B Lewis 600 sidor om Wharton och belönades med Pulitzerpriset för boken, det första priset för en biografi om en kvinna.
Drygt trettio år senare kom brittiska Hermione Lee med en ny Wharton-biografi. Lee hade tillgång till ännu mer material, men tecknar enligt Ingrid Elam en bild som liknar föregångarens.
Förutom på en avgörande punkt: Whartons förälskelse i en yngre man som inte ville binda sig. Där Lewis ser frigörelse och lycka för Wharton, ser Lee problem och en kvinna fångad av en mans nycker.
– Lewis skriver efter sexliberalismen, Lee skriver i en feministisk anda. Vem tror man på i det läget? Båda är fast i sina decennier, säger Ingrid Elam.
I exemplet framträder också ett annat kännetecken för biografin: att den länge varit, och i någon mån fortfarande är, en genre för, av och om män. Även när det är kvinnor som biograferas.
– Jag lutar åt den kvinnliga läsningen, förstås. Jag kan bara inte ställa upp på den manliga bilden av Whartons kärleksrelation. Där utgår jag naturligtvis från egna erfarenheter. Man kommer inte ifrån sig själv. Inte ens när man skriver om biografi, säger Ingrid Elam.
Hon ler.
För ”Läsa liv” går också att läsa som en biografi: en biografi över biografin, och därför, enligt Ingrid Elams egen logik, ofrånkomligen subjektiv. Där finns hon själv som vägledande röst med analyser och reflektioner.
Och i urvalet. Ingrid Elam har försökt hålla en historisk linje och välja verk som kan visa biografins utveckling, med avstamp i ett ”torrt och tråkigt” tyskt uppslagsverk. Sedan mer organiskt.
Ibland skiner hon tydligt igenom. Vissa verk beskrivs som ”underbara”. Och vissa välbiograferade personer får inte alls vara med. Den amerikanska presidenten Donald Trump är en av de som helt uteblir.
Orkade du inte med honom?
Svaret är blixtsnabbt:
– Nej.
– Vissa människor ska inte upphöjas. Och att skriva om någon upphöjer dem alltid. Även porträtt av ondskefulla människor upphöjer, eftersom det gör dem viktiga.
Nu, ett hundratal biografier senare, kan Ingrid Elam erkänna att ja, hon har haft väldigt roligt, och ja, det finns otroliga biografier. Men i hennes hem i centrala Göteborg är det framför allt romaner som täcker hyllmeter efter hyllmeter. För det är romanen som Ingrid Elam älskar, det är fiktionen som hon ägnat sitt yrkesliv åt.
2022 släppte hon ”Romanens segertåg” om romanens utveckling. I ”Läsa liv” är romanen något att jämföra med.
Oavsett behållningen som Ingrid Elam har fått av biografierna hon läst – i en brottningsmatch om förmågan att skapa hela människor, vinner fortfarande romanen i hennes ögon. Där biografins subjektivitet är en begränsning, är den en behållning för romanen.
– Att inte så många biografier blir klassiker kanske beror på att de inte är tillräckligt bra litteratur, säger Ingrid Elam.
Om det då finns en inneboende omöjlighet i biografin, hur kan genren överleva? Varför vill folk fortfarande läsa biografier?
– Det är ju tiotusenkronorsfrågan.
Jag tänkte att du skulle få svara på den.
– De biografier som överlever, det är för att personerna är minnesvärda. Man blir fascinerad av det som är extremt främmande för en och man vill förstå en annan människa, utifrån dennes tid. Men jag tror att någonstans måste det handla om att man också vill förstå sig själv.
Samuel Levander skrev nyligen i DN apropå Marianne Lindberg De Geers senaste dagbok att hennes och andra kulturpersoners dagböcker inte längre är litteratur; ”inte längre är eller vill vara någonting väsenskilt från poddar, bloggar eller inlägg i sociala medier”.
Det håller Ingrid Elam med om.
– Det är ju inte litteratur. Man skriver in sig i tidens strömmade värld, och vad blir kvar efter det? Inte mycket, säger hon.
Kan ett liknande öde möta biografin? Många av biograferna i ”Läsa liv” har tampats med en vilja att teckna historiska personer liv, utan tillgång på så mycket material. Så är det exempelvis för Shakespeares biografer, som möts av en uppsjö av litterära verk men få faktauppgifter om författarens liv.
För morgondagens biografer blir problemet kanske snarare det motsatta. En modern människas liv dokumenteras genom gigabyte efter gigabyte i det oändliga molnet: mejl, sms, Instagrambilder, gamla betyg, dagboksanteckningar, anställningsavtal, fakturor…
Om personen i fråga dessutom är känd, lägg därtill intervjuer, poddar, tv-inslag, dokumentärer.
Kan biografin förlora sin funktion då?
– Tvärtom! Det är då biograferna kan ha sin stora roll, nämligen att göra en vettig historia av allt det här. Det som nu bara är fragment kommer biografen göra en kruka av.
Nu blir det biografens tidsålder?
– Det kommer det att bli! Och vilket jobb de kommer att ha. Det kommer att vara så jobbigt! Så mycket att reda ut och göra en bra historia av. Men vi kommer att älska biografer, för att de skriver liv.
Läs fler författarintervjuer och läs fler artiklar av Filippa Kindblom
