Utställningar
”Ingrid Pollard Hasselblad award 2024”
Hasselblad center, Göteborg. Visas t o m 19/10 2025
”Ingrid Pollard. Being in landscape”
Eva Livijn Artspace, Stockholm. Visas t o m 17/12, tidsboka på eva.livijn@futuragallery.se
Hasselbladspriset är världens finaste utmärkelse för ”en framstående fotografisk gärning”, vars belöning sedan starten 1980 ökat från 500 000 kronor till dagens 2 miljoner. Parallellt har urvalet mottagare av detta ”fotografins Nobelpris” breddats betydligt, vad gäller etnicitet och könstillhörighet, såväl som den konstnärliga praktiken.
Årets pristagare Ingrid Pollard är född i brittiska Guyana 1953 och uppväxt i Storbritannien. Hon arbetade inledningsvis aktivistiskt med medborgerliga rättigheter för svarta personer, kvinnor och gruppen HBTQ+. Efterhand har hennes bildvärld blivit allt mer mångskiftande och experimentell, med allt från dokumentära och iscensatta fotografier, till digitalt manipulerade arkivbilder och installationer med skulpturer, funna objekt och texter. Hon har även laborerat med äldre fototekniker som camera obscura och lentikulära tryck.
Svensk publik har nu för första gången möjlighet att uppleva bredden och djupet i Pollards fyra decennier långa konstnärskap, som enligt juryns motivering synliggör ”orättvisor genom sitt fokus på det brittiska landskapet, ikonografi och identitet, samtidigt som hon utmanar fotografiet och dess historia.”
Hasselblad centers utställning i Göteborg är Pollards första stora presentation i Skandinavien, som kompletteras av ett mindre urval verk hemma hos Eva Livijn i Stockholm. Här har hon tidigare varit representerad i grupputställningen ”Rock my soul II”, med som det hette ”svarta kvinnliga eller icke-binära röster från den afrikanska diasporan”. Där var ett annat uppmärksammat namn Frida Orupabo, en av många yngre konstnärer som haft en förebild i Pollard.
När hon nyligen föreläste om sin konst för en engagerad publik på Bonniers konsthall (där Frida Orupabo nu ställer ut), tog Pollard avstamp i sin aktivistiska period på 80- och 90-talet. Det började med kurser i foto och tryckteknik på Lenthall road workshop, en samlingspunkt för aktivister och ett feministiskt kollektiv som stred mot rasism, sexism, homofobi och polisbrutalitet.
I detta sammanhang förevigade Pollard två av sina lesbiska vänner lyckligt leende i ett demonstrationståg – nu ett centralt foto i båda hennes utställningar. På Hasselblad center är det ett blickfång vid ingången, infogat i det stora kollaget ”Demo frieze/No cover up” med både egna och andras demonstrationsbilder tryckta på tyg. Hos Eva Livijn hänger det självlysande fotot över finsoffan i salongen.
Kampen för social rättvisa, mot allsköns fördomar och stereotypa föreställningar om ”den andre”, genomsyrar allt Ingrid Pollard gör. Men sättet hon uttrycker det på har successivt blivit allt mer subtilt, sofistikerat och symboliskt. I båda utställningarna ingår närmast abstrakta bilder och idébaserade verk, med infogade filosofiska texter på teman som migration och minne, kolonialism och turism, identitet och tillhörighet.
De verk som känns minst originella på Hasselblad center är Pollards undersökningar av maskulinitet. ”Contenders” (utmanare) från 1995 kommenterar boxningsvärlden med uppbrutna sluggerposer omgärdat av rekvisita, sportkommentarer och skrattretande reklam för sexappeal. Men mitt i vår tid landar ändå en aldrig tidigare visad svit med okonstlade grupporträtt av skolpojkar i Brixton 1990.
Dessa till synes oskuldsfulla gossar var ju i farozonen för kriminalitet i en stadsdel med utbredda sociala problem och rasmotsättningar. Där bodde dåförtiden många karibiska immigranter, som Pollard identifierade sig med.
Människors plats och representation i samhället är ett ämne hon ständigt återkommer till, liksom dold och oberättad historia.
I en TT-intervju (i DN 9/3) beskrev Pollard upplevelser av att semestra på engelska landsbygden, där bara enstaka svarta personer syntes till – precis som i målningar och foton från 1800-talet. Och de få som fanns syntes alltid arbeta i periferin, varpå Pollard bestämde sig för att ”sätta svarta personer i centrum av fotografiet”.
På Hasselblad center är ett av de mest drabbande verken ”Pastoral interludes” från 1987, nygjorda silvergelatinprintar av hennes mest kända serie. Där borrar Pollard i ”engelskhet” genom att fotografera sig själv och vänner vilsna ute i naturen, med textrader om att vandra ”ensam som ett svart ansikte i ett vitt hav”.
En annan stark serie är ”The Valentine days”, där Pollard grävt i ett historiskt arkiv med vykortsbilder från 1890-talets Jamaica. Den skotska firman Valentine & sons hade i uppdrag att skildra en paradismiljö som lockade till handel och turism, det vill säga blunda för kolonialmaktens orättvisor och trots slaveriets upphörande även framställa svarta personer som en naturresurs.
I dessa bilder ger hon dåtidens svarta personer agens genom att synliggöra deras närvaro via sensibel handkolorering. Pollard säger sig vilja ”störa” både fotografens och betraktarens blick och har på flera sätt effektivt omarbetat gamla printar digitalt. Exempelvis genom att stycka upp dem och highlighta alternativt bleka bort gestalter.
I serien ”Self-evident” från 1992 står finklädda svarta vänner stadigt i brittisk natur men blundar eller tittar bort – och bär på laddade ting. Vad de representerar har nog de flesta svenskar inga nycklar till, men just vattenmelonen känner jag igen från Andres Serranos bilder av rasistiska karikatyrer med svarta som glufsar i sig fruktköttet. Som kontrast, mitt emot de bortvända vuxna, hänger studiofoton av små barn. De ser rakt in i kameran, ännu lyckligt ovetande om den hårda verkligheten.
Till Pollards bästa men bitvis outgrundliga projekt hör ”Seventeen of sixty-eight”. Det bygger på en mångårig dokumentation av exotiserande och klichéartade framställningar av svarta personer i det offentliga rummet, där särskilt pubar med namnet ”black boy” märkligt nog länge levt kvar som en rest av det koloniala arvet.
I utställningen ”Being in landscapes” hos Eva Livijn i Stockholm återkommer samma serier men med endast ett undantag andra verk, därtill några exempel ur sviter som saknas i Göteborg. Även här är det bitvis svårt att förstå alla lager i Pollards serier, eftersom bara ett mindre urval visas – däribland två exempel ur ”Seas series” med associativa skikt som nog går många förbi.
Det visuellt vackraste verket är den handtryckta tapetvåden i serien ”There was much interruption”. En inspirationskälla är så kallad toile de Jouy, en väv som har sitt ursprung i bomullstyger med romantiska scenerier – idealiserade motiv med picknickar, fester och kurtis i pastorala landskap, där arbetet bakom mörkades.
Men Pollard har lagt in en historisk bild från Ghana med en svart, proffsig mönstertryckare, samtidigt som en vit kille kämpar med en skottkärra.
Det verk som griper mig mest här är det både personliga och poetiska videoverket ”Belonging in Britain”. En loop på åtta minuter som bygger på föräldrarnas fotoalbum och brev från fadern, som åkte i förväg till det nya hemlandet. Han målar upp både äventyr och känslan av att vara ”a stranger in a strange land”.
Allt som allt är Ingrid Pollards konstnärskap högst angeläget och tankeväckande. Hon lyckas verkligen störa vaneseendet, effektivt förändra blickmönster och samtidigt berika vår gemensamma visuella historia.
Läs mer: Ingrid Pollard får Hasselbladspriset – vill lyfta fram svarta
Läs mer om konst på dn.se
