Inkännande fängelseskildring som tyngs av klichéer

”Bättre ut” står det på personalrummets whiteboardtavla i inledningsscenen av Fanny Klangs fängelseroman ”Sluten anstalt”. Det är en av fraserna i vad som på ett plan är en nybörjarkurs i det särskilda språk som talas på landets kriminalvårdsanstalter och som består av dels den sortens komprimerade slagord, dels besynnerliga akronymer och byråkratismer (”isol”, ”kvinsp”, ”hemställan”).

Just denna presenteras som ”Kriminalvårdens vision för hela verksamheten”, idén att fången (”klienten”) ska komma ut som en bättre människa, ”med större självinsikt och mer kunskap än när man kom in”.

Det återges (naturligtvis, var jag på vippen att säga) med djupt ironiskt tonfall. I Klangs av allt att döma högst initierade skildring av det fiktiva fängelset Kockbacka (ett namn jag skulle ha rått henne att ändra) skildras de anställda som sönderfallande i två grupper: ”de medmänskliga” och ”bestraffarna” (”De forna väktarna, ordningsvakterna och de som inte kom in på Polishögskolan”). De medmänskliga är egentligen i majoritet, men det är bestraffarna som sätter sin prägel på alltsammans. Tillsammans med överbeläggning och bristande resurser skapar det en dysfunktionell verksamhet som inte har mycket med sköna visioner att göra.

Ett anständigt samhälle har två svårförenliga förpliktelser: att skydda fredliga medborgare från brott och att ge brottslingarna en ärlig chans att sona sina gärningar. Som rapportbok betraktad är Klangs bok ett övertygande dokument över hur det svenska samhället just nu misslyckas med den saken. Som roman, även som tendensroman, lider den av visst mästrande, jag skulle nästan vilja säga bestraffande tonfall.

När den kontrasterande gestaltningen av medmänskliga respektive bestraffande inte är tydlig nog redovisas huvudpersonen Jonnas reaktioner som tydlig förebild för läsaren. Medmänsklig fångvårdare säger sig respektera de intagna som människor: ”Orden väcker något i Jonna, en känsla av något som är sant och självklart”.

Bestraffande fångvårdare ställer Jonna till svars för att hälsa på ”klienterna” i alltför trevlig ton: ”Djup skam över att ha gjort fel sköljer genom kroppen. Hon känner sig utpekad som svikare och lättfotad, som en liten hora…” Pårökta hipsterkompisar på en fest förklarar kriminalitet som ett naturligt uttryck för marknadsekonomins principer: ”Jonna vet att de har rätt”.

PO Enquist skrev i sin nyutkomna, postuma bok ”Allvarligt talat” om vikten för en författare att ”rytmisera sitt gnäll”. Här blir gnället – på staten, samhället, nyliberalismen, våldsmonopolet men mera – till ett konstant hällregn som snabbt driver även en läsare som vore benägen att hålla med att söka skydd under den hederlige skattebetalarens rangliga skjul.

Detta något osmälta patos kan man se som en ringa förseelse hos en förstagångsförfattare. Likaså det faktum att huvudpersonen Jonna är svagt tecknad, utöver sin vagt kicksökande och bekräftelsetörstande natur och dragning till kravlöst Tindersex. När den personligheten kommer i kontakt med en av de intagna, den charmige mördaren Wallin, uppstår en spänning som tycks utlova en klimaktisk katastrof av det ena eller andra slaget. Det löftet förblir tyvärr ouppfyllt.

Som ett icke uppfyllt löfte får man över huvud taget karakterisera romanen. Löftet finns där verkligen, i form av väl iakttagna miljöer och repliker som dock får kämpa sig fram ur en undervegetation av klichéer i bildspråk och gestaltning. Just där hade nolltolerans varit på sin plats. Men hur det än är för resten av samhällets olycksbarn: för författare gäller alltid principen om en andra chans. Bättre ut!

Läs fler texter av Jesper Högström och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur