Musikfestival
Utmarksmusiken
Ransbysätern, Värmland
Goran Kajfes & Andreas Tilliander, Loney Dear, Linnea Talp, Jakob Ainegren med flera.
Den här endagsfestivalen är ungefär vad den utger sig för att vara, belägen på en fäbod – eller ja, en ”säter” som de kallar den i Värmland – högt ovanför den trögflytande Klarälven där Sverige nästan upphör att vara svenskt och blir någonting annat. Norskt kanske, eller bara väldigt perifert. En utmark helt enkelt. Även festivalens artister kan placeras i ett slags musikalisk utmark. Långt ifrån det kommersiella utbud som annars präglar den här sommarens rätt glesa kalender av stadsfester och turnépaket.
Det är lite oklart när och hur Utmarksmusiken kom till stånd. Ransbysätern köptes in från Ransbys hemmansägare av det lokala Utmarksmuseet för 30 år sedan. Den gamla skogen brändes av och betesmarken och delar av byggnaderna återställdes. Området som har brukats sedan åtminstone vikingatiden är väckt från slummern. Gitarristen Bo Anders Persson från Träd, Gräs och Stenar drog igång festivalen några år senare. I dag kureras den av jazzmusikern Johan Berthling, vilket märks i mer minimalism och mindre progg.
När kvällen smyger igång är det med Egil Kalmans elektroniska folkmusik på modularsynt. Ett instrument och tonspråk så retronostalgiskt att det nästan framstår som lika uråldrigt som låtarna han spelar. En stund senare återkommer han, fast som ståbasist i en trio tillsammans med norrmännen Hans P Kjorstad och Hans Hulbaekmo. De spelar en energisk jazz med fiol som soloinstrument. Där finns också en folkton förstås, men rytmerna är mer organiska och bryts ofta sönder i rassel och smatter. Sistnämnda norska musiker drar för övrigt den estetiken till sin spets under ett akustiskt set utanför kohuset i backen nedanför scenen senare. Där har ljuden nästan upphört att vara musik och mer blivit ett slags skogsljud. Väsande fiolsträngar, flageoletter, kvidande toner och kvillrande cymbaler. Snudd på komiskt, om det inte samtidigt vore så innerligt.
Sedan får alla vila sig i Jakob Ainegrens fullkomligt oklanderliga spelmanslåtar, inlärda och uppfångade i de här trakterna där finnar, norrmän och svenskar gått av och an för arbete i skog och älv i hundratals år.
Linnéa Talp tar vid med tramporgel och cittra. Inte så mycket folkton som modern minimalism. Här finns nästan ingen framåtrörelse, och befriande nog händer nästan ingenting. Vilket förstås är själva tanken.
När Goran Kajfes och Andreas Tilliander är mitt uppe i sitt – ett hyfsat minimalistiskt möte mellan elektronik och jazz – kommer det in en get bland publiken. Men det märker de själva inte mycket av. De är så inne i sin halvtimmeslånga improvisation i ett och samma beat, i en och samma tonart. Det låter kanske snårigt, men var nog mest vackert ändå. Som ett slags atmosfär när molnen drog in och kvällen sakta började mörkna.
Mer struktur, och närvaro, hade istället Loney Dear som ryckte ut när plötslig sjukdom fick ett par artister att avboka. Han var redan på vägarna. Även Emil Svanängen ägnar sig åt att skala av, faktiskt mer och mer för varje gång jag ser honom. Men ändå blir han allt tydligare, och allt mer dynamisk.
När mörkret väl fallit spelar Bror Gunnar Jansson fullt ut elektriskt med sin rocktrio. De passar in ändå med sin sparsmakade bluesrock med jazzskärpa. De sista kolbullarna är stekta och älgarna vandrar sakta över grusvägarna som störtar brant ned mot Klarälvdalen.
Läs fler texter av Po Tidholm och fler konsertrecensioner i DN Kultur.
