Teater
”Jag som var så rolig att dricka vin med”
Av: Jani Lohikari efter Rebecka Åhlunds bok. Regi: Anna Novoic. Medverkande: Sylvia Rauan. Scen: Turné med Riksteatern till och med 10 maj. Längd: 1 tim 10 min.
Är det när man förvånad hittar en tom vinflaska i underklädeslådan som det är nog? När man ramlar allt oftare, med allt värre blessyrer som följd? Glömmer bort att gå på en middag för att man suttit med en främling på krogen och krökat bort hela eftermiddagen? Eller är det när barnen säger: ”Kan du inte inte dricka vin?”
Där någonstans var det i alla fall nog för Rebecka Åhlund vilket hon berättar om i boken ”Jag som var så rolig att dricka vin med. Rapport från ett år som nykter alkoholist” och som nu har blivit monolog.
Det fina med Åhlunds berättelse är att hon med subtilt sarkastisk underton sakligt beskriver hur ett liv som lite för festglad – förvisso i högriskkvantiteter – av närmast slarv kan eskalera till ett fullfjädrat missbruk bortom kontroll. Till slut är det tre flaskor vin om dagen, ett första glas klockan nio på morgonen. Åhlund lyckas skriva fram vanligheten i nedstigningen, åtminstone om man håller sig till de framgångsrika och/eller rika vilka ju är de som berättar för oss om sina liv i dag.
Här i pjäsversionen råder ett i viss mån annat tonläge. För Sylvia Rauan på en högst avskalad scen är förhållandet till alkoholen som en vidunderlig kärlekshistoria – här har vinet varit hennes bästa vän, största stöd och främsta inspiration. Hon har verkligen älskat. Men nu gör hon slut med denna ”du”: ”Vi var inte bra för varandra. Eller, du var inte bra för mig.” Detta personliga tilltal är både bra och mindre bra. En monolog med samma berättarlugn som boken hade kunnat förfalla till föredrag, eller uppläsning. Men här tenderar förhållandet till giftet, åtminstone inledningsvis, bli överdramatiserat, närmast glamourigt.
Detta räddar dock Sylvia Rauan snart upp. Hon rör sig blixtsnabbt och helt obehindrat mellan känslolägena – från party till ångest, från självrättfärdigande till ruelse – och med tiden blir den förtätade monologen minst lika drabbande som boken.
Som förnekande förälder inför barnens oro, uppspelad i högtalare, är hon alldeles lysande. Den igenkänningen torde vara det som tar allra hårdast i publiken. För häri ligger väl missbrukarens och nästanmissbrukarens djupaste sorg: det är inte den egna hälsan, inte eventuella sociala eller ekonomiska konsekvenser, som river djupast sår – utan vetskapen om hur illa man gör sin närmaste omgivning, de som förtvivlat tittar på, de som man på rad lovar si och ständigt ska svika så.
Rebecka får, nej tar, hjälp till slut. Med Anonyma Alkoholister blir det sakta, en dag i sänder, bra för henne. Men den större frågan, hur alkoholen bara är en av tusen återvändsgränder att svänga in på i strävan att bedöva oss från livet, berörs inte. Detta följer i alla fall med mig hem, hur långt vår kultur har till tillfrisknande.
Rebecka Åhlund om sin alkoholism: ”Det var mitt drömliv – att leva bland flaskor och askfat”