En man i salongen viskar otåligt. ”Är det paus nu? Har de börjat igen?” Man vet att någon har fångat känslan av en klassisk happening när folk i publiken börjar bli förvirrade. Malmö opera har alltså förlagt sin version av Giacomo Puccinis ”La bohème” till det tidiga sextiotalets New York, komplett med en rosaklädd amorgestalt (Oliver Palm Torres) i popkonstnären Jim Dines anda. Mellan akterna kommenterar han handlingen med ett slags pantomim, genomborrar hjärtan, får dem att bulta – och ser dem krossas.
Bohemernas utkylda vindsrum har blivit ett loft i Soho, där killarna sitter och fryser med tutande bilar i bakgrunden. Regissören Rodula Gaitanou betonar i den här uppsättningen en dråplig, vardaglig humor där även sången stundtals blir på skämt. Inledningsvis framträder rösterna också mycket riktigt lite otydligt och har svårt att konkurrera med en utmärkt orkester som ibland har en tendens att gå ut väl hårt. Men så kommer Schaunard – musikern i gänget – plötsligt rusande med pengar på fickan och en bra historia. Det är nästan som att Jonah Spungins varma timbre får alla andras röster att hitta hem och kalibreras rätt, även om det fortfarande skallrar lite i de kollektiva scenerna.
Så släpper Konu Kim som Rodolfo loss en poetisk tenor som rymmer både mörker och lekfullhet. Yana Kleyn gör en mjuk och jordnära Mimì som driver med blygsel och konventioner när hon demonstrativt kastar nyckeln ifrån sig för att få stanna hos den sexiga författargrannen. Kleyns varma och porlande sopran är som ljuvligast i mellanregistret, och de sträva skönhetsfläckar som någon gång framträder på höjden passar faktiskt för den sköra rollen. Mest minnesvärd rent vokalt är annars Richard Hamrins Marcello, med glöd och stål i sin kraftfulla baryton.
I en modern inramning blir de unga männens svartsjuka solkigare, mer giftig och destruktiv än vanligt. Det är ett kul grepp att placera Puccinis bohemer i kretsen kring Andy Warhol och The Factory, men man kan ändå undra över den konstnärliga funktionen. Visst är upplägget ”snyggt – men tomt” kongenialt med tiden, men mest känns det som att en nostalgi bytts ut mot en annan. Sextiotalet börjar bli länge sedan.
För att vara ett sammanhållet och odödligt verk är ”La bohème” också märkligt svag rent dramaturgiskt. Med sina krångliga relationer som ständigt går av och på liknar den närmast en såpa eller följetong, och det var också så Henry Murgers berättelse ”Scènes de la vie de bohème” ursprungligen skrevs. I Malmö blir det tydligt att det är musiken som utgör själva handlingen i den här älskade operan – och att det finns en anledning till att det spelats på längden och tvären sedan urpremiären 1896.
Den lyriska romantiken mellan Kleyns och Kims centrala kärlekspar är intensivt återhållsam, en fladdrande låga som tänds i den fortfarande smått ofattbara trestegsraket (”Che gelida manina”, ”Mi chiamano Mimì”, ”O soave fanciulla”) som Puccini avfyrar redan i första akten. Just den laddningen bär också hela vägen till det hjärtskärande slutet.
Läs fler scenrecensioner och fler texter av Kristina Lindquist.
