Intervju med Sissela Benn om ”Den svenska länken”

Ute blåser det kallt och, som så ofta i Malmö under vintern, i motvind åt vilket håll man än går.

Sissela Benn kommer in på bageriet vid Centralstationen och konstaterar att hon har sovit dåligt. Men det har mer att göra med sjuka barn än de bråda jobbdagarna.

I januari var hon aktuell med hyllade SVT-serien ”Populära problem” där hon och exet Jonatan Unge spelar ett separerande kulturpar. Hon har precis pensionerat sig som Sunes mamma, med ”Håkan Bråkan 003” som sista film. Och nu går långfilmen ”Den svenska länken” upp på Netflix med Benn i en av de bärande rollerna.

Där spelar hon Rut Vogl, en fiktiv sekreterare till verklighetens Gösta Engzell, diplomaten som i egenskap av chef för UD:s rättsavdelning räddade tiotusentals judar undan Förintelsen. En film med ett allvarligt tema, men som delvis använder sig av en subtil humor.

– Oavsett om det är en komedi eller drama så försöker man undersöka sin roll. Det jag jobbade mycket med var att hitta tonen. Vi skulle inte söka humorn utan bara försöka porträttera och spela situationerna så trovärdigt som möjligt. Sen fanns humorn i relationerna mellan de här olika byråkraterna, i maktspelet.

– Det kändes väldigt viktigt att visa historien stor respekt och berätta den på bästa sätt. Och när man berättar om riktiga människor känns det extra viktigt att inte börja tramsa för att få ett billigt skratt.

Vad Engzell och hans avdelning gjorde var att hitta byråkratiska kryphål för att rädda judar från främst de tyskockuperade grannländerna. På många sätt en motsatsbild till Sverige av i dag, där åtta månader gamla bebisar hotas av utvisning. För tittaren ligger det nära till hands att dra aktuella politiska växlar på filmen.

Sissela Benn menar att ”Den svenska länken” påminner om vikten av empati.

– Det finns ett klart och tydligt budskap i filmen som man kan ta med sig i dag. Något som Gösta Engzell verkligen stod för. Solidaritet och medmänsklighet är hjälteegenskaper.

– I stället för att välja den lätta vägen, som skulle vara att blunda och vända sig bort, så tar han varje vittnesmål på allvar. Alla de här människorna som ber om hjälp. Det är inte volymer, utan varje individ räknas.

Vi backar tillbaka, lite mer än två decennier. Sissela Benn, då i tjugoårsåldern, drömde om att bli skådespelare. Hon hade gått teater på Fridhems folkhögskola och sökte in till scenskolan i Malmö. Förgäves.

”Min karriär hade sett väldigt annorlunda ut om jag hade kommit in”

– Det var halvt nära att jag gav upp … när jag hade sökt för typ femte gången var jag jätteledsen. Då sa min pappa att jag kanske kunde bli scenograf. Min mamma tipsade om att bli förskollärare.

Men vännen Ada Berger, i dag dramatiker, uppmanade Benn att hålla ut. Berger skrev sitt examensarbete på DI utifrån Benns karaktär Filippa Bark, och satte upp pjäsen ”Filippa Bark och döden” på Uppsala stadsteater några år senare.

– Jag tror säkert att min karriär hade sett väldigt annorlunda ut om jag hade kommit in, för då hade jag jobbat mer på teatrar. Jag kan sakna den skolningen, att bli lite skickligare på själva hantverket, att kunna gestalta Antigone.

Men hon fick utforska egna grejer, och kom så småningom in på humorbanan. 2000-talets Malmö framstår, så här i efterhand, som en nästan mytomspunnen plats för den svenska komikerscenen. Sissela Benn pratar varmt om hur olika humorklubbar uppstod i staden.

– Det var äldre men också nya, oetablerade och hungriga humorister som fick en plattform. En plats där vi tillsammans kunde hjälpas åt och testa saker.

Malmö som stad är onekligen närvarande i ”Populära problem”, i synnerhet kvarteren kring Möllevångstorget. Det är Knarkrondellen, baren på Grand och att snubbla ut från den nyöppnade pizzerian på hörnet en sommarkväll. Men också en tillvaro där allt är lite lösare och ledigare. På många sätt hade ”Populära problem” varit en helt annan serie om den hade gjorts någon annanstans.

Du är född och uppväxt i Malmö, och bor här i dag. Hur skulle du beskriva din relation till staden?

– Alltså, jag är inte så analytisk… För mig är Malmö en plats där jag har min familj och mina vänner, där mina barn går i skolan. Allt är lättillgängligt men det finns ändå ett rikt kulturutbud och levande stadsliv.

Mitt eget första möte med Sissela Benn var genom hennes karaktär Filippa Bark i miniserien ”Centralskolan”, någon gång kring 2007. En sorts absurd humor uppstod genom den nördiga tjejen i glasögon med kantig persona. Filippa Bark blev ett succéinslag i ”Robins”, ”Godmorgon, världen”, Melodifestivalen. En karaktär som föddes när Benn och vännen Emma Hansson Löfgren förberedde en sketch. Glasögonen hittade de på Myrorna för tio kronor.

Har det varit jobbigt att bli så förknippad med en viss karaktär?

– I början var jag ju jätteglad, det blev mitt genombrott och öppnade många dörrar. Det var väldigt tryggt att ha den karaktären och så kunde jag, via den, plötsligt stå i ”Allsång på Skansen” och testa att hoppa runt i olika världar och sammanhang.

– Men efter några år började jag bli rädd för att fastna, så då försökte jag att hitta på andra karaktärer också. Men Filippa har ju varit väldigt efterhängsen…

2018 gjorde Sissela Benn en julshow ihop med Anders ”Ankan” Johansson och Robin Paulsson, där hon spelade Filippa Bark. Det blev sista gången.

– Jag kände att jag började imitera mig själv som Filippa, att jag började prata som henne på slentrian. Så då lade jag glasögonen på hyllan, och sen dess har jag inte gjort henne.

Jag var ett väldigt melodramatiskt barn, jag tyckte det var kul att lida

Sissela Benn berättar att hon skapat den sortens figurer ända sedan hon var barn.

– Jag lekte jättemycket, stängde in mig på mitt rum och stod framför spegeln, kunde klä ut mig eller gå in i olika roller. Men jag var också väldigt melodramatisk. Jag tyckte det var kul att lida, gillade helt enkelt att konsumera barn- och ungdomskultur med mörka tragiska inslag, typ Peter Pohls böcker.

Vad var det som lockade med det?

– Det kan säkert komma från att jag haft en trygg barndom. Jag har haft en enorm tur, varit jätteprivilegierad med vänner och familj, folk har varit friska. Och då finns en nyfikenhet på något som är en del av livet men som man inte har fått uppleva så mycket.

Hon resonerar vidare, och kopplar det till ”Populära problem”, där hennes och Jonatan Unges rollfigurer – Liv och Ingmar – stundtals framstår som helt hopplösa narcissister.

– Det är på ett sätt märkligt att man framställer sig själv som så fruktansvärt osympatisk. Och gör det frivilligt. De flesta människor vill ju uppfattas positivt. Kanske hänger det ihop med att det funnits en stabil grund. Samtidigt kan det skrämma mig lite, när går man över gränsen.

På vilket sätt?

– Det skulle ju vara helt fruktansvärt ifall alla människor började tro och tolka mig som att jag är Liv. Det man vill är att folk ska skratta, men om man börjar pusha det för långt eller att folk tar det på allvar, så finns det en risk att bli bortstött.

– Kanske tyder det på att vi är rätt privilegierade, att vi vågar göra det. Att vi känner oss säkra på vår position i samhället. Och det är ju lite osympatiskt i sig!

Fanns det saker ni drog er för att skildra?

– Absolut. Det finns ju saker som man känner är lite för nära. Vi ville framför allt skämta på vår egen bekostnad, och kanske så lite som möjligt på andra människors bekostnad, som exempelvis vår dotter. Man får ju värna om personer som inte bett om att vara med. Då får man använda sin fantasi.

– Jag har hört hur folk pratar om det i någon podd och de säger inte ens Liv och Ingmar, utan mer ”Jonatan sa så, Sissela sa så”. Och jag har hört lite försiktiga kommentarer, ”har det här hänt, har du gjort så?” I princip ingenting har ju hänt på riktigt.

2020 gjorde Benn och Unge ”Skärvor av ett äktenskap” för Sveriges Radio. Det hann alltså gå ett antal år innan projektet adapterades till tv.

”Det är ju helt fruktansvärt att separera – det var jättetuffa år”

– När vi började göra det för radio minns jag att det faktiskt var terapeutiskt. Det var som att vi för första gången pratade om vår relation. Det var befriande att kunna skratta.

– Det är ju helt fruktansvärt att separera. Det var jättetuffa år, vi var arga på varandra och det var svårt att komma överens.

Men tiden läker sår. Nu har det gått över tio år sedan de gjorde slut, och gemensamma dottern har hunnit bli 14. Så småningom växte det fram en idé att göra något ihop.

– Det kändes så himla smart av mig att utnyttja att jag hade en ingång på Jonatan, för han är så rolig. Och alla vill jobba med honom. Jag kände att jag måste utnyttja min chans att dra in honom i ett samarbete.

– Det var väldigt kul att få skapa en ny typ av relation där vi hade roligt tillsammans, där vi kunde jobba med något som verkligen var vårt. Det förbättrade vår relation jättemycket.

Sedan premiären i mitten av januari har tv-serien hyllats nästintill unisont av kritiker och publik. ”Humorguld” tyckte DN:s Fredrik Sahlin. Expressens Kristin Lundell slog fast att 2026 års roligaste serie hade kommit.

Det positiva mottagandet, vad tror du det beror på?

– Ja, vad kan det bero på? Dels har vi gjort mycket utifrån vad vi själva tycker är kul. Alltså att vi har fått jobba i fred och inte tänkt så mycket på hur det ska mottas.

Hon lyfter också människorna som arbetat med produktionen. Men att hon kunde känna en viss press inledningsvis.

– Det var svårt att spela bredvid Jonatan. De första veckorna hade jag lite kris, för att jag kände att jag inte alls var lika rolig. Han är liksom en urkraft som fick folk att bryta ihop, alla bara grät på inspelningen av skratt. Han skämtar hela tiden, improviserar och gör nya tagningar. Det var jobbigt att liksom stå bredvid den här mästaren och försöka hålla jämna steg.

– Att då göra en roll där jag kände mig lite låst för att det på något vis skulle vara nära mig, fast ändå inte jag… Jag tror att jag ville vara en duktig skådis.

”När det tog slut har jag undrat: Varför är det så svårt för mig att vara i romantiska relationer?”

Relationer, då. Sissela Benn berättar att hon ägnat mycket tid åt att fundera på det. Vilket ju leder till en vilja att närma sig ämnet på konstnärligt sätt.

Varför har du tänkt mycket på det?

– När det tog slut med mitt andra barns pappa, men även med Jonatan … så var det så här: Varför är det så svårt för mig att vara i romantiska relationer? Det har liksom varit … ja, men två väldigt tydliga misslyckanden, i att inte kunna hålla ihop en familj. Jag har funderat mycket på … ja, varför blir man kär? Varför kan man bli så upp över öronen förälskad i någon och kasta sig in i att skapa en familj, bygga ett hem och ha hus och allt möjligt, med någon som man kanske inte passar på bra ihop med? Det är något märkligt i det, hur man liksom kan släppa allt och bli psykotiskt kär i en annan människa. Och sen plötsligt visar det sig att man inte står ut med människan. Det är så sjukt tvära kast, och det är läskigt.

– Samtidigt är det ju det mest underbara som finns, att bli förälskad. Men man blir nästan drogad av naturen, och sen tar drogen bara slut. Och så står man där och har barn och massa lån och känner: kan den här drogen bara fortsätta? Det hade varit mycket lättare.

Med tiden menar Benn att hon har fått omvärdera sin relation till kärleken. Att det fanns vissa förväntningar när hon växte upp som inte riktigt visade sig stämma.

– Som att det är något magiskt, man ska hitta sin prins eller prinsessa och sen gifter man sig och lever lyckliga i alla sina dagar. Som att kärleken ska sköta sig själv, att om det är den rätte så ska det bara vara lyckligt och bra. Jag kanske har varit lite pantad och upptäckt det här alldeles för sent att man behöver jobba på en relation. Mina föräldrar bråkade typ en enda gång under min uppväxt, så jag har sett det som att det verkar hur lätt som helst. Jag har aldrig bråkat med mina kompisar heller, så jag har aldrig jobbat på det, utan varit mer ”är det dåligt då gör man slut”. För då är det väl kärleken som har dött, på något sätt. Så jag har på egen hand försökt utbilda mig.

– Men jag var också väldigt fixerad vid att skaffa barn. De här relationerna hade kanske inte varit så här … om jag inte hade träffat de här männen precis när min biologiska klocka dånade i mitt huvud. Och även om jag därför var lite väl besatt av deras förmåga att avla och mindre av hur väl vi passade ihop, så är jag ju väldigt glad över de barn vi fått.