Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Jane Bark. Namnet väcker minnen av sköna lässtunder. Novellerna blev liksom mer spännande intill hennes teckningar. Stilen kunde variera men genom alla år låg bilderna alltid rätt i tiden.
I ”Jane Bark. Ett fulltecknat liv” berättar sonen John om moderns många uppdrag. Om helsidesannonser för dagspressen, illustrerade årsredovisningar, bokomslag och broschyrer. Om hur hon som första kvinna valdes in i Guldäggsjuryn 1975, ett vid den tiden mycket prestigefyllt uppdrag.
Jane Barks yrkesliv i den mansdominerade reklambranschen tog fart i början av 1960-talet efter att hon gått ut Konstfack och börjat teckna mode. Karriären avslutades först på 2000-talet med de kändisporträtt hon under flera år levererade åt tidskriften Fokus. Uppåt trehundrafemtio lär det ha blivit. Själv ser jag i minnet hennes lysande, lockande röda hallon och lingon på Sockerbolagets påsar.
Bokens undertitel lyder ”och om en familj där formen var normen”. Den handlar alltså inte bara om Jane utan också om man och barn. Texten bygger dessutom delvis på efterlämnade dagböcker av Jane, som dog 2023.
Pappa Stig var också formgivare och framgångsrik. Han startade eget, ritade logotyper, bokomslag och förpackningar för bland annat Coop och Abba. Fiskkonserverna sticker ut; burkar med tecknat innehåll där Jane hållit i penna och pensel. Någon konkurrens mellan Stig och Jane om jobben tycks aldrig funnits trots att dessa ibland tangerade varandra.
John Bark söker sig så småningom till samma bransch och berättar flyhänt även om sin egen begynnande karriär i New York hos världskände Milton Glaser (mannen som 1977 komponerade logotypen ”I love NY”).
Boken om Jane Bark med familj ger genom sin bredd en intressant inblick i reklambranschen under senare delen av 1900-talet. Ibland flimrar lite väl många namn förbi men berättelsen är hela tiden underhållande. Lite som tv-serien ”Mad Men” på svenska. Till detta kommer avsnitt där mörkare sidor av familjelivet hemma i Saltsjöbadsvillan skildras.
Ofta är biografier både förskönande och rädda att lämna ut för mycket – inte den här.
Texten är personlig, bitvis smärtsamt avslöjande (om en kärleksfull mamma och humörstyrd pappa) men märkligt nog aldrig för privat. Den balanserar skickligt, blir därmed både allmängiltig, drabbande och … försonande.
”Sven Fristedt. Mästare i mönster” av Anna Lindqvist är en biografi av ett helt annat slag. Lite sakligare och mer distanserad men den bjuder också på en del minnen och interiörer från det sena 60-talet och framåt. Jane Bark och Sven Fristedt (som dog i somras) gick för övrigt på Konstfack vid samma tid. Och jag kan tänka mig att familjen Bark hade ett eller annat Fristedt-mönster hemmavid.
Under många år var Fristedt nämligen den ledande mönsterskaparen i Sverige. Han var framför allt verksam vid Borås Wäfveri som konstnärlig ledare och även ateljéchef under företagets glansdagar.
Under flera år ritade Fristedt också för Ikea; möbler kläddes i hans tyger och somliga blev påslakan, gardiner, dukar. En och annan modig sydde kläder av dem.
Kanske blev det lite väl hektiskt till slut; Fristedt drog sig tillbaka innan textilkrisen drabbade hela industrin på allvar och sa bara ja till enstaka uppdrag. Han slog sig ner på Österlen för gott och lämnade så småningom det massproducerade bakom sig.
Mycket av hans mönsterskapande glömdes bort. Därför är det härligt uppfriskande att få möta denna bildvärld på nytt. Det finns något sinnligt och livsbejakande i många mönster, en kraft som det är svårt att värja sig mot. Boken om Sven Fristedt fyller en välbehövlig lucka i den svenska textilhistorien.
Läs mer om konst och form på dn.se




