Irene Ahlgren tar i och reser sig på tramporna för att få mer kraft när det lutar uppåt. Hon arbetar som undersköterska inom hemvården i Lunds kommun och cyklar mellan brukarna från tidig morgon till eftermiddag. Många av dem blir förvånade första gången hon kommer hem till dem. För i sommar fyller Irene Ahlgren 81 år och är därmed äldre än flera av dem.

Hon har jobbat i Lunds kommun i 55 år. Först som kommunal dagmamma och sedan 1976 inom hemtjänsten. När hon fyllde 67 år gick hon i pension.

– Ja, i 14 dagar, säger hon och skrattar.

Efter de två veckorna ringde nämligen chefen och frågade om Irene Ahlgren kunde tänka sig att jobba extra. Det kunde hon, och sedan dess har hon blivit kvar. Nu jobbar hon 80 procent, men bara dagtid – kvällspassen får de yngre kollegorna ta.

Svaret på frågan om vad som är det bästa med jobbet kommer snabbt.

– Att vårda. Det tycker jag är det bästa. När man känner att man gör någonting. Det betyder mycket.

När Irene Ahlgren trampar iväg på sin tjänstecykel går det undan. I dag hade hon turen att hinna få tag på en av elcyklarna, men ofta blir det en vanlig.

Nu, när Lund doftar av fläder och solen skiner, går det lätt.

– Det är värre på vintern. Fy hundan!

Hon vecklar upp dagens schema. I dag är det ganska lugnt. Hon har åtta–nio stopp inplanerade. Tuffare dagar kan innehålla upp till 17 besök.

– Man ska hinna cykla dit, sedan cykla till nästa. Man känner inte det förrän man kommer hem, men då kommer tröttheten, säger Irene Ahlgren.

Men trots det har hon aldrig riktigt känt suget efter att återgå till en tillvaro som under de där två veckorna hon var pensionär. Kollegorna ger glädje i vardagen och att få hjälpa brukarna ger en känsla av meningsfullhet. Det blev än viktigare efter att hon blev änka.

– Det hjälper mycket att ha jobbet, att få gå hit och få det sociala.

Unga sommarvikarier kommer ut till cykelparkeringen vid hemvårdens kontor. Många av brukarna är i Irene Ahlgrens ålder eller till och med yngre och de blir ofta förvånade första gången hon kommer.

– En del säger: Du är väl pensionär, ska du jobba? Då svarar jag att ja, det är jag, men jag kommer hit ändå! Men det är första gången. Nästa gång säger de ”åh, vad roligt att du kommer”. Och så vill de prata om gamla tider, säger hon.

På nationaldagen fick hon ta emot ett diplom av Skånes landshövding Anneli Hulthén, efter att ha utsetts till Lunds eldsjäl 2025. En titel som hon är stolt över. Under ett arbetsliv som sträcker sig över ett halvt sekel har hon hunnit uppleva många förändringar.

– När jag började så var det inte så mycket omvårdnad utan mer städ, tvätt och matlagning. Nu är det mycket med det tekniska. Man ska in med allt i telefonen och skriva allt. Det tar tid, det gör det!

Vissa saker har blivit bättre med åren, säger hon. Men annat har blivit sämre, som att tiden hos brukarna har minskat och schemat har blivit tightare.

Vad hade du beslutat om du hade fått makt över vårdpolitiken?

– Att vi skulle få mer tid. Och så hade jag velat att politikerna lyssnade på oss, så de förstod. De skulle egentligen följa med ut själva och jobba lite.

Irene Ahlgren brister ut i ett av sina fnissande skratt. Det gör hon ofta.

– Det tror jag inte att de hade klarat. Men det hade nog varit nyttigt för dem.

Tror du att de hade fattat andra beslut efter ett sådant arbetspass?

– Ja, det tror jag. Jag menar, de blir själva gamla och behöver vården någon gång.

Nu är det dags för några veckors semester. Därefter ska Irene Ahlgren bestämma sig för om hon vill fortsätta arbeta eller om det är dags att pröva det där med pensionärsliv igen. Någon gång under året som 81-åring är det nog dags att sluta, säger hon. Någon risk för att hon skulle sitta sysslolös finns då inte.

– Då har jag så mycket att pyssla med hemma, så det är ingen fara.

Men hon vet vad hon kommer att sakna, hur sysselsatt hon än är.

– Gemenskapen och sammanhållningen, den sociala biten med kollegorna. Jag har mycket, mycket bra kollegor. Utan dem fungerar det bara inte.

Share.
Exit mobile version