Psykoanalysen har drag av hydra. Gång på gång tillplattas den, gång på gång återuppstår den.
Men i vidräkningen och försvaret av psykoanalysen som förts på kultursidorna i DN och på andra håll är det en sak som oftast förbigås, nämligen psykoanalysens kulturella betydelse som existentiell tolkningsram. Jag tycker att denna aspekt förtjänar upprättelse.
Den samtida tendensen att göra berättelser av sitt eget liv kan sägas ha sin rot i psykoanalysens idébygge. I dag sker det förstås på andra sätt och i helt andra forum, som på sociala medier eller för den delen i självbiografisk litteratur. En övervägande majoritet av samtidens romaner är till exempel skrivna i jagform.
Freuds talkur går ut på att få analysanden att tala fritt och associera utan att låta sig begränsas av det vakna, rationella tänkandet och språket, och på så vis komma i kontakt med bortträngt ”material”. Det är inte alldeles olikt hur en författare arbetar. Freud försöker sätta ord på ett fördolt rum som inte har någon utsida, som man inte kan se eller ta på, och som svårligen låter sig mätas i ett laboratorium.
Romantikens författare och filosofer hade gläntat på dörren till det rummet långt tidigare, men i början av 1900-talet ter det sig som ett allt mer angeläget förehavande, inte minst i och med erfarenheten av första världskriget. Det är en världshändelse som bryter in och omstörtar människans självförståelse i grunden, för hur ska man förstå det avgrundsdjupa mörker som visar sig i människan ute på slagfältet?
Kriget aktualiserar frågan om hennes fördolda inre. Det är alltså ingen slump att det är precis vid krigsslutet som Freud skriver sin essä om det kusliga, det som uppträder då något är tvetydigt: när hemmet bär på o-hem-liga element, när det finns ett tvivel om något är främmande eller eget, då vi i ovisshet och dunkel kan inbilla oss saker, tro oss se spöken, ovanliga tecken eller sammanträffanden som får oss att tvivla på våra sinnen.
Det kusliga är något på samma gång oändligt avlägset, uråldrigt, och omedelbart nära. Något som vi bär inom oss, menar Freud. Roland Barthes uttrycker det som att Freud jämte Marx skapade en ”spricka i språket” – båda två visar att det kan finnas en dold verklighet bakom den utsagda. Enligt Marx förvrängs människors medvetande på olika sätt, framför allt genom de rådande maktförhållandena. Freud, å sin sida, menar att människan inte är herre i sitt eget hus, utan styrd av drifter och omedvetna begär. Det hon säger rymmer ofta dolda meningar och hennes mest grundmurade övertygelser är rena projektioner; exempelvis tron på en enskild personlig gudom, vilken Freud kallar en illusion som människan skapat i besvikelse över en bristfällig fadersgestalt.
Även om många har kritiserat halten av vetenskaplighet i Freuds teoribygge kom psykoanalysens idéer och metoder att prägla hela 1900-talets kulturliv. Ett klassiskt exempel är den litterära modernismens narrativa tekniker: det omedvetna och de fria associationerna flödar i medvetandeströmmar där nuet och det förflutna sammanblandas.
Psykiatrihistorikern Mark S Micale har använt begreppet psykologisk modernism för att beskriva hur både psykoanalysen, fenomenologin och det konstnärliga avantgardet under 1900-talets första årtionden gör en vändning inåt. Inom båda dessa fält intresserar man sig, på olika sätt, för medvetandet, perceptionen, den subjektiva erfarenheten och personligheten och man introducerar nya narrativa tekniker för att beskriva dem. Som litteraturvetaren Andrew Gaedtke visar präglas den experimentella anglosaxiska litteraturen under mellankrigstiden av försök att ge språk åt förvrängda psykiska tillstånd som psykiatrin definierar som oförståeliga. Freuds idéer fångas också upp av surrealisterna, som använder det omedvetna och drömmarna som verktyg för att komma i kontakt med något man uppfattar som kuvat i det rationella borgerliga samhället.
Den freudianska traditionens idéer lever också i högsta grad vidare i 2020-talets tv-serier. De som berört mig mest de senaste åren har haft en sak gemensamt – huvudpersonerna upptäcker att världen som de levt hela sina liv i bara är en falsk skenvärld skapad av några som kommit före dem.
Personligen tog det mig nog trettio år att fatta det. Kanske för att det när jag växte upp fanns en stark idé om att man kan forma sig själv till den man vill vara.
Mönstret går igen i ”Fallout”, där en grupp människor lever i förslutna skyddsrum uppförda av en tidigare generation människor i tron att världen ovanför är ödelagd av kärnvapenkatastrof. Och i ”Westworld” blir robotar på en nöjespark med westerntema sakta varse att deras vardagliga handlingar och prat bara är förprogrammerade repliker skapade av mänskliga manusförfattare. När robotarna plötsligt får tillgång till sina minnen börjar det långsamt gå upp för dem att de lever i en illusion och de slutar att vara främlingar i världen. Detsamma skulle man kunna säga är inslag i eller en följd av en lyckad analys.
I dag betraktas många av Freuds idéer som klyschor. Psykoterapin parodieras ibland som en självupptagen lyx där en ensam person sitter och ältar problem inför en blaserad terapeut som kanske ibland somnar till. Det betraktas som en vedertagen och nästan banal sanning att människors erfarenheter formar det som de upplever i nuet. Men är det verkligen så lätt?
Personligen tog det mig nog trettio år att fatta det. Kanske för att det när jag växte upp fanns en stark idé om att man kan forma sig själv till den man vill vara, att man kan frigöra sig från sin historia och även ställa sig över den biologiska kroppen. Psykoanalysens idétradition förmedlar en bild av människan som sårbar, tidslig och konstituerad av sina erfarenheter vilka är meningsbärande och kräver tolkning. Den går stick i stäv med mycket av den samtida psykiatrins och kbt-psykologins uppfattning av det neurokemiska jaget.
Moderna berättelser om jaget på sociala medier så väl som i romankonsten kan ofta kännas tämligen befriade från den kuslighet som Freud och psykoanalysen tillskrev tillvaron och som därtill skapar bra litteratur. Vi tror kanske att vi likt Freuds analysander berättar om allt, för oss själva och andra, men Freuds utgångspunkt var ju tvärtom att det inte går att få tillgång till sig själv på egen hand.
Läs mer:
Isabelle Ståhl: Jag födde ett barn och insåg att festen var slut
Roland Paulsen: När min psykoanalytiker somnade visste jag inte vad jag skulle göra
