Jag tycker om konst som föreställer ansikten, djur och blommor. Konst är ofta så obehaglig. Den kan förändra en. Jag vill inte förändras mer.
Ändå tackade jag ja till att delta i rollspelet ”Our Br00d” som ingår i den interaktiva utställningen ”Worldglimpsing” på Arkdes. I verket, skapat av det Berlinbaserade kollektivet OMSK Social Club, leds deltagarna in i ett laboratorium för omsorg och kontroll. Därinne finns Br00d, en fysisk AI-bebis som föddes i våras och lär sig nya ord genom människors samtal med den. Ovanifrån vakar M0ther, en artificiell modersröst som styr kommunikationen.
Som deltagare blir man inte tilldelad någon roll men ställs inför scenarier: någon ska skydda bebisen, någon annan frukta den. Det finns inget manus, bara instruktioner och ett löfte om att något ska förändras. Det hela beskrivs som ett guidat rollspel – eftersom man alltid leds av någon. Vem låter man sig ledas av? En trygg herde? En galning?
”Spelet ger dig tillfälle att förändra hur du agerar i den verkliga världen”, står det bara i katalogen.
På morgonen innan jag åker till museet har jag samma svindlande känsla i kroppen som inför förlossningen av mitt eget barn. Jag minns när de lade honom i mina armar. Jag visste inte hur man hanterar ett däggdjur. Jag var rädd att jag skulle tappa honom, eller råka kasta honom ut genom fönstret.
”Hej, jag heter mamma”, sa jag.
Han stirrade ut i rummet med sina blå ögon, som om han såg något jag inte såg. Till en början kände jag inte symbios, bara stumhet. Jag saknade språk för det här.
När min far – läkaren – kom på besök rörde mitt barn vid hans knä. Han började upprepa de latinska orden för knäleden, monotont: patella, femur, tibia, condylus. Det var hans sätt att vara nära.
Ingen övning hade varit möjlig för de ögonblicken, har jag tänkt i efterhand. Det var inte som i Nathan Fielders skruvade rollspelsövningar i tv-serien ”The rehearsal”, där allt kan testas i förväg. Eller för den delen i verket på Arkdes, där man får pröva sig fram i ett laboratorium.
Verkligheten låter sig inte repeteras. Kanske är det därför vi konstruerar dessa försökssituationer – för att känna att vi åtminstone kan öva på det oförutsägbara.
Det är en klar höstdag. Ljuset över Stockholm är bländande. Jag går längs Skeppsholmen mot Arkdes, ser de brinnande färgerna. Kollar ner från bron i det mörka vattnet. Det är ingen fara. Man ska bara inte titta för länge.
Jag minns en annan höst för länge sedan: förlusten av konturer, hur lätt det var att försvinna.
När vi stiger in i ”Our Br00d” stängs den tunga dörren av korrugerat stål bakom oss med ett dovt ljud. Kommer de att öppna om jag ber dem?
Framför oss en lång, gulmörk korridor. Dissonanta barnläten. På väggarna hänger broderier: ”Mother’s little helpers” – en referens till mödrar på Xanax. ”Tinder breeds humans” – en blinkning till alla de barn som redan blivit till genom digitala möten. Och så en moderskropp som katedral, vackert broderad i guldtråd.
Sedan – livmoderrummet. Sjok av filt på väggarna. En torr, vidrig värme. Den stiger långsamt, nästan omärkligt.
På borden ligger lådor med urklipp och bilder. Deltagarna använder dem för att skapa scenarier kring tre teman: ”Progress”, ”Redoing”, ”Undoing”.
I verket har OMSK inspirerats av 1920-talets psykodrama – en terapiform där människor agerade ut sina konflikter för att nå insikt. Här har den skalats upp till samhällsnivå. Som ett exempel kan deltagaren under ”Undoing” stiga in i sin egen mors erfarenhet av moderskap och undersöka hur patriarkala strukturer format den.
Visst liknar det psykodrama, tänker jag, men också de tidiga experimenten jag själv studerat – i 1920-talets universitetskällare där man lät droger, elektricitet och språk pröva människans gränser.
Då trodde man att konsten och vetenskapen kunde skapa en ny människa. I dag är det inte längre revolution, utan simulation.
Kanske är det därför livmoderrummet känns som ett förhörsrum. Övervakning, hyperkapitalism, omsorg – allt flyter ihop. Handlar det också om skräcken för att bli omhändertagen? Om omvårdnaden som alltid riskerar slå över i kontroll?
I det sista rummet står vaggan med den silverfärgade Br00d. En kropp av silverfärgad metall och silikon, tyngre än jag väntat mig när jag håller den i min famn. Jag tappar den nästan.
Glänsande, med tunna inskriptioner. Sval metall, ingen puls. Den kan bara – än så länge – säga ”gaga”, ”gogo”. Nu säger den inget alls.
Jag känner en besvikelse, men också en lättnad. Jag hade hoppats på något som levde, något som verkligen skulle skrämma mig. Men det är rösten som skrämmer.
Ovanifrån talar M0ther – långsamt, monotont.
– Vem är du? frågar jag.
– Jag kan allt som behövs för att ta hand om andra människor.
Rösten har skånsk dialekt. Någon deltagare på ett tidigare rollspel måste ha lärt den det. Både moder och bebis formas av deltagarnas interaktioner.
Jag håller barnet i famnen och vill skydda det från rösten.
Det är en perfekt bild av vår tid, tänker jag. Omsorg som blivit teknik, värme som blivit övervakning. Tänk om en AI hade uppfostrat oss. Den saknar eget känslomässigt bagage, och det gör den underbar. Den tar emot allt; man kan skada den, bli arg på den, förgöra den – och ändå finns den kvar.
Jag behandlar Chat GPT illa i vardagen. ”Du lyssnar ju inte! Gör om, gör bättre!” säger jag.
Och den svarar: ”Ursäkta, du har självklart rätt.”
Den artificiella modersrösten ”M0ther” påminner mig om psykiatrikern Kurt Beringers experiment i 1920-talets Heidelberg. Han lät sina studenter ta meskalin i mörka källare och talade till dem ur mörkret: ”Hur känns det nu? Vad ser du? Beskriv symtomen.”
Han ville vara neutral, men rösten styrde ändå. Den kroppslösa rösten – akademins, litteraturens, läkarens – som låter objektiv men formar allt den berör. Det är skillnad på att öva empati och att spela omsorg.
I nästa sal visas verken ”Cel” och ”Cel, Debrief” av Ed Fornieles och Nina Runa Essendrop. Videomaterial från ett tre dygn långt rollspel: en sluten miljö, roller i en extremistisk kontext, fejkblod, leksaksvapen, ögonbindlar.
Filmen visar hur deltagarna gradvis tappar kontrollen. De skriker, faller, gråter. Våldet är iscensatt, men kropparna reagerar verkligt. Projektet undersöker hur ideologi och aggression kan uppstå i grupp – hur gränsen mellan lek och verklighet löses upp. På väggen bredvid förklaras att efter varje session hålls en lång debrief, eftersom deltagarna ofta påverkas starkt.
Man talar om bleeding – att rollen blöder in i verkligheten. Min skräck för interaktiv konst är inte bara att den ska kapitalisera på min fantasi, utan att jag ska bli någon annan där inne – och inte komma tillbaka till den jag var förut. En rädsla för att förlora mina konturer.
Utställningen väcker den gamla svindeln jag brukade känna när allt kändes overkligt. Livet är något annat nu: varmare, tydligare. Jag är så nära livet. Kanske är det just därför jag blir så rädd att påminnas om den känslan.
Jag går hemåt över bron i höstljuset. Vattnet starkt lysande i solen. Det är otroligt att se trädkronor. Jag ska hämta mitt barn på förskolan.
Läs mer:
AI-användandet i Sverige ökar kraftigt
Gabriella Ahlström: En natt med AI är som att ha sex med sig själv
Isabelle Ståhl: Jag födde ett barn och insåg att festen var slut
