Jag kan historien om mr Darcy. Den långa, mörka mannen som står i skuggorna och är ointaglig, men som i slutet av berättelsen öppnar sig. Det är romancelitteraturens källkod: mannen som går från kall till varm, från avståndstagande till kärleksfull.
Det var bara rädsla. Han har ett varmt hjärta under ytan.
Det är en gammal bild.
Som Göran Persson sa: Jag har sett den. Jag växte upp i den. Jag hatar den.
Men … jag har svårt att sluta fascineras av den.
Jag minns hur jag som barn först fick syn på Mark Darcy i filmen ”Bridget Jones dagbok” (2001) och direkt fattade att han var mycket intressantare än Hugh Grants tvålfagra och gladlynta karaktär.
Det var som att känna igen något uråldrigt.
Och Mark Darcy är ju inte bara en blinkning till ur-Darcy i Jane Austens ”Stolthet och fördom” från 1813, utan även en fysisk reinkarnation: Han spelas nämligen av Colin Firth, samma skådespelare som gjorde mr Darcy i BBC:s ikoniska filmatisering från 1995 – den som satte hela den moderna Darcy-fankulturen i rörelse (bland annat genom den berömda scenen med den blöta skjortan i sjön).
Mark Darcy är kylig och avvisande och något skaver hela tiden när han interagerar socialt. Han är lite för ärlig, burdus, i otakt med alla andra och med tiden. Det finns något ålderdomligt med hans artighet och stelhet, som om han är mycket äldre än han ser ut.
Och jag kände det direkt:
Ja. Här är det.
Det intressanta.
Och mycket riktigt: I filmens sista tredjedel släpper den brittiska kylan hos Mark Darcy. Han förklarar med sitt karaktäristiskt uttryckslösa, likstela ansikte att han älskar Bridget precis som hon är.
Något med förvandlingen hänförde mig.
För hur gick det till? Hur kunde en kall, avvisande man bli varm och generös? Varför påverkade det mig och min mamma och andra kvinnor jag talade med så starkt?
Och varför är jag fortfarande så besatt av att förstå den här gestalten?
Mark Darcy i Helen Fieldings dagboksroman om Bridget Jones är en lekfull imitation av ursprungs-Darcy i Jane Austens ”Stolthet och fördom” från 1813.
I filmatiseringarna är han trög och socialt obekväm; i boken är han mörkare, kallare, ibland direkt obehaglig. Han avfärdar den kvinnliga huvudpersonen Elizabeth för att hon har låg social status och inte är vacker nog.
Och ändå. Han är en av världens mest seglivade romantiska gestalter, ursprung till ett västerländskt mönster för begär.
I romanceforskning kallas arketypen för ”the aloof hero who melts”, det trögfattade och distanserade kärleksobjektet som sedan tinar upp, blir generös och kärleksfull.
Kanske handlar alltihop om traumat av att vara heterosexuell?
Väldigt många kvinnor har vuxit upp med och lever tillsammans med känslomässigt otillgängliga män.
Drömmen om mr Darcy är drömmen om att porten ska öppnas.
”Det är som att försöka väcka en död till liv!” utbrast jag tröstlöst under min ungdoms långa irrfärder på jakt efter mr Darcy. Jag hoppades att det någonstans, bakom lager av grå kläder, det likstela ansiktet bakom glaset, den tomma blicken, skulle finnas ett glödande inre som ville ha kontakt, liv, närhet.
För jag hade ju sett att det kunde hända. Miraklet. Återförtrollningen. Källan i öknen.
Jag sökte mig till universitetet, en miljö där den här arten frodas. Där kunde jag studera honom in vitro.
Och det jag fann var: ett känsloliv som förvrängts av att ha hållits nere, som plantor som tvingats växa under jord. Men ibland, under den känslomässigt döda, kalla ytan, dolde sig mycket riktigt ett intensivt, glödande begär – det öppnades, blixtrade till och slöts lika fort.
Jag stängdes ute. Och jag gjorde som jag alltid gjorde: jag sökte mig till Tumblr för att förstå.
Det är ett nätforum specialiserat på destruktiv eskapism. Under 2010-talet satt miljoner kvinnor uppkopplade dygnet runt och delade gif:ar med kattungar och andra smådjur remixade med handleder och kindben på mr Darcy och andra liknande fiktiva figurer.
Ensamma nervsystem framför skärmar, förenade i yearning – en psykopatologisk längtan till något ouppnåeligt. Kants negativa sublima, om man så vill: det som aldrig låter sig infångas, ofta projicerat på känslomässigt otillgängliga män.
En inzoomning på mr Darcys hand som rycker spastiskt efter att han hjälpt Elizabeth till vagnen. ”The feels!” utbrast kvinnorna på Tumblr.
Detta sker i Joe Wrights film från 2005, där Darcy spelas av en gråtmilt neurotisk Matthew Macfadyen.
Hans nervsystem får en så fruktansvärd chock av den fysiska kontakten att han nästan kollapsar, men kan inte visa det – handen bara rycker. Inzoomningen av hand-flex-scenen är en av de mest återanvända i Darcy-fandom.
Någonstans låter det kanske inte så spektakulärt att en svårtillgänglig man ter sig attraktiv.
Men som Camilla Wallin Lämsä visar i den fantastiska avhandlingen ”Yearning hours” riktar sig nutida fans fascination mot mer än att han är svår.
För det första: hans förflutenhet. Wallin Lämsä menar att mr Darcy kan jämföras med Edward Cullen i ”Twilight” eller Christian Grey i ”Femtio nyanser av honom” – båda löst modellerade på Darcy men betydligt mer aggressiva i sina uttryck. I motsats till det bygger mr Darcys erotiska dragningskraft på just den specifika kulturella och historiska situation romanen uppstod i: en man av börd, en form av hegemonisk maskulinitet som hör till sin tid. En så subtil rörelse som en handryckning kan läsas som ett uttryck för intensiv åtrå. Wallin Lämsä kallar det – med ett lån från Tumblr-vokabulären – för abstinence porn (avhållsamhetsporr).
Ett annat, mer oväntat, inslag i den moderna Darcy-kulten är att fansen erotiserar drag som de uppfattar som autistiska.
Hans maskulinitet kompliceras av genomgående socialt obehag: en känsla av att hela tiden vara felkalibrerad för sin omgivning. Han har den där märkliga hållningen hos någon som motvilligt existerar i sin egen kropp. Det uppstår ständiga missförstånd i hans möten med Elizabeth, en underton av akut osmidighet som både frustrerar och fascinerar.
Här uppstår teorin om mr Darcy som neurodivergent begärsobjekt. Att läsa honom som autistisk – en tolkning som förstås är anakronistisk – gör det möjligt för fans att framhäva aspekter av sig själva: den egna känsligheten, den kognitiva överbelastningen, kampen med vardagens sociala ritualer.
Mr Darcy blir en ikon för högkänslighet, på samma sätt som Spock, Sherlock eller Doctor Who i andra fandoms: figurer som behöver ”förklaras” genom neurologisk skillnad snarare än moralisk brist.
”Further proof that autism has always been sexy”, som en läsare uttrycker det.
Camilla Wallin Lämsä lyfter Rita Felskis begrepp ironic attachment (ironisk anknytning) – en relation till läsningen där själva igenkänningen vilar på en känsla av främlingskap och dissociation. Hon exemplifierar med jaget i Dostojevskijs ”Anteckningar från källarhålet”, den kalla likgiltigheten hos Mersault i Camus ”Främlingen”, Thomas Bernhards romangestalter, och andra destruktiva och asociala hjältar i modern fiktion.
De ger en intensiv läsupplevelse, men utan empati. Vi känner inte med Mersault, men vi känner ändå igen något hos honom – Camus figur fångar en aspekt av läsarens egen erfarenhet av att vara i världen. Ett annat exempel är Nabokovs ”Lolita”: Humberts opålitlighet och grymhet väcker ingen sympati, men samtidigt dras vi in.
Och på Tumblr frodas denna samtidigt ironiska och intima läsning. Där förvandlas den emotionellt avstängda aristokraten till någon man både vill ligga med och vira en filt kring.
Ja, en filt.
Mr Darcy är urpatriark: rik, landägare, socialt överlägsen. Lizzy har ingenting – inga pengar, ingen status, inte mycket till framtid. Han kan vara kall, dömande, otrevlig utan konsekvenser. Hon riskerar allt varje gång hon öppnar munnen.
Och just här händer något märkligt.
Fandom gör honom till ”smol” (small, liten) ”babygirl”, ”cinnamon bun”, ”poor little meow meow”.
Men Tumblr vill inte ha den utvecklade mr Darcy. De vill ha den kantiga, svårlästa, spända figuren
Det vänder inte när han blir snällare – det vänder innan, när han är som mest otillgänglig. Den ryckande handen, tvekan i blicken, den för stela ryggen: det är dessa sekunder Tumblr klipper ut och dyrkar.
Poängen med romanen ”Stolthet och fördom” är att han utvecklas.
Men Tumblr vill inte ha den utvecklade mr Darcy. De vill ha den kantiga, svårlästa, spända figuren i första halvan. Kanske är det ett sätt att hantera patriarkatet genom att göra det mindre hotfullt: förminska, feminisera, skämta.
Det är både traumabearbetning och erotik.
Motsägelsefullt och begripligt.
Läs mer om Jane Austen och läs fler artiklar av Isabelle Ståhl
