När den gigantiska Finlandsfärjan anlöper Vikingterminalen säger jag åt fotografen Viktoria Bank att ta ner kameran. Vi får absolut inte fotografera resenärerna utan deras explicita samtycke, berättar jag. Och som första intryck av Sverige vill jag dessutom vara en artig representant för fosterlandet.
Möjligen överreagerar jag, men efter flera veckors diplomatiskt mejlande med den kinesiska resebyrån känns det mer som att jag beviljats en exklusiv intervju med Dalai Lama än att jag ska få följa med en turistbuss under en torsdag i Stockholm.
Reseledaren Jingya Liu har sagt att det mest är pensionärer, men när jag ser dem välla ut ur färjeterminalen påminner stämningen snarare om en skolklass som just passerat vändkorsen till Gröna Lund. Direkt åker mobilkamerorna upp och smattrar av bilder med sådan frenesi att jag måste påminna mig om att vi är på en betonglagd bussparkering och inte Taj Mahal. När jag presenterat mig riktar de kameralinserna mot mig och fotografen i stället. ”Big hair!” utbrister en man som tar en selfie med mig. Snart uppstår en sorts dödläge mellan fotografen som fotar en äldre man – samtidigt som han fotar av henne som fotar honom. De står där och riktar kameralinserna mot varandra som i en duell.
Alla som besökt valfri turistattraktion i Europa de senaste åren lär kunna vittna om mängderna av kinesiska turister. De senaste 20 åren har den kinesiska turismen i Europa, bortsett från en svacka under pandemin, exploderat och bara 2026 förväntas den växa med 28 procent jämfört med i fjol.
– Det finns så otroligt många kineser och därför finns det också många kineser som har råd att resa till Europa, säger reseledaren.
Så har det dock inte alltid varit. I början av 1900-talet var det främst västerlänningar som reste till Kina, inte minst svenska sinofiler som till exempel Bernhard Karlgren, Sven Hedin och ”Kina-Gunnar” Andersson. Det är mycket tack vare den sistnämndes banbrytande arkeologiska insatser i landet under 1920-talet som Sverige än i dag kan skryta med Östasiatiska museets stora kinesiska samling.
Samtidigt har postkoloniala röster, som sinologen Perry Johansson, ifrågasatt dessa tongivande svenska äventyrare och akademiker. Dels på grund av en essentialistisk bild av Kina som en uråldrig, ”ädel” kultur, dels på grund av en arrogans gentemot lokalbefolkningen.
I dag har västvärlden varken samma ekonomiska eller akademiska övertag gentemot ”Fjärran Östern”. AI-utvecklingen sker i Peking snarare än i Paris och den ekonomiskt bemedlade kinesiska medelklassen tredubblades bara mellan 2010 och 2021. Samtidigt slits Europas demokratier sönder av auktoritära populister och polariserande algoritmer skapade av tech-oligarker i USA – för att inte nämna kejsar Trump som verkar alltmer ointresserad av sina provinser på andra sidan Atlanten.
Det vi har att erbjuda våra nya östasiatiska turister är alltså till stor del det som en gång lockade västerlänningar österut: gamla skeppsvrak från 1600-talet och annat kulturarv som ger skenet av autenticitet och fornstora dar. Håller Europa rent av på att – likt i den omsusade romanen ”Grand Hotel Europa” – förvandlas till ett enda stort museum? I så fall vill jag veta vilka uråldriga artefakter som intresserar vårt nya herrefolk.
– Jag ser fram emot att se på de vackra omgivningarna, svarar en kinesisk dam jag hamnar bredvid på bussen.
Om man får tro min app, vill säga. Det visar sig att kineserna kan lika lite engelska som jag kan mandarin, och i desperation har jag laddat ner första bästa översättningsapp. Lite besviken på hennes profana svar talar jag in ”That sounds lovely. We have a lot of that here” i mobilen, men appen översätter det till ”that sounds lovely, we a lot of that at Parents.com”. Kvinnan ser förskräckt på mig – men jag hinner inte rätta mig, för nu utbrister en applåd när bussen sätter av mot slottet och reseledaren kopplar upp sig på högtalarsystemet.
Hon börjar prata om Ikea, Ivar Kreuger och olika svenska varumärken. Trots att översättningen förmodligen inte är helt korrekt känner jag mig lite patriotisk när hon säger att LM Ericsson förändrat mänsklighetens villkor i grunden.
Men det var länge sedan jag såg en Ericssonmobil, slås jag av, och inte ens min mormor var född när Ivar Kreuger tog sitt liv i Paris efter att hans företagsimperium kollapsat. Det ”svenska techundret” då? Skype har gått i graven och Spotify är förbjudet i Kina. Och jag kan inte tänka mig att det finns en enda turist som rest till Sverige för att få uppleva landet där Klarna grundades.
30 minuter efter att färjan ankrat står Jingya Liu på Slottsbacken och berättar om Kalmarunionens upplösning. Hon är verkligen ett fullblodsproffs, tänker jag när hon bara några sekunder senare bränner av Stockholms blodbad samtidigt som hon kontrollräknar att alla hennes resenärer är på plats. Det saknas en: en 80-årig före detta hudläkare som kämpar sig upp för kullerstensbacken med en käpp i varje hand. Hon verkar inte hänga med i tempot, vilket är fullt förståeligt. Det är som att en hel veckas semester i Stockholm ska komprimeras till en och samma dag – och det verkar gälla för hela Gamla stan.
I Mårten Trotzigs gränd – norra Europas mest överreklamerade gränd – känns det som att jag utsätts för någon grym CIA-tortyr när jag hör spanska, tyska, polska och finska guider prata i munnen på varandra. En engelsktalande guide börjar plötsligt staka sig, han har tappat ordet han letar efter, och när jag ser svettpärlorna tränga fram ur hans panna tror jag att han håller på att få en panikångestattack. Men till slut hittar han det: ”lagom”.
Den 80-åriga hudläkaren är försvunnen och i det febriga kaoset hamnar även jag och Sam Songmin, en karismatisk mattelärare från Shanghai, på efterkälken. Vi börjar utforska på egen hand. Det känns kittlande och nästan lite förbjudet, som i högstadiet när jag och en vän smet iväg till äventyrsbadet på Eriksdalsbadet och övergav våra lama klasskompisar borta i bassängen. Nu är det jag, eller kanske snarare Sam, som väljer indie-alternativet Tyska skolgränd till skillnad från alla Mårten Trotzig-normies.
Att underkasta mig en kinesisk turistgrupps berättelse om min egen hemstad känns bisarrt, men å andra sidan är det kanske rättvist att få se den egna kulturen genom den andres snäva blick, på samma sätt som européer betraktat främmande kulturer i 500 år. Jag vill säga till Sam att Sverige är mer än bara medeltidskyrkor och ”Swedish fika”, men kineserna som träffade Kina-Gunnar kände förmodligen även de att Kina var mer än bara förhistoriska keramikkrukor. Så i stället frågar jag Sam varför han och andra kineser lockas av Sverige.
– Sverige är speciellt för oss eftersom det var det första västerländska landet att etablera diplomatiska relationer med Kina.
Sveriges regering erkände mycket riktigt Folkrepubliken Kina redan 1950, bara ett år efter att Mao Zedong tog makten efter det långa kinesiska inbördeskriget. 1952 bildades dessutom den svensk-kinesiska föreningen som skulle spela en viktig roll för den Kina-vänliga falangen inom svenska 68-vänstern som tappat tron på Sovjetunionen. Sverige och Kina har alltså haft en hel del att göra med varandra under 1900-talet, men det är inte bara av diplomatiska skäl som kineser reser hit, fortsätter Sam:
– Jag och många andra kineser är väldigt förtjusta i svenska produkter.
Jag behöver inte fråga honom vilka, för plötsligt ger Sam ifrån sig ett hänfört läte när vi går förbi några bilar på en parkering.
– Jag älskar Volvo! Jag har två stycken hemma i Shanghai och jag kör Volvo varje dag. Volvo är ren och skär kvalitet!
Sam är den mest levnadsglada matteläraren från Shanghai som jag någonsin har träffat. Sverige är det 57:e landet han besöker, berättar han. Jag blir alltid misstänksam när någon skryter om mängden länder denne besökt – hur mycket tar man egentligen in när världskartan reduceras till en bucket list att checka av så snabbt som möjligt?
Men någonting får mig att tro att just Sam njutit av varje liten flygplatstransfer under sina resor, för jag har aldrig sett någon så fullkomligt tagen av Stockholms skönhet tidigare. När vi går förbi Sankt Göran och draken höjer han vördnadsfullt upp händerna i luften, som om han med gesten tackar universum för att något så vackert tillåts existera. De hinner knappt åka ner innan de åker upp igen när vi bevittnar högvaktsavlösningen utanför slottet – där vi till sist återförenas med resten av gruppen.
Dags för lunch: bussen åker in mot stan och nu blir det väl köttbullar på Riche, tänker jag. Och det blir mycket riktigt köttbullar, fast inte på Riche utan på den italienska restaurangen Il Conte. Borden är dukade med pizzasallad, en plastkaraff med ljummet kranvatten, plastglas från ölmärket ”Fat 21” och – enbart – gaffel. När köttbullarna kommer in konstaterar den återfunna hudläkaren att anrättningen har något ”simpelt” över sig.
I ena hörnet av lokalen har några turister från en annan kinesisk resegrupp somnat. Jag förstår dem, för trots att det bara gått ett par timmar känner jag mig själv redo för en tupplur. Men det raska tempot är nödvändigt, förklarar Jingya Liu:
– I förrgår flög vi från Peking till Helsingfors, i dag åkte vi till Stockholm och i morgon åker bussen vidare mot Norge. Det är mycket som ska hinnas med på kort tid.
Det märkliga är inte kineserna som somnat. Det märkliga är att majoriteten av gruppen rusar ut från restaurangen så fort en lucka på 20 minuter uppstår innan bussen åker vidare mot Stadshuset. Jag och den 80-åriga hudläkaren är de enda som inte hinner fatta vad som händer. Vi går ut på gatan, men resten av gruppen är redan borta. Hon säger något på mandarin, och den här gången behöver jag inte ens använda appen för att förstå att hon undrar vart alla tagit vägen. Plötsligt känner jag ett ansvar gentemot henne, som om mitt agerande är avgörande för svensk-kinesiska relationer flera årtionden framöver. Jag säger att jag tror att de rörde sig ner mot vattnet.
När vi sakta rör oss ditåt undrar jag hur mycket turisterna faktiskt kommer att minnas av Stockholm om ett par år. Kommer de verkligen att komma ihåg Mårten Trotzigs gränd, högvakten och köttbullarna på Il Conte, eller kommer minnet snarare bestå av en mer abstrakt känsla av intrycksbombardemang? Kina-Gunnar besökte trots allt inte Kina under ett dygn, för att andra dagen åka vidare till Korea och på tredje dagen äta sushi i Tokyo. Han tillbringade så pass långa perioder i Kina att han – även om slutsatserna var tveksamma – lär ha fått bestående intryck av platserna han besökte. Att dessa kinesiska turister skulle hinna med att bilda sig någon som helst bestående uppfattning av Sverige, vare sig den är exotiserad eller inte, känns tveksamt.
Kanske är det anledningen till att allt fler kinesiska turister väljer att resa självständigt, vilket så klart är svårt om man som i den här gruppen tillhör en äldre generation som inte kan engelska. Men när jag tänker tillbaka på mina egna ”självständiga” tågluffar är det mest lösryckta fragment som dyker upp. I Prag minns jag ett besök på en jazzbar, att jag åt kebab och grät en del på vandrarhemmet – eller var det i Berlin? Alla platser flyter samman så här i efterhand, vilket kanske inte är så konstigt. Att få en genuin relation till en plats som ska avklaras så effektivt som möjligt är, vare sig man är en 21-årig hipster eller en 77-årig kines, lika svårt som att få en relation till Ica Maxi.
Så tänker jag, fram till att jag och den äldre damen hittar resten av gruppen nere vid Strandvägen. För där ser jag Sam. Han blickar ut mot Djurgården med något djupsinnigt i blicken, som om han, åtminstone här och nu, förstått mer om Sveriges själ under de här fem timmarna än jag gjort under hela mitt liv. Tänk om jag också kunde bevittna världen med samma förundran.
Läs mer:
Stockholmare vill ha turister – utom här
Vildmarken trängs undan – hotas av turism och industri
