Från London rapporteras det att gatumusiken håller på att utrotas och i Bryssel har antalet musikanter halverats på bara några år. I Sverige saknas officiell statistik, men i Stockholm är panflöjtsmusikanterna i City sedan länge borta, Rebell-Robban förvisad från Slussen och Orgel-tanten på Plattan död.
Den enda jag kommer på är den mustaschprydda farbrorn som spelar cittra i tunnelbanan. När man minst anar det kliver han på, knäpper lite på strängarna för att sedan gå av lika hastigt vid nästa station – och man frågar sig om det hela inte bara var en dröm.
”Skogen har sina visor och fjellet sina låtar, men äfven gatan har sina toner”, skriver August Strindberg och Claes Lundin om gatumusikanter i boken ”Det gamla Stockholm” från 1882. Jag saknar dessa gatans toner, slår det mig. Inte nödvändigtvis på grund av Rebell-robbans habila covers av Elvis, utan snarare för att de förankrade mig i staden. De var gemensamma referenspunkter för stockholmare som band främlingar samman. De fick Stockholm att kännas som något mer än den geografiska yta jag råkar bo på. Staden förtrollades av deras närvaro som fick den att kännas som min stad.
I dag är de svunna legender. Jag saknar till och med Munspelsmannen, tysken Horst som brukade stå med en högtalare tryckt mot ena örat samtidigt som han musicerade. Hans ovanliga teknik skildras av en förfärad Karl Ove Knausgård i andra bandet av Min kamp: ”Nej, han spelade inte, han bara blåste i munspelet allt vad han orkade, och vred samtidigt överkroppen fram och tillbaka i tvära kast. Håret var långt, ansiktet härjat.”
Gatumusik legaliserades 1970 i Sverige till följd av att den brittiska gatumusikern Don Partridge åtalades för att ha arrangerat en offentlig konsert utan tillstånd. Tack vare ett överklagande till regeringen frikändes Partridge till slut i hovrätten, vilket fick Torbjörn Fälldin att skriva på lagändringen som gjorde det lagligt för gatumusiker att framträda utan tillstånd på Sveriges gator och torg.
Trots förbudet har kufiska gatumusikanter dock alltid präglat Stockholms stadsbild, om man får tro August Strindberg. Den lokala excentrikern ”Filiokromen”, förmodligen 1800-talets svar på Munspelsmannen, är en av dem. Han brukade stå utanför restaurang Hasselbacken på Djurgården, ”vild, rödbrusig och försupen”, och spela skorrande fiol till publikens skräckblandade förtjusning.
Ibland kastade någon förfriskad grosshandlare över ett mynt som han fångade med munnen. Det har nog med saken att göra – att det inte längre finns några mynt att kasta till gatumusikanter i ett alltmer kontantfritt Sverige.
Häromdagen stack jag till stan på jakt efter gatumusik för att underbygga min tes med någon form av empiri. Jag gick av vid Medborgarplatsen, ingen där. Inte så konstigt kanske, men i Gamla stan om någonstans borde det väl finnas? Nej, Stortorget var lika tyst som efter Stockholms blodbad. På Plattan stod en gatupredikant och förkunnade att alla religioner där Gud inte dött är falska religioner, men inga gatumusikanter där heller.
Och ja, det ska sägas att det inte är optimala förutsättningar för en inventering av gatumusikanter när det är februari och fem grader kallt. Men även den uppvärmda Sergelgången ekade tom. Under två dagar var mitt enda musikaliska fynd en romsk man som spelade dragspel utanför Åhléns på Drottninggatan.
Medmänniskorna i offentligheten blir likgiltiga statister i filmen där man själv både är regissör och spelar huvudrollen
2004 skrev ljudforskaren Michael Bull en artikel om den vid tidpunkten nya iPoden. Genom att intervjua iPod-användare finner han att många använder teknologin för att, med hjälp av passande musik, estetiskt regissera omgivningen efter personlig smak. Medmänniskorna i offentligheten blir likgiltiga statister i filmen där man själv både är regissör och spelar huvudrollen. Men om man skulle tilltala en främling bryts den illusionen, och samma sak om man – Gud förbjude – skulle bli tilltalad.
Idag har musiken fått sällskap av snabba klipp, och jag känner mig inte som Tarkovskij när jag scrollar Tiktok. Ändå håller liknelsen. Ute i det fria är det bara att gå vidare, men om man är fast på tunnelbanan och personen framför tar fram en gitarr och börjar spela ”Blowin’ in the Wind” känns det som ett övergrepp. Jag tvingas träda ut ur min digitala skräddaranpassade bubbla och tas plötsligt i anspråk av en total främling.
Att det upplevs som störande är orsaken till att SL, utöver bland annat tiggeri, förbjöd livemusik i sina lokaler 2016 och att vakterna körde ut Rebell-Robban. Men om man ändå skulle känna minsta obehag, till exempel om en cittra-spelande farbror gör entré, är det bara att chatta med SL:s ”trygghetscentral” för att få honom avlägsnad illa kvickt.
Visst, Strindberg och hans medförfattare beskriver hur polisen i Stockholm jagade bort positivhalare redan på 1800-talet, men då var det oljudet som folk plågades av och inte att deras existens kändes integritetskränkande i sig.
Bristen på kontanter är kanske inte ett lika stort problem som det förruttnade offentliga rummet. Den urbana västerlänningen vill nämligen till varje pris motarbeta det som är stadens väsen: myllret av oliktänkande främlingar som, även om det är svårt, försöker samexistera. Hur ska vi hantera en ”vild, rödbrusig och försupen” gatumusikant när vi knappt vågar betala i den bemannade kassan på Hemköp, flackar med blicken så fort vi ser en tiggare och ber våra matkurirer från fjärran länder lämna pizzan utanför ytterdörren så vi slipper se dem i ögonen? Då upplevs självklart gatumusik, för att citera en brittisk domare, som ”psykologisk tortyr”. När (o)ljudet förbjuds får individerna lugn och ro – till priset av att staden förlorar ännu lite av sin själ.
Tiktok-trubaduren William Sundman Sääf har dock hittat sin publik. På senare tid har han blivit viral genom att lägga upp klipp där han sjunger svenska visor i just Stockholm tunnelbana. Jag gillar hans klipp. Han sjunger bra och klippen är kittlande i sin gränslöshet. Ordningsvakterna kör ut honom ibland och hans projekt känns som något av ett uppror mot den utveckling jag beskrivit i den här texten.
Ändå hoppas jag att jag aldrig kommer behöva lyssna på honom i den verkliga tunnelbanan. Jag hade förmodligen stirrat panikslagen ner i mobilen, låtsats som ingenting och bytt vagn vid nästa station. Sedan hade jag tagit upp mobilen och kollat på hans Tiktok-klipp i lugn och ro.
Läs fler texter av Isak Gröndahl i DN kultur.




