Första klunken gör mig lätt spyfärdig. Jag har inte ätit frukost, och i det kristallklara gryningsljuset som faller in från fönstret mot flygfältet smakar ölen som att vara 23 och på efterfest i Västra skogen. Fast den här gången är mitt dryckessällskap inte en påtänd ingenjörsstudent. Vid bordet intill sitter en ensam medelålders tant i page och skickar mejl med ämnesraden ”omorganisering” med ett glas rött i högsta hugg.
På min andra sida sitter ett par och äter frukost. Kvinnan dricker champagne till sin chiapudding, medan mannen i mjukisdress föredrar att skölja ner sin äggröra med en halvliter Mariestads. De är försjunkna i sina mobiler och tysta, men när hans pappa ringer snappar jag upp att de ska till London för att fira mjukismannens 40-årsdag. Plötsligt reser han sig upp med något plirigt i blicken och kommer tillbaka med ytterligare en öl. Hans partner, som inte hunnit röra sitt glas med bubbel, tittar snabbt upp från mobilen och ser skräckslaget på honom. Klockan är 06.47.
Något har ballat ur på svenska flyg. Varje år kommer rapporter om att svenskar dricker mindre, men på flyget är trenden den rakt motsatta. Ryanair vill införa ett tak på två enheter per passagerare och antalet årliga ”incidenter” på svenska flyg har ökat från 50 till 500 på bara några år. I somras tvingades ett flyg från Gran Canaria till Göteborg nödlanda eftersom en redlös kvinna gick bärsärkagång i kabinen och drog passagerare i håret. Har svenskarna i hemlighet bestämt sig för att supa igen den minskade konsumtionen på hemmaplan så fort de lämnar landet?
För att undersöka saken har jag en biljett till Gdansk i fickan, inte för att jag ska åka på svensexa, utan för att det är det enda sättet att få tillgång till det mystiska landskapet bakom säkerhetskontrollen. Det är här supandet börjar. Jag har alltid haft som princip att jag inte dricker innan lunch, inte ens på flygplatser, men när jag druckit upp halva ölen börjar jag tänka om. Den smakar inte så dumt nu. Den smakar gott – oroväckande gott – och för varje klunk förpassas den fasansfulla morgonen lite mer till glömskan.
När jag kom fram till Arlanda hittade jag först inte min biljett i mobilen, och i säkerhetskontrollen märkte jag att det droppade blod från ett sår på min hand. I paniken som drabbade mig hade jag rivit sönder min egen hud utan att märka något – trots att jag inte ska med på flyget. Varje gång man ska flyga är det som att vardagsstressen måste accelerera innan den kan slå över i sin motsats. Alarm 04.30, för illamående för att äta frukost, sedan tunnelbana till T-centralen för att åka vidare mot Arlanda – den kanske vidrigaste sträckan i hela Sverige.
Men när man som nu väl tagit sig igenom säkerhetskontrollen inträder man i ett märkligt undantagstillstånd. Tänk om det är omöjligt att lämna säkerhetsområden utan att flyga härifrån. Tanken känns lika kittlande som rimlig, för här vistas man utanför tid och rum, i en verklighet där det plötsligt framstår som rimligt att dricka öl och köpa Gant-skjortor åtta på morgonen. Mjukismannen verkar dock fortfarande förföljas av livet utanför. Han har rest sig upp, vankar nu stressat fram och tillbaka med ölen i hand och upprepar meningen ”det är lugnt, du får betalningen redan i dag” till en person som inte verkar vilja lyssna.
Dessutom riskerar själva ruset leda till något nästan ännu läskigare: att förlora kontrollen
Att svenskar dricker mindre beror till stor del på den yngre generationen. I dag dricker ungdomar mellan 16 och 29 lika lite som de mellan 65 och 84. Inte så konstigt – till och med bra – utifrån folkhälsoperspektiv. Om man dricker mer än fyra små glas vin vid samma tillfälle två gånger per månad ska man enligt Socialstyrelsen ha rätt till vård. I den materialistiska världsåskådning som dominerar i vår samtid, även bland äldre generationer, är det så klart svårt att se alkohol som något annat än ett gift.
Dessutom riskerar själva ruset leda till något nästan ännu läskigare: att förlora kontrollen. Fatta vad hemskt om man skulle få feeling på julbordet, ta en öl till och i en ingivelse föreslå att starta en podcast. Sedan vaknar man upp dagen efter, för bakis för att gymma och har dessutom fått ett fylle-sms från kollegan 02.04 som undrar när man ska spela in första poddavsnittet. Bättre då att bara stanna hemma med sin partner och tyna bort framför ”Gift vid första ögonkastet” med en kopp koffeinfritt te, för om man blir packad riskerar egot i LinkedIn-tillvaron att nötas ner.
Inte undra på att den rationella järnbur våra liv utspelar sig inuti behöver en ventil, tänker jag och bevittnar mjukismannen vid bordet bredvid. Han är nu farligt nära att spränga gränsen för Socialstyrelsens riskbruk redan innan han lämnat Arlanda. Jag unnar dig det, du främmande eventuellt hårt arbetande svensk.
Vid sidan av förnuftstro måste den livskraftiga kulturen, i vinguden Dionysos anda, bejaka rus, vildhet och djupa drifter
Vår civilisation håller på att självdö. Var fjärde person lider av ofrivillig ensamhet och vi föder inga barn. Om vi var schimpanser på ett zoo hade djurskötarna blivit oroliga. Friedrich Nietzsche menade att Västerlandets förfall berodde på en dionysisk brist. Vid sidan av förnuftstro måste den livskraftiga kulturen, i vinguden Dionysos anda, bejaka rus, vildhet och djupa drifter. Mannen som dricker Mariestads till frukost framstår dock inte som en übermensch i senkapitalismen. Han är kanske snarare helt normal.
Svenskars semestersupande är inget nytt fenomen. Ett av våra mest folkkära konstverk, ”Sällskapsresan” från 1980, driver till exempel med fenomenet. Samtidigt lär det förträngda begäret efter frihet och extas ha vuxit sig starkare i en kultur där det flippigaste vi kan föreställa oss i dag är att besöka ett ”escape room”. Ölen på Arlanda framstår som anakronistisk, en manifestation för svenskens okränkbara rätt att åtminstone få uppleva berusningens ljuva kontrollförlust under semestern.
Men för mycket frihet på samma gång slår ofta fel, vilket kvinnan på planet från Gran Canaria lär kunna vittna om. Jag vet så klart inget om henne, men det framstår som troligare att hon, likt andra svenskar, i stället för att bejaka livet försökte bedöva sig från det genom att dricka San Miguel till frukost i två veckor. Kanske fick hon panik på planet hem när hon påmindes om den bistra verkligheten som väntade på henne – så till den grad att det slog slint och hon började dra sina medpassagerare i håret.
Mobilen plingar till: mitt flyg går om 30 minuter och jag ombeds gå till gaten omedelbart. Jag lyder, trots att jag inte ska med. Jag vill åtminstone undersöka om de kommer ropa ut mitt namn i högtalarna, som i en film. Men det händer inte. Passagerarna går ombord, och snart är jag ensam kvar i vänthallen. Jag ser piloterna i cockpit, av deras leenden att döma verkar de prata om något roligt. Kanske planerar de ett gemensamt restaurangbesök i Gdansk i kväll, kanske ska de hem till sina fruar. Jag vill också till Gdansk, känner jag. Eller till London. Jag vill till Gdansk eller London och fortsätta dricka öl. Hade inte det blivit en rolig text – om jag bara sticker i väg? Nej, jag vet inte vem jag försöker lura. Jag måste stanna kvar och jobba.
Läs fler texter av Isak Gröndahl
