Häromveckan kom en rapport från Försäkringskassan om psykisk ohälsa i arbetslivet. Resultaten är både väntade och upprörande. Oavsett yrke löper kvinnor dubbelt så hög risk som män att sjukskrivas för stress. Könsskillnaderna förstärks ytterligare av att många kvinnor jobbar i välfärdssektorn. Av alla som sjukskrivs för stressrelaterade sjukdomar är nästan 80 procent kvinnor.
Stress och utmattning återkommer regelbundet som samtalsämnen i debatten, oavsett om man talar om de stora kostnaderna – de stressrelaterade sjukskrivningarna kostade 2023 9,2 miljarder kronor – eller diskuterar hur folk ska lära sig att klara av stress bättre. De enorma könsskillnaderna är däremot sällan i fokus.
Oavsett yrke löper kvinnor dubbelt så hög risk som män att sjukskrivas för stress.
Nyligen kom exempelvis en reportagefilm på SVT om ”Kampen mot stressen”. Där visades värdet för den stressade hjärnan av en skogspromenad och man talade om hur allting i samhället i dag går allt snabbare. En person som intervjuades hade blivit stressjuk av att kombinera sitt vanliga jobb med att vara hundinfluerare.
Att fyra av fem av dem som blir sjuka av stress är kvinnor nämndes dock bara i förbigående.
Ännu konstigare blev det när jag upptäckte att psykologen Sandra Lindström, som faktiskt är expert på ojämställd stress, hade blivit intervjuad för programmet men blivit bortklippt. SVT valde alltså aktivt bort det perspektivet.
Då ger Försäkringskassans torra myndighetsprosa en betydligt mer korrekt bild av problemet. Inte bara kostar det alltså miljarder för samhället. De som drabbas av allvarlig, långvarig stressrelaterad psykisk ohälsa förlorar också år av sina liv. Och antalet drabbade blir bara fler.
Enligt Försäkringskassan finns två huvudsakliga skäl till den ojämställda stressjukan. Den ena är att många kvinnor jobbar ”inom yrken och verksamheter med stora utmaningar i den organisatoriska och sociala arbetsmiljön”. Kort sagt: välfärdssektorn är en fruktansvärt dålig arbetsgivare.
Att vara lärare, undersköterska eller socialsekreterare innebär numera ofta att varje dag sakna tillräckliga resurser för att ge elever, patienter eller klienter den hjälp de egentligen behöver. Det här är ett förutsägbart resultat av decennier av ”effektiviseringar”, där personalen har förväntats täcka upp glappet mellan de tilldelade resurserna och verksamhetens krav.
Att vara lärare, undersköterska eller socialsekreterare innebär numera ofta att varje dag sakna tillräckliga resurser för att ge elever, patienter eller klienter den hjälp de egentligen behöver.
Ingenting har heller blivit bättre av den detaljstyrning och ”förpappring”, som med filosofen Jonna Bornemarks ord kommit med införandet av New public management. Allting måste göras en gång i verkligheten och en gång på ett papper som kan sättas in i en pärm. Och det är pappret som är viktigast.
Eftersom risken för svår stressjukdom är dubbelt så hög för kvinnor oavsett yrke så räcker det här dock inte som förklaring. Och det är nu jag tror att frågan blir så jobbig att många gärna undviker den. För det handlar om hur vi människor, av mer eller mindre fri vilja, beter oss i de hem som ska vara vår trygga punkt.
När vi kommer hem från jobbet påbörjar kvinnor nämligen, år 2024, det som kallas ett andra skift. Enligt en studie från Jämställdhetsmyndigheten utför kvinnor fortfarande mycket mer obetalt arbete än män, nästan en timme mer per dag, och ger mer omsorg än män, både till sina barn och sina gamla föräldrar.
De här skillnaderna uppkommer främst när män och kvinnor bor ihop. För ensamstående män och kvinnor är det mycket jämnare, vilket motsäger det vanliga argumentet att kvinnor har högre krav på vad som bör göras i ett hem.
Och skillnaderna är mindre i dag än tidigare, men bland personer som bor ihop och har barn säger 38 procent av alla kvinnor att de är stressade för att de har för mycket att göra. Siffran för män är nästan hälften så stor: 22 procent.
Män och kvinnor gör också olika typer av saker i hemmen. Kvinnor utför det som kallas rutinartade sysslor – sådant som måste göras varje dag, ofta flera gånger om dagen – som att städa, tvätta, laga mat och diska. Män utför oftare sällansysslor, som att ta hand om bilen, måla om eller installera en ny diskmaskin. Sådana sysslor kan planeras in och när man väl gjort dem behöver de inte göras igen på ett bra tag.
Jämställdhetsmyndigheten skriver inte om det, men den som målat om hemma brukar dessutom få uppskattning och beröm på ett helt annat sätt än den som tagit disken. Det ansluter till en annan grundläggande skillnad i vår syn på hur män och kvinnor bör vara.
Den som målat om hemma brukar dessutom få uppskattning och beröm på ett helt annat sätt än den som tagit disken.
För, som filosofen Kate Manne skrivit, så tenderar vi att dela in människor i mänskliga varelser och mänskliga givare. Den första gruppen är fri att bara vara människa och uttrycka sin mänsklighet. Den andra gruppen däremot har en moralisk plikt att ge av sin mänsklighet, sin tid, uppmärksamhet, kärlek och omsorg till andra. Gissa vilket kön som oftast hamnar i vilken grupp?
I förhållande till stress är den här uppdelningen dubbelt skadlig. För å ena sidan ökar det förstås stressen om man hela tiden förväntas ge av sig själv till andra. Å den andra så är det exakt de där sakerna som man behöver för att på ett bra sätt komma ut på andra sidan stresscykeln. Men de mänskliga givarna förväntas bara ge. Om de begär samma saker tillbaka är de krävande och uppmärksamhetstörstande, kanske rentav hysteriska.
Det här är en modell, och gäller inte alla individer eller familjer. Men om hundratusentals kvinnor inte ska fortsätta bli svårt sjuka så är det här vi måste börja förändra.
Läs mer:
Lisa Magnusson: Det är inte ”yttrandefriheten” som är problemet, utan svinstian
Isobel Hadley-Kamptz: Ny svensk forskning kan rädda miljoner liv
