När internationella brottmålsdomstolen ICC i förra veckan utfärdade en arresteringsorder mot Israels premiärminister Benjamin Netanyahu och den nu avsatte försvarsministern Yoav Gallant var det många Palestinavänner som jublade. Det är fullt begripligt. Det finns en lättnad i sig i att domstolen talar klarspråk om misstankarna om att Israel använt svält och undanhållande av mediciner som vapen och medvetet i stor skala attackerat civila.
Man får enligt internationell lag helt enkelt inte bedriva ens rättmätiga krig, som Israels svar på Hamas massaker den sjunde oktober förra året, med den sortens metoder. Krigets lagar gäller både den som angriper först och den som försvarar sig.
Krigets lagar gäller både den som angriper först och den som försvarar sig.
Men kommer domstolens beslut få någon effekt i praktiken? Det är tyvärr svårare att se, bortom kanske på Netanyahus och Gallants resemöjligheter. På hemmaplan kommer Netanyahu rent av kunna använda domstolsbeslutet för att både stärka sin egen makt och fortsätta sin nedmontering av israelisk demokrati.
Ett av de första regeringsbesluten efter arresteringsordern var en förändring i de regler som möjliggör att misstänkta terrorister hålls i förvar utan rättegång. De reglerna har hittills nästan bara använts mot palestinier, men i sådant förvar sitter i dag också åtta extremistiska judiska bosättare från Västbanken. Nu slog regeringen fast att den här åtgärden i praktiken bara ska kunna användas mot icke-judar, alltså en indirekt rasistisk lagstiftning. Försvarsministerns uttalanden ger mer eller mindre våldsamma bosättare grönt ljus att fortsätta attackera palestinier.
När Netanyahu rasande anklagade ICC för antisemitism och hyckleri fick han brett stöd från både politiker och vanliga israeler. Ett viktigt skäl är att israelisk media under det senaste dryga året knappt visat någonting alls från det som hänt i Gaza. Få israeler tar del av den seriösa och kritiska bevakningen i exempelvis internationellt välsedda Haaretz, och i de stora tv-kanalerna har man obekymrat givit plats åt propaganda för etnisk rensning och folkmord.
När regeringen i höstas skickade polis för att stänga ner Al Jazeeras redaktion i Ramallah var det få i israelisk media som protesterade. Det är sant att Al Jazeera tagit Hamas parti och publicerat sådant som varit rent terrorförhärligande. Men i en demokrati leder inte sådant till att man förbjuder en nyhetsredaktion.
Den frihet och de rättigheter som judiska israeler otvetydigt haft har inte utsträckts på lika villkor till arabiska eller drusiska medborgare.
Nu har Netanyahu gått vidare på den inslagna linjen och infört sanktioner mot just Haaretz, uttryckligen som straff för det tidningen publicerat på ledarplats om kriget. Inga statligt finansierade institutioner ska hädanefter prenumerera på eller annonsera i tidningen, och dess anställda åläggs dessutom att låta bli att tala med Haaretz reportrar.
Den israeliska demokratin har alltid varit flerskiktad. Den frihet och de rättigheter som judiska israeler otvetydigt haft har inte utsträckts på lika villkor till arabiska eller drusiska medborgare. Deras ägande har aldrig varit säkert, utan de har kunnat tvingas bort från sin mark för att ge plats åt judiska bosättningar. Det gäller både inom Israel och givetvis på Västbanken och i östra Jerusalem.
Nu kringskärs dock rättigheter alltmer också för judar. Ett exempel är polisens våldsamma hantering av regeringskritiska demonstrationer, med vattenkanoner och massarresteringar till och med mot familjerna till dem som sitter gisslan hos Hamas.
Under tiden fram till den 7 oktober upptogs Israel av omfattande protester mot Netanyahus försök att vingklippa den oberoende rättsstaten. Han vill att en enkel majoritet i Knesset skulle kunna åsidosätta domar i Högsta domstolen och öka den politiska makten över domartillsättningar. Han har sedan dess också förbjudit riksåklagaren att tillsätta en oberoende utredning av hur Hamas massaker kunde hända.
Ironiskt nog är det här förmodligen ett skäl till att ICC agerat som de gjort. Domstolen brukar inte ingripa mot länder med fungerande oberoende rättssystem. Men något sådant tycker inte Benjamin Netanyahu att Israel ska ha.
Läs mer:
Isobel Hadley-Kamptz: Nej, Trump vann inte för att Kamala Harris var för woke
Erik Helmerson: Netanyahu för Israel mot avgrunden
