Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
När astronauterna Reid Wiseman, Victor Glover, Christina Koch och Jeremy Hansen på annandag påsk rundade månen var det första gången på 54 år som någon från vår art var där. Deras rymdskepp Integrity åkte i en vidare bana än Apollo-skeppen och de är därför de människor som varit allra längst bort från jorden.
Och den här gången har både du och jag kunnat följa med.
För med dagens kamerateknik har vi kunnat sitta tillsammans med besättningen och se nästan allting som de ser. Ta in hur jorden svävar i den oändliga rymden, se detaljer från månens kratrar och en makalös solförmörkelse. De har förklarat vad det är vi tittar på, pratat med kontrollrummet och forskarna i Houston och vi har alla fått dela deras lycka och förundran.
Nästan alla som ser på jorden från ovan slås av intensiv vördnad för unik och skyddsvärd både den och hela mänskligheten är.
För det är kanske det allra största. Att följa Artemis II, som rymdfärden heter, har varit som att blicka in i ett annat, parallellt universum.
På senare år har rymdfärder fått något av en radikalhögerstämpel, med Elon Musk och andra tech-miljardärer som främst verkar se på rymden som ett kolonisationsprojekt efter att vi förstört livsförhållandena på vår egen planet. Men även om utforskandet av rymden alltid haft drag av nationalistisk kapplöpning så finns också en helt annan sida.
När astronauten Edgar Mitchell 1971 var på väg hem från sin månfärd med Apollo 14 och såg jorden framför sig har han berättat hur han fick en överväldigande känsla av universell gemenskap och sammankoppling. Det påminner om vad Victor Glover sade häromdagen från Integrity: ”Härifrån ser ni alla ut som en helhet. Vi är alla homo sapiens, oavsett varifrån vi kommer eller hur vi ser ut.”
Det finns till och med ett begrepp för det – översiktseffekten. Nästan alla som ser på jorden från ovan slås av intensiv vördnad för hur unik och skyddsvärd både den och hela mänskligheten är. Effekten är förstås starkast för dem som gör det på riktigt, men också vi som får nöja oss med bilder kan dela känslan.
Att åka ut i rymden är också ett extremt komplext åtagande. Det kräver många års förberedelser och planering, teknik som testas, misslyckas och byggs om. För att över huvud taget komma dit krävs nyfikenhet, intellektuell öppenhet och beredvillighet att ha fel.
Då finns inget utrymme för ”alternativa sanningar” eller nepotism. Som alla andra institutioner som verkade i det rassegregerade USA har Nasa förstås en historia av rasism och sexism. Men redan vid de första amerikanska bemannade rymdfärderna på 1960-talet var det en svart kvinna, Katherine Johnson, som gjorde beräkningarna för raketernas omloppsbanor. Sedan i slutet av 70-talet har man också aktivt arbetat för inkludering för att kunna locka till sig de allra smartaste människorna, oavsett kön eller bakgrund.
Det finns en särskild ironi att just Trump nu gratulerat Integrity-besättningen, som utöver befälhavaren består av en kvinna, en svart man och en kanadensare.
Det gör man inte längre. Som en av sina första åtgärder som president krävde Donald Trump nämligen ett slut på allt politiskt korrekt ”trams” om lika möjligheter. På Nasa tvingades man ta ner bilder på framstående kvinnliga forskare från väggarna och slopa projekt för att locka barn från mindre privilegierade bakgrunder till naturvetenskap. Budgeten har kapats och massor av människor har fått sparken.
Det finns en särskild ironi att just Trump nu gratulerat Integrity-besättningen, som utöver befälhavaren består av en kvinna, en svart man och en kanadensare.
För det vidare projektet att upprätta forskningsstationer på månen och så småningom Mars är dessutom ett genuint internationellt arbete. Mer än 60 länder har skrivit under det bakomliggande Artemisfördraget om fredligt utforskande av rymden.
I tio dagar nu har Artemis II visat det vackraste och bästa med mänskligheten. De visar också att ett annat USA än Donald Trumps är möjligt. Man kan välja glädje och förundran före rädsla och hat.
Läs mer:
Isobel Hadley-Kamptz: Ska Trump bli hela världens ofrivillige klimathjälte?
DN:s ledarredaktion: Trump backar igen – men något enormt har ändå gått förlorat
