Det var en intervju för ett antal år sedan med en svensk försvarspolitiker efter misstänkta ryska intrång på svenskt vatten. Medan han förklarade vikten av att stå upp mot ryssen hade han sin snoriga dotter i famnen. I svenska ögon var det ingenting konstigt, det var mitt i vintern och han vabbade förstås, som alla vi andra småbarnsföräldrar.
Bland försvarsintresserade ute i världen slog intervjun däremot ned som en liten bomb, och inte på grund av sakinnehållet. En högt uppsatt manlig politiker, dessutom inom det typiskt maskulina försvarsområdet, som stod där och kombinerade sitt viktiga arbete med att, ja, ta hand om sitt barn!
Att jag fortfarande minns det här beror förmodligen på att där och då slog alla parametrar i mitt personliga patriotism-index i taket. Den svenska, självklart närvarande och engagerade pappan – där har vi något som är värt att försvara!
Jag menar förstås inte att Sverige har uppnått perfekt jämställdhet. Kvinnor gör fortfarande mer hemarbete, tar ut mer föräldraledighet och mer vab och förlorar på det i både mer stressrelaterad sjukdom och lägre lön och pension. Men om man tittar på det obetalda arbete som handlar om att aktivt ta hand om barn är skillnaderna numera små.
Män och kvinnor läser ungefär lika mycket läxor, bygger ungefär lika mycket med lego och står i ungefär lika stor utsträckning bredvid landets underkylda fotbollsplaner och hejar på en skock småungar som envetet låter bli att passa bollen för att i stället springa själva och försöka göra mål.
Svenska pappor är unika både i världen och i historien i att vara självklara primära vårdare också av mycket små barn. De delar förstås i allmänhet den rollen med barnens mödrar, men nästan alla svenska fäder tar ut egen föräldraledighet och är då åtminstone i några månader ensamt ansvariga för att tolka vad bebisen vill och ge all den omsorg som den lilla människan behöver.
Det här har pappor nästan aldrig gjort, någonstans.
Svenska pappor tar ut överlägset mest betald ledighet i OECD, mer än tre gånger så mycket som tvåan Norge.
Det handlar både om struktur och kultur. I övriga Norden finns också relativt generösa möjligheter för fäder att vara hemma med barn. Svenska pappor tar ändå ut överlägset mest betald ledighet i OECD, mer än tre gånger så mycket som tvåan Norge. Så sent som på 1990-talet minskade svenska män den tid de lade på hushållsarbete efter att de fått barn, samtidigt som de lade mer tid på jobbet. Det vände på 00-talet och även om få familjer delar helt lika på de extra sysslor som uppstår under småbarnsåren är det ändå många som försöker.
Utvecklingen mot mer närvarande fäder pågår i hela västvärlden, men svenska pappor lägger ändå mer än dubbelt så mycket tid en vanlig dag på omsorg om sina barn än vad exempelvis amerikanska pappor gör.
Och det gör förstås skillnad för barnen. Tidningen Kamratposten undersöker återkommande hur deras unga läsare ser på sitt liv och det har väckt stor uppmärksamhet att barnen sätter sina pappor så långt ner på listan över personer de helst skulle vända sig till för tröst. När Folkhälsomyndigheten undersökt samma sak och barnen inte behöver välja bara en person att sätta överst, ser man dock att det sedan slutet av 80-talet blivit allt fler som tycker att det är lätt att prata med sin pappa om saker som gör dem ledsna eller oroliga.
Mammorna kommer visserligen före, men det är egentligen bara för tonårsflickor som skillnaden är särskilt stor. Och det kan ju ärligt talat ha skäl som inte har med kvaliteten i fadersrelationen att göra.
Aktiva närvarande pappor gör också skillnad för barnen på sikt. För flickor tenderar när de växer upp att identifiera sig mer med sina mammor medan pojkar mer ser till pappan som modell för hur man ska orientera sig i livet. Och så länge det nästan bara är kvinnor som står för kärlek och omsorg medan män är ute i världen och utvecklar både den och sig själva så ligger kartan fast för hur man ska leva, som kvinna eller man.
Den svenska pappan ökar alltså sina barns reella frihet att själva välja vem och hur de vill vara, ett blöjbyte i taget. En sådan insats är sannerligen värd att fira.
Läs mer:
Isobel Hadley-Kamptz: Jag vet att man ska vara kyligt distanserad – men Donald Trump är farlig på riktigt
Isobel Hadley-Kamptz: Demokratin dör när folk inte vågar säga vad de tycker
