Förra veckan kom samma dag två texter från vad som brukade vara samma politiska håll. Den amerikanska högertidningen Wall Street Journals ledarsida publicerade sin analys av Donald Trump som president samtidigt som det brittiska högermagasinet The Economist kom ut med sitt stöd till Kamala Harris. Wall Street Journal går inte ut med formellt stöd till kandidater, men det var tydligt att tidningen föredrog Trump.
Båda de här publikationerna är vad vi i Europa kallar marknadsliberala. De är för låga skatter, avregleringar och frihet för både människor och företag – ungefär som svensk borgerlighet förr i tiden.
Utifrån det perspektivet är The Economists resonemang logiska. Man bekymrar sig för Harris skattehöjningar och regleringsiver, men konstaterar att Trump vill bygga skyhöga tullmurar, massdeportera hårt arbetande människor och kasta Ukraina åt de ryska vargarna genom att göra upp med Putin. Hans föreslagna politik innebär enorma risker för både världsekonomin och för världens och Europas säkerhet, och hans autokratiska tendenser är ett hot mot amerikansk rättssäkerhet och demokrati. Harris är långt ifrån perfekt, men ingenting hos henne, till skillnad från hos Trump, ger oro för katastrof.
Wall Street Journals primära argument för Trump är att han förmodligen inte kommer göra det han säger.
Jämför det med åsiktskollegan på andra sidan Atlanten. Wall Street Journals primära argument för Trump är att han förmodligen inte kommer göra det han säger. Förra gången var han för odisciplinerad för att lyckas ”genomföra en statskupp”. Om han bara har bra rådgivare omkring sig blir det nog inte så farligt, säger de och ignorerar att flera av hans högsta medarbetare från tiden som president i dag säger att han är en livsfarlig fascist.
Till skillnad från de flesta i amerikansk höger har tidningen inte följt med Trump in i MAGA-sekten och har ofta hårt kritiserat det nya högerradikala republikanska partiet. Ändå är deras rädsla för det de ser som Harris och Demokraternas extrema vänsterpolitik större.
I texterna syns två viktiga ideologiska skillnader. Den ena gäller synen på vilka människor som har rätt till frihet. Wall Street Journal applåderar Trumps val av domare till Högsta domstolen, som avskaffade amerikansk rätt till abort. The Economist tycker däremot att Harris är överlägsen i abortfrågan. Även gällande klimatet finns en avgrund mellan britternas syn att frågan självklart måste tas på högsta politiska allvar och amerikanerna som ser det som rent vansinne att ens på sikt vilja göra sig av med fossila bränslen.
Man kan inte jämställa Åkesson med Trump. Sverigedemokraterna har exempelvis inte försökt begå statskupp.
Ändå är det svårt att komma bort från tanken att klarsyn också är lättare på avstånd. Häromdagen skrev gamle toppmoderaten Gunnar Hökmark om hur Trump är ett hot mot hela den fria världen och tog bland annat upp hur han kallar oberoende medier för ”folkets fiende”. Jag minns inte att Hökmark markerade i våras när Jimmie Åkesson beskrev ”Kalla faktas” avslöjande om SD:s trollkonton som en ”gigantisk, inhemsk påverkansoperation från det samlade vänsterliberala etablissemanget”.
Man kan inte jämställa Åkesson med Trump. Sverigedemokraterna har exempelvis inte försökt begå statskupp. I stället har de så framgångsrikt pressat borgerligheten att lämna sina gamla värderingar att Moderaterna i dag är helhjärtat emot ekonomiskt livsviktig arbetskraftsinvandring. Det är pinsamt för M, men fullt demokratiskt.
Att borgerligheten numera inte bara ser ett SD-samarbete som ett nödvändigt ont för att få igenom sin politik, utan tvärtom glatt anammat alltmer aparta SD-linjer och håller tyst om samarbetspartnerns alla rasistiska och antidemokratiska uttalanden – det påminner dock plågsamt mycket om utvecklingen i Republikanerna.
Från Europa kan vi med förvirring betrakta Wall Street Journals fasa inför Kamala Harris påstått vänsterradikala förslag om att införa offentlig äldrevård. Men den som ser utifrån på svensk politik och de små skillnaderna mellan de flesta partier blir nog lika konfunderad över att vår borgerlighet är så fast i sin sosseskräck att de hellre kastat sig i famnen på Björn Söder.
Läs mer:
Erik Helmerson: Pourmokhtari är rökt om hon säger vad hon tycker om cannabis
Susanne Nyström: Tips till dig som vill undvika rasistiska utspel – bjud inte in rasister som talare
