Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
De senaste åren har miljoner människor vant sig vid att använda AI för att erövra ny kunskap. Det är lätt att begripa. Även om AI-svaren inte alltid stämmer är det ju så enkelt: man ställer en fråga och får svar om allt från lämplig innertemperatur på en julskinka till utbredningen av den svenska älgstammen.
Det må kännas praktiskt, men om man verkligen vill lära sig något är det ingen särskilt bra metod. I en ny studie har forskare låtit personer antingen lära sig om ett ämne genom att fråga AI eller genom att googla själva (utan AI-svar), för att därefter beskriva sina nya kunskaper för någon annan. De som använde AI upplevde själva att de lärde sig mindre och deras beskrivningar innehöll fler fel och blev kortare och mer allmänt hållna. Personerna som tog emot beskrivningarna, som inte visste hur de tagits fram, tyckte också att AI-versionerna var sämre.
Ett aktivt lärande förvandlas till passivt, vilket gör kunskaperna ytligare och mer kortlivade.
Det är helt logiskt, sett till hur den mänskliga hjärnan fungerar. Människor lär sig nämligen bättre när de aktivt arbetar med det ämne de försöker bemästra. Då krävs en viss grad av friktion, som att behöva slå upp ord eller termer, läsa på om något på flera ställen, dubbelkolla fakta och sammanfatta information. De stora språkmodellerna gör allt det här åt dig (nå, utom att kontrollera att något faktiskt är sant). Ett aktivt lärande förvandlas till passivt, vilket gör kunskaperna ytligare och mer kortlivade.
I höstas presenterade Universitetskanslerämbetet en studie för regeringen om vad svenska högre lärosäten gör för att motverka att studenter använder AI för att fuska. När vi talar om riskerna med AI i skola och utbildning handlar det också nästan bara om det: Att elever och studenter tar hjälp av AI för att skriva uppsatser eller göra prov.
Få uppmärksammar det mycket allvarligare problemet: att AI riskerar att barn och unga aldrig lär sig att tänka.
Människans kognitiva utveckling är tätt sammanflätad med språket. Vi är språkliga varelser och språket är vårt sätt att förstå vår omvärld, ända från det lilla barnets härmande av ljud. För varken språket eller kognitionen finns från födseln. Vi har kapaciteten, men själva kompetensen utvecklas över tid.
Den utvecklingen kräver träning. Små barn övar oavbrutet på att lära sig prata och så småningom, i mer uppstyrd form, på att läsa och skriva. Jämsides utvecklas deras hjärnor till att förstå och ta till sig gradvis allt mer komplex information.
Centralt finns hela tiden samma grundläggande process: att ta in världen, att tolka den, att se och förstå sig själv i förhållande till den och därefter kommunicera tillbaka.
Här kommer vi åter till AI i skola och högre utbildning. För även om man vill motverka AI-fusk så är skolor och högskolor både i Sverige och omvärlden ofta positiva till AI-användning utanför prov. Elever och studenter uppmuntras att använda AI för att sammanfatta längre texter, för att få idéer och inspiration eller en disposition till exempelvis en uppsats.
Kanske är det bara jag som är luddit? Skulle jag ha känt som Platon och varit emot skriftspråket när det bredde ut sig och människor som konsekvens fick sämre minne?
Det kan förstås spara tid, och därmed framstå som effektivt. Men det finns en viktig poäng med att lägga ner den där tiden på att sammanfatta och komma på idéer och dispositioner själv. Detta är nämligen exakt den process jag precis beskrev: att se och tolka världen, skapa en egen bild och kommunicera den. Att konsekvent delegera det arbetet är att välja bort att utvecklas som tänkande människa.
Jag vill inte gnälla på elever och studenter som gör det valet, men däremot på de lärare och institutioner som säger åt dem att det är smart.
Det som skiljer ut oss människor från alla andra djur är vår överlägsna kognitiva förmåga. Och ändå vill så många nu att vi ska använda teknik som gör att den förmågan riskerar att aldrig ens utvecklas.
Kanske är det bara jag som är luddig? Skulle jag ha känt som Platon och varit emot skriftspråket när det bredde ut sig och människor som konsekvens fick sämre minne? Jag vet inte, men skriftspråket har åtminstone den positiva konsekvensen att vi i dag vet vem Platon var. Än så länge har jag inte sett motsvarande poäng med de stora språkmodellerna.
Läs mer:
Susanne Nyström: Domen är skrämmande läsning om livet på Lundsberg
Isobel Hadley-Kamptz: Chat GPT guidar barn till självmord – och inget händer
