Under veckorna sedan Donald Trumps trehövdade valvinst – presidentmakten, senaten och representanthuset – har tyckare och analytiker tävlat om att förklara hur det kunde hända. Det har luftats rimlig kritik mot att den skröplige och impopuläre president Biden inte klev åt sidan tidigare, men otaliga människor har också tagit tillfället i akt att slå mot sådant de redan tidigare ogillat hos det demokratiska partiet.

Det tydligaste exemplet på det sistnämnda är förmodligen hur personer som länge rasat mot hotet från ”woke-vänstern” nu, som av en händelse, förklarat att Kamala Harris förlorade för att hon var för woke. Inte långt efter kommer de som i decennier dömt ut Demokraterna som fega mittenförrädare och som nu hävdat att felet låg i Harris blocköverskridande allians med traditionella republikaner, som gjort motstånd mot Trump.


2024 har varit ett år av historiskt stort politiskt missnöje med sittande regeringar.

Nu är det förvisso svårt att påstå att Harris drev en särskilt aktiv kampanj för frågor som brukar räknas som woke, om man inte räknar in aborträttigheter eller det faktum att hon inte deltog i det öppna transhat som numera är en central del av amerikansk politisk debatt. Ändå kan uppfattningen av henne som San Francisco-liberal förstås ha stött bort en del väljare. På samma sätt kan säkert vissa inom mer uttalad vänster ha ogillat hennes utsträckta hand till sådana som Liz Cheney, såpass att de helt avstod från att rösta.

Givet marginalerna för Trumps seger är det dock uppenbart att sådana förklaringar långt ifrån räcker. För att förstå det på många sätt ofattbara att amerikanerna nu röstat fram en mångfalt dömd brottsling som redan har försökt begå statskupp måste man i stället titta på mer övergripande faktorer.

En sådan är att 2024 varit ett år av historiskt stort politiskt missnöje med sittande regeringar. Varje enskilt regeringsparti i den utvecklade världen som i år har tvingats möta väljarna har förlorat stöd. Det är första gången på 120 år som det händer.


Bland unga amerikaner hämtar nästan 40 procent sina nyheter från så kallade nyhetsinfluerare.

Detta beror i sin tur förmodligen främst på den ekonomiska utvecklingen efter covid, med en inflation som resulterat i bitvis dramatiskt sjunkande reallöner. Varken de förstörda logistikkedjorna under pandemin eller Rysslands invasion av Ukraina har förvisso varit de här regeringarnas fel, men väljarna har ju oavsett fått det svårare att betala mat och räkningar. Människor som sett sina liv bli sämre tenderar att vilja bestraffa sittande makthavare.

Den andra stora faktorn är det förändrade informationslandskapet. Många har talat om filterbubblor och desinformation på nätet, men få verkar riktigt ha begripit hur omfattande problemet är. I USA får många människor all sin information från antingen uttalat vinklade traditionella nyhetskällor som Fox news och ideologiska radiopratare eller från nätets mer vildvuxna flora av mer eller mindre högerradikala influerare och kampanjer. Bland unga amerikaner hämtar nästan 40 procent sina nyheter från så kallade nyhetsinfluerare. Två tredjedelar av dessa är män, de lutar åt höger politiskt och de flesta blandar nyheter och åsikter utan hänsyn till traditionella journalistiska riktlinjer.

Att Elon Musk lade hela sin kraft bakom Trump är i det sammanhanget inte oviktigt. Det syntes i hur X lyft fram både desinformation och högerpropaganda.

Här finns en viktig lärdom också för Sverige, inte minst givet hur Sverigedemokraterna – med regeringens goda minne – fortsätter med sina trollkonton och aggressiva kampanjer mot både journalister och politiska motståndare. Seriösa nyhetsmedier har helt förlorat vissa grupper som läsare, lyssnare och tittare och dessutom ofta själva misslyckats att navigera i den här nya postsanningsvärlden. I sociala medier, vars algoritmer premierar starka känslor som vrede och äckel, är det också betydligt lättare att nå ut med radikalhögerpropaganda och desinformation än med seriösa faktagranskningar och mesig socialliberalism.

Det betyder inte att det är omöjligt. Ett bra första steg är dock att utgå från en något så när rimlig analys av var de stora problemen ligger.

Läs mer:

Erik Helmerson: Netanyahu för Israel mot avgrunden

Amanda Sokolnicki: Nyss hatade högern åsiktskorridorer – så vad hände?

Share.
Exit mobile version