Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
När statsminister Ulf Kristersson intervjuades i Sälen häromdagen fick han frågan om regeringen har en plan om USA sänker Nato. Han ville inte svara: ”Jag är väldigt emot att ta en upphetsad situation just nu till intäkt för att dra långtgående slutsatser om något vi inte vill ska inträffa.”
Det är förstås väldigt få som ”vill” att någonting alls ska hända som kräver försvarsinsatser. Samtidigt grundas all försvarspolitik i att förbereda sig på det oönskade. Det handlar om att kunna försvara sig vid eventuella angrepp, men också om det grundläggande att god avskräckningsförmåga i sig minskar risken för att det man inte vill ska hända händer.
Det är samtidigt lätt att förstå Kristersson. Att Donald Trump hotar Danmark, ett av Natos grundarländer och en av de allierade som mest självklart stått bakom USA i exempelvis krigen i Afghanistan och Irak, är svårt att ta in. Hela den amerikanska omsvängningen, såväl i relation till omvärlden som till den egna demokratin, borde vara otänkbar.
Ändå har den hänt.
Vad ska vi göra om vår primära fiende regelbundet hotar sina grannar med kärnvapen samtidigt som den supermakt som tidigare stod bakom oss inte längre självklart gör det?
Det var ointresset för att tänka på sådant som vi inte ville skulle hända som ledde till den stora nedrustningen på 00- och 10-talet. Ska vi nu blunda inför andra saker som känns för jobbiga att hantera?
Ta frågan om kärnvapen. Ingen vill ha kärnvapenkrig. Nästan alla, utom Kim Jong Un och Vladimir Putin, är i grunden för ömsesidig nedrustning. De allra flesta är egentligen emot att utöka antalet kärnvapenländer.
Men vad ska vi göra om vår primära fiende har – och regelbundet hotar sina grannar med – kärnvapen samtidigt som den supermakt som tidigare stod bakom oss inte längre självklart gör det?
Det är svårt att överskatta hur avgörande de amerikanska säkerhetsutfästelserna varit för icke-spridningen av nukleära vapen. Det yttersta skälet till att Sverige 1972 helt lade ner vårt kärnvapenprojekt var att vi fick garantier från USA att vi skyddades av deras kärnvapenparaply. Samma sak har gällt exempelvis Sydkorea, som har en atombombsbestyckad ärkefiende i norr.
När man inte längre kan lita på att USA utgör det skyddet har hela spelplanen förvandlats. Med stor sannolikhet kommer vi därför i relativ närtid se både sydkoreanska och polska kärnvapen. Inte för att länderna skulle styras av krigshetsare, utan för att de givet den akuta hotsituationen måste kunna ha egen nukleär avskräckningsförmåga.
På grund av Donald Trump riskerar alltså icke-spridningsdoktrinen falla. Hur Sverige då ska förhålla sig och agera för att stärka vår och våra grannländers säkerhet måste vi diskutera på allvar, oavsett om statsministern tycker att det är obehagligt.
Läs mer:
Isobel Hadley-Kamptz: Kanske förstår finansmännen problemet med Trump nu
Isobel Hadley-Kamptz: En fråga till politikerna i Sälen – hur ska vi hantera att USA inte längre står bakom oss?
