Agnes Wold är en av Sveriges mest folkkära experter. Hon har ett frågeprogram i Sveriges Radio, skriver artiklar i bland annat Expressen och älskas för sitt kärva förnuft och sina uppmaningar om att man varken behöver vara rädd för lite damm eller för att vara en soffpotatis.

Professor Wold har också mer än 100 000 följare på Twitter/X. Där ägnar hon sig åt något som hon tvärtom verkar oerhört uppskrämd över: det man i bred mening kan kalla transfrågan.

Där kan man ta del av hånfulla uthängningar av enskilda transkvinnor med osmickrande bilder som antas bevisa att de är män. Hon sprider också jämförelser mellan drag queens och den rasistiska traditionen med blackface, när vita som nedsättande karikatyrer av svarta bär mörkt smink och överdrivet ritade läppar.

Wold använder konsekvent ett konspiratoriskt språkbruk om transrörelsen, som hon kallar ”translobbyn”, som påstås både ”domptera” medierna och ge ”order” till politiker att driva igenom lagar. Hon menar också att föräldrar till transbarn har en plikt att försöka tala dem till rätta och att det är fel att bekräfta transbarns egen syn på sin identitet.

Det som är mest anmärkningsvärt för en person med vetenskaplig bakgrund är dock hennes syn på forskning. Studier som stöder hennes åsikter hyllas och studier som motsäger henne misstänkliggörs. Det gäller även när sådant hon gillar har avfärdats av forskningssamhället.

Ett exempel är en undersökning från 2018, som lanserade begreppet ”rapid onset gender dysphoria”. Studien påstod att ungdomar som ser sig som trans ofta kommer på sin könsdysfori plötsligt och att de påverkats till det via vänner och sociala medier. Både begreppet och den här uppfattningen spreds snabbt och låg bland annat till grund för flera program från ”Uppdrag granskning” 2019, varav ett fälldes i Granskningsnämnden.

Problemet var bara att forskaren inte hade pratat med några transungdomar, utan enbart med deras föräldrar. Föräldrarna hade dessutom rekryterats till studien via öppet transkritiska föräldraforum och kriteriet för att alls svara på frågorna var om föräldern själv tyckte att deras barns könsdysfori hade kommit plötsligt. Agnes Wold refererar återkommande till den här icke underbyggda teorin och har också citerat utförligt ur den oseriösa studien.

Andra aktörer Wold refererat till är sådana som hävdar att könsdysfori har en grund i sexuella fetischer eller att rätten till transvård drivs av ekonomiska intressen från medicinindustrin. Hon har också hänvisat till en bok om hur bland annat judiska multimiljonärer driver transfrågan för att ytterst förvandla människor till robotar.

Det finns förstås fullt legitima saker att fundera över kring hur vi som samhälle hanterar trans. En sådan är hur transpersoner och personer med oklara könsattribut ska inkluderas i elitidrott, något som under sommaren aktualiserades av två kvinnliga OS-boxare. Kvinnor som har gått igenom en biologiskt manlig pubertet, med den muskeltillväxt som det innebär, får en otvetydig fördel inom vissa sporter. Det gäller både transkvinnor som transitionerat efter puberteten och många kvinnor med y-kromosom, som de kvinnliga boxarna möjligen har. Det innebär dock inte att de är ”män som slår kvinnor”, ett budskap som många spred.

På motsvarande sätt kan man ha olika åsikter om hur transvården bör fungera eller hur kön bör definieras rättsligt. Därför var det missriktat av RFSL att ge ”Rosa tisteln” till Wold för hennes motstånd mot den nya könsbestämningslagen. Att vilja ha en annorlunda lag än den vi fick i våras innebär inte i sig att någon motarbetar transpersoner.

Då är fortsättningen på RFSL:s motivering mer relevant, att hon ”utnyttjat sin plattform för att sprida skadliga myter och desinformation på transpersoners bekostnad”. För på något annat sätt är det svårt att se Wolds twittrande.

Många människor är oroliga inför saker som känns nytt och obekant. Men borde man inte kunna kräva mer än så här av någon som i andra sammanhang inte bara hävdar sig stå för vetenskap och förnuft utan också läxar upp folk för att de är alldeles för hysteriska?

Läs fler texter av Isobel Hadley-Kamptz

Share.
Exit mobile version