– Det är inte så att vi vill till fastlandet. Men vi måste dit ibland, säger snickaren Joar Sandström och försöker överrösta dieselmotorerna från den 50 år gamla färjan under turen till Holmön.
En plats där människor bott i mer än 700 år och drivit jordbruk, fiskat och på senare tid pendlat till sina arbeten i närmaste staden Umeå.
Men trafiken mellan ön och fastlandet har blivit allt skakigare.
– Många lever i en ständig skräck av att aldrig veta när färjan går nästa gång.
Framme på Holmön åker Joar Sandström omedelbart vidare till ett byggprojekt på en mindre ö i närheten, först med bil och sedan snöskoter.
Egentligen har han frångått en viktig princip om att hans familj alltid åker tillsammans till och från ön. Förra vintersäsongen ställdes 53 procent av turerna in och familjen vill inte riskera att splittras under längre perioder.
Men nu är han stressad. Det milda vädret har gjort att våren kommit en månad tidigare än normalt, faktiskt tidigare än på drygt 130 år. För att kunna ta sig ut till grannön via det som återstår av havsisen gäller det att agera snabbt. När det väl är öppet hav måste bygget pausas till nästa vinter.
– Många gillar det extrema med att leva så nära naturen, men vädret har blivit lynnigare och färjetrafiken sämre än vad jag någonsin kan minnas.
Holmön beskrivs ibland som en humla. Något som inte borde kunna flyga, men gör det ändå. Som har förutsättningarna emot sig och ändå klarar sig.
Ungefär som den ideellt drivna lanthandeln på ön, som överlever tack vare volontärers idoga arbete. När DN besöker ön går många av båtgästerna från morgonturen raka vägen till butiken och börjar jobba.
En stor kartong med chips bärs fram av äldre kvinna som tidigare drömt om att bo på äldreboendet som inte längre finns kvar. Och vid kassan berättar en ung man känslosamt om att hans son snart ska börja förskolan på fastlandet – och att den fjärde barnfamiljen på kort tid därmed tvingas flytta.
2007 satte dåvarande regeringen ned foten om att staten har ansvaret för den tio kilometer långa sträckan mellan fastlandet och Holmön, Trafikverkets i dag längsta färjeled.
”Mina utgångspunkter och mål för förhandlingarna har varit att få till stånd en säker och långsiktig trafiklösning året runt efter 50 år av oklarhet med trafiken till Holmön”, skrev den tidigare talmannen och ministern Thage G Peterson (S) i sin rapport till regeringen.
18 år senare har situationen försämrats ytterligare för de omkring 60 fastboende på ön, en siffra som nästan tiodubblas under högsäsong. 94 procent av de deltidsboende skulle dessutom vistas mer på ön om trafiken var mer tillförlitlig, enligt siffror från Umeå kommun.
Problemet är att de två fartyg som trafikerar leden saknar isbrytande förmåga och är känsliga för väderstörningar, medan svävaren som ska kunna ersätta färjetrafiken på vintern nästan aldrig används eftersom den kräver 20 centimeter plan is.
Inte förrän fem arbetsdagar efter att alla andra alternativ är uttömda sätter Trafikverket in helikopter – förutsatt att inte mörker, dimma och nederbörd stoppar även det alternativet.
Trafikverket uppger för DN att man inte har pengar för att köpa in en ny färja och vill helst att Umeå kommun tar över trafiken, medan kommunen menar att det handlar om ett statligt ansvar.
För snart två år sedan passades bollen vidare till regeringen, som ännu inte fattat något beslut.
Under tiden kan öborna isoleras drygt en vecka åt gången utan förvarning. Arbetspendlare ställs inför en omöjlig situation under vinterhalvåret, och när DN besöker Holmön beskriver många att det även handlar om en indirekt isolering eftersom trafiken inte går att lita på.
– Varje tur som ställs in är ett avbräck för de som bor där. Men det handlar om resenärernas säkerhet och vi kan inte göra något åt de svåra förutsättningarna som råder där, säger Urban Eriksson, planerare på Trafikverket.
Vet du någon annan plats i Sverige där Trafikverket är ansvarigt och människor isoleras veckovis åt gången?
– Vi har inte undersökt situationen på det sättet, men vi har tyvärr inte möjlighet att bedriva trafik i alla typer av väder året runt.
I skuggan av problemen pågår ett unikt projekt som kan förbättra situationen avsevärt.
Men inte bara för Holmön, utan för hela Sverige.
– Nej, verkligen inte.
Maja Hallén tvekar inte en sekund på frågan om det är möjligt att skapa sig ett gott liv och bilda familj oavsett var man bor i landet.
– Tekniken har aldrig varit bättre. Ändå fungerar det så dåligt.
Hon bor egentligen med sin man och tre barn i Umeå, men hyr för tillfället Joar Sandströms gårdshus på Holmön medan familjen bygger ett nytt hus i närheten.
Husbygget startade ungefär samtidigt som nuvarande regering deklarerade sin prioritering av landsbygden under parollen ”hela Sverige ska fungera” för två år sedan.
Maja Hallén är arkitekt i sin profession och har många gånger funderat på platsers betydelse. Om hur samhällen byggs upp kring urbana och växande orter på bekostnad av små och krympande platser.
Men det måste inte vara så. Och Holmön är en lysande förebild på att det går att arbeta för utveckling även på platser med stora utmaningar, menar hon.
Engagemanget i det lokala föreningslivet och lanthandeln är bara några exempel. Ett annat är att godstransporter med drönare kommer att testas inom det närmaste halvåret genom ett samarbete mellan både offentliga och privata aktörer.
På det sättet ska paket, livsmedel och mediciner kunna skickas mellan en fast punkt på fastlandet och lanthandeln på Holmön.
Andra fördelar är att drönarna klarar höga vindstyrkor, stark kyla och mörker, och kan flyga i hastigheter på uppemot 200 kilometer i timmen. Och även om lastkapaciteten fortfarande är begränsad till omkring 15 kilo så kompenseras det av att drönaren kan göra många transporter på kort tid.
Förhoppningen är att detta på sikt kan utvecklas till ett framtida transportsystem i glesbygd. Enligt beräkningar från projektet skulle 18 automatiska laddstationer kunna täcka in hela Sveriges yta för att öka tillgängligheten och beredskapen med hjälp av snabba och miljövänliga godstransporter.
Maja Hallén är försiktigt optimistisk.
– Drönartekniken är spännande, men inte avgörande för om det kommer att bo folk här eller inte i framtiden. Den ger oss tyvärr inga skolor eller äldreboenden.
Hon ser snarare tekniken som ett viktigt komplement och pekar på att det inte går att vänta på att myndigheterna ska göra något för att åstadkomma en positiv förändring.
Öborna kallar det för Holmömodellen. Den bygger på en tydlig struktur i tre steg för att påverka utvecklingen utan att fastna i stora frågor som andra har makten över.
I stället för att fokusera på en mer stabil färjetrafik eller att bygga ut hamnen kan det exempelvis vara mer fruktbart att samarbeta kring aktiviteter, odlingsmarker och boenden som kan hyras ut för att underlätta boende på ön.
– Vi hoppas att det kan bli en modell för många andra platser, för här ställs alla frågor på sin spets. Om det fungerar här så kommer det att fungera på fler platser.
Vatten trycks upp ur sprickorna i havsisen, medan Joar Sandström tar sig över istungan mellan öarna med sitt skoterekipage. Runt halsen hänger ett par isdubbar om det värsta skulle inträffa.
Tiden håller på att rinna ut. Både för vårens byggprojekt och hans egen framtid på Holmön.
Dottern är ett år och familjen vill inget annat än att bo kvar på ön. Men så länge trafiken inte går att lita på är risken stor för att ytterligare en barnfamilj tvingas bort.
Ni bor trots allt på en ö. Går det att förvänta sig samma service då?
– Okej om vi kände till det här tidigare, men försämringen har gått så fort. För bara några år sedan kunde man pendla till stan, men hur ska vi kunna planera en vardag när vi i perioder är beroende av en färja som inte ens går hälften av gångerna?
– Vi vill bara kunna bo, leva och verka här ute, precis som politikerna har lovat att vi ska kunna göra. Men det är ju inte på riktigt.
DN har sökt landsbygdsminister Peter Kullgren (KD) och infrastrukturminister Andreas Carlson (KD).
