Under en provisorisk grön presenning som skyddar från den stekande solen sitter en grupp män och äter med händerna ur stora fat med couscous och grönsaker. En man går runt och delar ut råa vårlökar som tilltugg.
Det är fredag, veckodagen då invånarna i byn al-Araqib bjuds in till att äta gemensam lunch. Några hus att äta lunchen i har de inte. 28 juli rullade israelisk militär in med schaktmaskiner och demolerade alla byggnader i byn. De tog deras traktorer och plockade ner alla tält. Och det är inte första gången det sker.
– Sedan 2010 har israelerna raserat all bebyggelse i vår by 248 gånger. Israelerna river med hjälp av judiska bosättare, vi bygger upp igen med hjälp av arabiska volontärer, säger Sayah Turi, som för byns talan.
Lunchen är över och Sayah Turi halvligger på en orientalisk matta med en cigarett i munnen. På huvudet bär han en rödvit huvudbonad.
Han är äldreman i byn al-Araqib som ligger i Negevöknen i södra Israel, runt åtta kilometer norr om staden Be’er Sheva. På dessa marker har nomadfolket beduinerna levt och haft boskap sedan långt innan staten Israel grundades 1948. Men många beduiner känner sig inte välkomna i Israel, de anklagar landet för att försöka jaga bort dem från deras egen mark.
– De skickar hit beväpnade soldater som om de ska strida mot fienden. Det är så den här regeringen fungerar, säger Sayah Turi medan han fingrar på ett radband.
I den torra jorden ligger rester av hem. En stekpanna står på kant, strumpor ligger övertäckta av damm.
Det som pågår är inte klokt, menar Sayah Turi. Beduinerna är israeliska medborgare. Men de behandlas inte som det, tycker han.
– Vi arbetar, vi betalar skatt till staten och vi har israeliskt id. Trots det är vi inte skyddade av lagen.
al-Araqib är en av runt 40 beduinska byar som den israeliska staten inte erkänner, och som inte ens står utsatta på kartor. Sedan en lång tid tillbaka pågår en rad rättsprocesser där ord står mot ord. Sayah Turi hävdar att han har papper på att marken tillhör dem sedan 1905. Men ett beslut i domstolen avfärdar dokumenten och ger Israel rätt till den.
– Vi har ärvt den här marken av våra förfäder som var här redan under det ottomanska riket. Vi har till och med certifikat från regeringen om att vi äger den. Ändå förstör de våra hem, säger Sayah Turi.
På en kulle intill tältet vi sitter under finns en gravplats. Den tillhör beduinerna och har funnits där sedan 1914, enligt dokument. De två moskéerna som stod intill är dock jämnade med marken. Stora brutna stenblock är det enda som är kvar av dem.
Israel har erbjudit beduinerna pengar i utbyte för marken. Men för invånarna handlar det om mer än pengar. De strider för sin kultur och livsstil.
– Marken är en del av vår identitet, vi kommer aldrig att ge upp den, säger Sayah Turi.
Men även om Sayah Turi är fast besluten att stanna kvar har en del av de 3 000 invånare som tidigare bodde i al-Araqib gett upp och flyttat. Och Sayah Turi berättar att han nyligen släpptes ut från tio månader i fängelse på grund av sin kamp.
– De anklagade mig för att ha stulit den här marken och därmed brutit mot lagen.
Beduinerna i Israel har en oklar ställning i landet. De har arabisk härkomst och är muslimer med en egen kultur. Först på 1950-talet började de gå i skolan och lärde sig läsa och skriva. I byn som DN besöker är månggifte accepterat och beduinerna tillhör de fattigaste i Israel. Men de senaste årtiondena har utbildningsnivån förbättrats och fler tar vanliga jobb.
Ett av Sayah Turis barnbarn, 27-åriga Wisam, tar oss på en rundvandring i det som en gång var ett samhälle med djur och hus. Han läser till läkare i Ukraina och har ett år kvar på studierna. När han är klar vill han flytta tillbaka och bo i al-Araqib. Trots pressen med de ständiga rivningarna är det här han känner sig tillfreds.
– Det är lugnt och avslappnat här i öknen, och det är här ifrån min familj kommer. Det här är vårt hem.
Beduinerna kommer ibland i kläm i konflikten mellan palestinier och israeler. Trots att de till skillnad från andra israeler inte behöver genomgå militärtjänst har en del tagit värvning i den israeliska armén. Och vid Hamas terrordåd i Israel 7 oktober hyllades ett antal beduiner som hjältar för sina räddningsinsatser. Dessutom togs sex beduiner som gisslan till Gaza och 21 dödades i attacken.
Samtidigt har Israels politik att pressa beduinerna bort från sin mark fått allt fler av dem att ställa sig på palestiniernas sida.
Sayah Turi har inget till övers för Israels regering som han tycker har blivit alltmer brutal efter Hamas terrorattack 7 oktober.
– Det är som om regeringen har fått galna ko-sjukan sedan dess. Det är helt från vettet och har ingen respekt för arabernas mark. De gör vad de vill.
Han skrattar uppgivet när jag frågar om Trumps fredsplan kan lugna ner situationen i området. Problemet med planen är, enligt honom, att araber inte är en del av den.
– Där finns ingenting om rättigheter för araber. Det kommer inte accepteras av någon, vilket vi snart kommer att märka.
Barnen Mohammad och Nour rider på en av de tre hästar byn har kvar. Beduinerna anklagar Israel för att ha tagit död på djur och växtlighet när man från luften har släppt giftiga kemikalier över området, vilket domstolen nu har förbjudit. Följden för al-Araqib är att de 160 får byn hade har dött, liksom 16 arabiska hästar. Dessutom har olivträd ryckts upp ur marken och odling försvårats av de ständiga rivningarna. Efter att domstolen dömde till statens fördel känner de sig bakbundna.
– Vi får inte bygga eller odla någonting. Till och med presenningen vi har satt upp är förbjuden, säger Wisam.
De familjer som stannar kvar sover nu i bilar och minibussar som de ställer gömda bakom buskar för att den israeliska militären inte ska se dem och mota bort dem.
En del har jämfört beduinernas situation med den amerikanska ursprungsbefolkningens. Israel sägs vilja ”civilisera” dem. Bland annat har sju städer etablerats i Negevöknen som man uppmanar dem att flytta till. Där har de, till skillnad från i de icke erkända byarna, tillgång till rinnande vatten, el och skolor. Israel motiverar det med att man vill förbättra beduinernas livskvalitet. Men strategin har fått kritik av både EU-parlamentet och FN som menar att den hotar beduinernas livsstil och kultur.
I ett mindre tält sitter tre kvinnor. De har hängt grönsaker och bröd i plastpåsar på pålar.
– Vi måste kunna ta våra saker och fly snabbt om israelerna kommer, säger 75-åriga Fatma, som är första fru till Sayah Turi.
Maten lagar de i ett kök i bilen. Israeliska attacker mot byn är hon van vid.
– De behandlar oss så dåligt. Men det har blivit rutin för oss, säger hon.
