Issa går från dj till artist: Jag var ett klubbkid redan som liten

Isabelle Eoka tar emot på klubben Fållan i Slakthusområdet. Det är tisdag förmiddag och mot sin förkylning har hon beställt te med mycket honung i.

– Där vill jag bli intervjuad, säger hon och pekar mot den stora scenen.

För ett par veckor sedan stod hon på samma plats och var värd för Boiler Room för andra året i rad, när det brittiska klubbkonceptet och onlineplattformen gästade Stockholm.

– Det var askul. Mycket folk, bra musik, bra energi. Det var nice att hålla i dirigentpinnen. Jag drog upp alla snyggisar på scen. All the girls on stage!

Det krävs inte många minuter i Isabelle Eokas sällskap för att förstå att alla former av scenframträdanden, och att få igång en publik, tillhör hennes specialiteter.

– Jag älskar att prata och vara spontan inför folk. Jag kallades liksom för radion när jag var liten.

– Dessutom tar jag gärna den rollen. Det är fortfarande så sällsynt att sådana som vi, det vill säga pocs (people of color) och kvinnor, blir representerade i klubblivet. Jag vill visa att vi också finns.

Med debutsingeln ”Alfonzo”, som hon släpper under sitt alias Issa, tar hon nu steget från dj till artist. Låten är lika provocerande enkel som den är självklar. Över ett stompigt acid house-beat, skapat av producenten Your planet is next, pratsjunger hon (och skrattar) om Alfonzo, som förvisso är ”super cute” men verkligen borde gå och köpa en drink till henne.

Inspirationen kommer från en dålig dejt Isabelle Eoka var på.

– Jag var singel och fick napp via Facebooks dejtingsida av alla ställen. Men det visade sig att snubben både hade ljugit om sin längd och var allmänt jävligt tråkig. Gör något annat, kände jag, så jag får vara själv! Gå till baren igen, jag ska bara ringa ett samtal.

När jag hör din låt kommer jag på hur mycket jag saknar humorn i klubblivet.

– Eller hur! Jag är så trött på Stockholmssoundet, den här mörka Tysklandstechnon. Jag är inte deprimerad, okej?

– Jag är heller inte en sån som drömde om att bli sångerska när jag var fem. Jag kom in i musiken från ett helt annat håll.

Från vilket håll då?

– Jag gillar att ha kul!

Isabelle Eoka växte upp i Rågsved, yngst i en syskonskara av fem. Föräldrarna kom båda från Kongo till Sverige på åttiotalet.

– Mina föräldrar älskar att leva. Leva, resa och festa. Vi hade alltid folk hemma, middagar och hemmafester varje helg. Jag fick vara uppe sent på natten. Jag var ett klubbkid redan som liten.

Hemma spelades det soukous, ett slags klubbmusik från Kongo. Men också gospel, reggae och reggaeton.

– Eftersom jag var yngst blev jag svampen som sög upp allt som spelades.

Jag tror inte på separatistgrejen. Allt handlar om att blanda.

När hon var femton bestämde sig familjen för att flytta till London. Där upptäckte hon undergroundklubbar och piratradiostationer som spelade grime. Som sextonåring gick hon på sitt första rejv i Manchester.

– Jag blev kär i det här råa do it yourself-uttrycket. Alla mina klasskompisar i skolan var rapartister. Antingen var man det eller så var man drug dealer.

När hon många år senare återvände till Stockholm tog hon med sig Londonandan.

– Hela mitt tänk kring att bygga communitys kommer därifrån. Det är så viktigt att lyfta varandra. Jag samlar på olika crews för att göra feta grejer. Jag gillar att vara en plattform för olika uttryck.

Isabelle Eoka tycker att det går att se ett skifte i stans klubbliv, som tog fart under pandemin.

– Det finns en stark diy-våg nu som inte riktigt har existerat tidigare. Folk gör rejv där andra och mer marginaliserade scener och grupper är representerade, inte bara technon. Samma diskussion märks inom hela klubbvärlden. Det vill säga: more women, more pocs, more queers to the front!

En rolig beskrivning av dig som jag har läst är att du är en ”caotic genre fucker”. Hur skulle du själv beskriva musiken du spelar?

– Just nu är jag inne på techno som kommer från andra delar än Europa. Det finns rolig techno från Afrika som heter gqom, techno från Mellanöstern med orientalisk gitarrvibe och rytmisk techno från Sydamerika. Och dembow, som låter som reggaeton fast snabbare och liksom rumpigare.

Hur hittar du all musik?

– En del kommer till mig från gamla filmer och serier, men jag hittar också mycket på Soundcloud och Youtube. Det gäller att veta hur man ska leta. Man snubblar över nån snubbe från Portugal som kallar sig Cucarafa. Många timmar senare är man i Afghanistan.

”Alfonzo” är den första av flera låtar som ska släppas framöver på internationellt inflytelserika Stockholmsetiketten Studio Barnhus. Musik som hon hoppas ska ta henne ut i Europa.

Men hon har fler drömmar än så.

– Jag vill arrangera en prisgala för den elektroniska musiken. Tänk ett Grammis för dj:er? Den här scenen förtjänar det.

Hon drömmer också om att känslan av ”vi och dem” helt ska försvinna från klubblivet.

– Det är fortfarande en del dyra dansgolv och ”vi är ett gäng vita grabbar som har pluggat Handels, nu ska vi göra en festival”-stämning. Samtidigt börjar jag känna att de har börjat hitta till våra fester. Jag tror inte på separatistgrejen. Allt handlar om att blanda. We just wanna mix – together. Och att alla får sin shine.

Läs fler texter av Kajsa Haidl och alla texter om musik.