Måste världens ledande filmregissörer välja sida?
Ruben Östlund har fått kritik för sin medverkan på Svaneti international film festival i Georgien. Till Göteborgs-Posten (7/8) säger georgiska filmarbetare, som är kritiska mot landets nyorientering mot Ryssland, att den svenska regissören utnyttjas för ”antieuropeisk propaganda”.
Till exempel för att Östlund poserar på bild med Bahco Odisharia, en tidigare programledare i regeringstrogna Pos tv som utsetts till produktionschef på statliga Georgian national film center.
I bildtexten står det: ”Ruben Östlunds hälsning till liberalerna.” Flinande skrattemoji.
Så vilka är de där liberalerna som den dubbla Cannesvinnaren får hjälpa till att markera mot?
I maj protesterade uppemot 200 000 människor på Tbilisis gator mot regeringens så kallade ”rysslag” (DN 13/5). I stället för att utvecklas som en liberal demokrati riskerar Georgien att regrediera till en lydstat till Ryssland, menar oppositionen.
Kulturarbetare i landet har slagit larm om en häxjakt på fri konst, när olika institutioner omorganiseras och utrustas med regeringslojala tjänstemän (SVT 9/1). Efter protestvågen har Levan Akin, svensk regissör som gjort två filmer i Georgien, valt att inte visa ”Passage” i landet för att undvika att den blir slagträ i debatten (DN 18/7).
Men den skrämmande utvecklingen i Georgien verkar ha kommit som en nyhet för Ruben Östlund.
”Jag blev väldigt förvånad, samtidigt var det intressant att få uppleva det från insidan. Plötsligt befann jag mig på en festival som blivit politiserad och vissa påstod var kontroversiell”, skriver regissören i ett mejl till GP.
Så kan det gå. Filmfestivaler är ofta komplexa politiska fenomen, och många regissörer har utnyttjats som maskotar för repressiva regimer. Mer avgörande är förstås hur Östlund ställer sig till allting i efterhand. Tyvärr verkar han inte öppen för att syna sin egen roll i uppståndelsen. Det, om något, är ”intressant”.
Kanske är det Östlunds giv att vara någon som inte tar ställning utan bara studerar omvärlden, en oberoende observatör som surfar ovanpå politiken. Men här verkar han snarare göra sig blind för verkligheten. På GP:s fråga om vad han tänker om den där bildtexten, den där hälsningen till liberalerna, framstår Östlund som besvärande aningslös:
”Det har jag ingen aning om. Jag har inget att hälsa ’liberalerna’ i Georgien, förutom att de inte skall glömma klassperspektivet. Personligen är jag väldigt trött på dem som delar in människor i ideologier. Det känns nittiotal.”
Bristen på solidarisk reflektion och basal omvärldsanalys från Sveriges internationella stjärnregissör är iögonenfallande. Kulturkrigets frontlinje – där den liberala demokratin är måltavla för auktoritära populister – har knappast undgått någon. Och att samtiden ”delar in människor i ideologier” betyder inte att man slipper göra skillnad på regeringen och oppositionen i Georgien, det är bara den proryska sidan som tjänar på Östlunds bekväma postpolitik.
Tyvärr är det inte första gången Ruben Östlund förirrar sig i storpolitiken. Jag påminns om när han gästade regissören och putinisten Emir Kusturicas filmfestival i serbiska Küstendorf. Det var 2018, fyra år efter ockupationen av Krim, men naiviteten kring både Kusturica och Ryssland var fortfarande utbredd. (Sedan dess har Kusturica fått i uppdrag att göra en filmtrilogi som bygger på Rysslands litterära nationalhelgon Dostojevskij, Gogol och Tolstoj.)
Väl på plats i Serbien passade Östlund på att låta sig intervjuas av den ryska propagandakanalen Sputnik (18/1 2018). Där var han djupt kritisk mot västvärldens medier, som han menade hade gått på vapenindustrins lansering av en konflikt mellan Europa och Ryssland.
”Det är skrämmande hur många journalister som ’nappar’ på sådana argument och skriver om hotet från Ryssland. De planterar egentligen idén om detta hot.”
Eventuellt kände Östlund inte till Sputnik, kanske blev han felciterad eller så har han förhoppningsvis uppdaterat sin analys sedan Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina. Hans inställning till läget i Georgien tyder dock på samma slags teflontänkande. Allt är relativt, men tydligen allra mest för Östlund. Det gör onekligen att satiren i ”Triangle of sadness”, en stormig uppgörelse med en världsfrånvänd elit, hamnar i ett annat ljus.
Känslorna går höga i Georgien, och för utomstående är det ibland svårt att navigera främmande politisk dynamik. Det betyder inte att man måste reducera sig själv till en nyttig idiot. Särskilt inte när man har gjort karriär på att skärskåda alla andras ofrivilliga rollspel.
Läs mer om film och fler texter av Jacob Lundström.
