För ett tag sedan rapporterade TT om tuffa tider för landets kulturtidskrifter. Produktionsstödet sänks samtidigt som kostnaderna ökar, på ett fält som redan är beroende av helt eller halvt ideella insatser. Har Ord & Bild, Karavan och Provins en roll att spela i offentligheten 2025? Eller bara för de närmast sörjande och bläddrande? I så fall borde många fler sörja och bläddra!
Det finns ju en längtan efter texter utanför skrollflödet. När SvD:s Måns Wadensjö nyligen recenserade återuppståndna Bon (19/4), anfört av nya chefredaktören (och DN-medarbetaren) Saga Cavallin, beskrev han det som att till och med kulturtidskrifterna får uppföljare numera. Wadensjö är mestadels positiv och konstaterar att Bon ger honom ”en vag men behaglig känsla av att ha koll”.
Även Expressens Victor Malm hoppades häromveckan, i sitt nyhetsbrev, på en nytändning för tidskriften som fenomen apropå just Bon. När det begav sig var Bon visserligen ingen obestruken kulturtidskrift utan snarare ett glossy magazine. Ordet tidskrift nämns inte heller i nylanseringen, men Bon 2.0 kan förstås vara lika läsvärd ändå.
Jag undrar hur som helst om tidskrifternas ”kräftgång efter digitaliseringschocken”, som Malm skriver om, egentligen är kvalitativ. Eller mer filosofisk i bemärkelsen ”om ett träd faller i skogen men ingen hör det, gör det då något ljud”? Ironiskt nog eftersom analoga tidskrifter, som knappt gör något väsen av sig, är beroende av att träd fälls.
Som alltjämt engagerad och medberoende f d tidskriftsredaktör för FLM är jag väl partisk. Men ni får ursäkta direktreklamen med att nästan ingen annan skriver om kulturtidskrifterna. Även om Viola Bao faktiskt kommenterade (DN, 25/1) Gläntas förra nummer om Kurdistan (som ger värdefull koll nu när Joakim Medin sitter fängslad i Turkiet på grund av sin journalistik om kurder).
Visst beror detta på ”digitaliseringschocken”, och på tidskrifternas omarknadsmässiga trögrörlighet i uppmärksamhetsekonomin. Men det vore olyckligt att glömma bort dem, både som intellektuell miljö och som frodig plantskola, med tanke på att det samtidigt larmas om minustillväxt inom kritikerkåren (DN, 25/3).
Kanske behövs det ett Bon för att fatta grejen, och upptäcka ljuden i offentlighetens glömda skogar.
Läs också: Minimal tillväxt i den svenska kritikerkåren
