Sara Berg har startat en debatt i Sydsvenskan om teaterns förlorade våghalsighet, närmare bestämt i Malmö. Och hon har fått rimliga reaktioner, till exempel att teatern inte måste vara häftig för att vara kvalitativ, liksom att det är svårare att vara provokativt utflippad i ett snålt kulturklimat. Rubriken (”Minns ni när teatern var cool i Malmö?”) är en påminnelse om teaterns ständiga handikapp i att hävda sig mot övertillgänglig kultur i uppmärksamhetsekonomin: You had to be there.
Jag var inte där, det vill säga i Malmö cirka 2006, eller någonstans 1968, som är ett annat populärt årtal för teaternostalgiker. För att inte tala om på Globe Theatre i London den 21 september 1599, när Shakespeares ”Julius Caesar” troligen hade premiär.
Hur coolt? Tja, frigruppen Konstabs ”Europa efter regnet” har åtminstone varit omskriven
Men i fredags var jag på Folkteatern i Göteborg och såg Asta Kamma August svälja ett ägg. Ett ägg som alltså ”föds” ur Elin Skarin och sedan knäcks i munnen innan det vandrar vidare till en gapande August. Hur coolt? Tja, frigruppen Konstabs ”Europa efter regnet” har åtminstone varit omskriven, och den höga medelåldern som Berg bekymrar sig över gäller inte för besökarna på deras föreställningar.
Konstab har tidigare opponerat sig lustfyllt mot kommersialismens negativa verkningar och numera regredierat till ett mäktigt scenografiskt shangri-la. Nakenchock och effektsökeri ingår. Kanske inte ett universalrecept för framtidens scenkonst men roligt som impuls.
År 2025 vore det också feltajmat och korttänkt att töntstämpla teatern. Tvärtom utmärker den sig i en samtid där coolhetens grindvakter och smakdomare saknar inflytande över flödena. För teatern är fortfarande flyktig och exklusiv. Omöjlig att skrolla fram eller ladda ner – den kan bara sväljas rå och smältas tillsammans.
Läs mer: ”En barnteckning är lika viktig som prins Eugens målningar”
