Det är något som inte stämmer med juden Isak Jacobi på Teater Galeasen. Är inte ryggen ovanligt krum, rösten och gesterna extra tillgjorda? Medan det gråa skägget hänger löst och yvigt som ett inköp från Buttericks.
Det liknar i alla fall inte Erland Josephson. Nej, det mesta är sig inte likt i den hyllade uppsättningen av ”Fanny och Alexander”, även om den följer handlingen hyfsat. På Galeasen återupptäcker vi Ingmar Bergmans vackert hemska original speglad i en gyttjepöl.
Jens Ohlins och Hannes Meidals tolkning är späckad av teatrala överdrifter, som demonstrativt drar fram äcklet i förgrunden. Teaterfamiljen Ekdahl har väl alltid varit dysfunktionell, men på Galeasen verkar till och med det folkkära julmyset mest obehagligt. När familjen blir tagen på bar gärning av pojken Alexanders kamerablixtar har Bergmans festliga feeling stelnat till en falsk pose.
Mest uppseendeväckande är ändå Hannes Meidals dubbelroll. Efter cirka halva föreställningen släpper han masken och förvandlas rakt framför oss: från Isak Jacobi till Edvard Vergérus. Antagonisterna i förlagan från 1982, den judiska antikhandlaren och den antisemitiska biskopen, gestaltade av samma skådespelare. Ta-da!
Men Isak Jacobi har alltid krävt sina förklädnader. I en initierad essä i tidskriften FLM (10/10) sätter filmvetaren Jonathan Rozenkrantz filmrollen i en historisk kontext.
Dels genom att påminna om hur vanligt det varit med judiska stereotyper i svensk film, åtminstone fram till andra världskriget. Dels genom att peka på hur Bergman, som del av en bredare antisemitisk kulturtradition, vid olika tillfällen anspelade på en vampyrisk judekarikatyr. Bland annat i den egna pjäsen ”Mig till skräck” från 1947, där juden Isak skulle föreställa en ”uråldrig rabbintyp”. Referensen återkommer också i manuset till ”Fanny och Alexander”, men kom inte med i vare sig den förkortade filmen eller i den längre tv-versionen.
Bergmans klassiker utmärker sig däremot för det sammansatta personporträttet av Isak Jacobi, en sympatisk familjevän i det Ekdahlska huset som framträder i flera judiska skepnader. När Fanny och Alexander har spärrats in på biskopsgården, iklär sig Isak exempelvis rollen som en servil ockrare i syfte att lura styvpappan Vergérus. Biskopen ser vad han vill se och barnen kan räddas.
Scenen var en balansakt för Josephson, som i en senare intervju förklarade att hans böjda kroppsspråk utgick från ”en judisk erfarenhet som jag inte har själv, men som finns nedärvd”. Det gällde att avslöja stereotypen som ett skådespel snarare än att sprida den vidare.
Men på Galeasen rör sig Hannes Meidals Isak Jacobi liksom tyngd av flertusenåriga fördomar från första stund, och publiken tvingas möta historiens blick på den vandrande juden. Glåporden slungas på scenen och judehatet står i öppen dager, precis som allt annat äckel som vädras ut i uppsättningen.
Han får aldrig bli den där trygga morfarsgestalten som Jonathan Rozenkrantz skriver om. Den iögonfallande förklädnaden gör dessutom att Isaks förtroliga möten med Helena Ekdahl känns mindre jämbördiga. Särskilt som Christina Schollin står för en uppvisning i klarhet och lyskraft, medan Meidal är hänvisad till mummel under masken.
Det gör den dubbla rolltolkningen till ett kusligt förvandlingsnummer. Isak Jacobi är inte bara en rollfigur i dramat, utan framstår också som Edvard Vergérus egen projektion. Han är resultatet av judehatarens negativa önsketänkande, en motbild som den bestraffande biskopen behöver för att rättfärdiga sig själv.
Det desperata behovet av den andre blir mer gastkramande 2024 än i det ömsinta originalet från 1982.
Läs fler texter av Jacob Lundström och även Ingegärd Waaranperäs recension:
Christina Schollin gör succé i skräckinjagande ”Fanny och Alexander”
