”Dream scenario” (2023)
Kristoffer Borglis hyllade samarbete med Nicolas Cage väcker samma slags olust som den norska regissörens förra film ”Sick of myself” (om en uppmärksamhetstörstande kvinna i Oslo som utvecklar en svår hudsjukdom i syfte att vinna omgivningens sympatier). I ”Dream scenario” är Cage förstås lysande som den halvt skalliga och provocerande ordinära evolutionsbiologen som blir ofrivillig världskändis när han oförhappandes börjar dyka upp i främlingars drömmar. Innehåller århundradets mest plågsamma exempel på fenomenet prutthumor. SF Anytime m fl.
”Speak no evil” (2024)
Vid det här laget borde filmhistorien ha lärt stadsråttor att undvika utflykter till landsbygden, men icke. Här är det en barnfamilj som nappar på en inbjudan från sina grannar på chartersemestern och åker med Teslan långt bort från civilisationen. Det danska originalet, med premiär så sent som 2022, var självklart mer skoningslöst men James McAvoy är faktiskt underbar som sadistisk smilfink i nyinspelningen (som utspelar sig i sydvästra England och bjuder på en rolig danskkoppling). Bio.
”It’s what inside” (2024)
Skräckkomedi med stark dumpa-din-kille-energi, som handlar om ett kompisgäng från college på en återföreningsfest. Perfekt upplägg för att älta dåliga relationer och gamla oförrätter med andra ord. Stämningen blir inte direkt bättre när gruppens svarta får Forbes (David Thompson) dukar fram ett mystiskt sällskapsspel, där festdeltagarna byter kroppar med varandra. Inte så blodig – fram till filmens avgörande chockögonblick – men roligt obehaglig. Netflix.
”Blink twice” (2024)
Inget är lika illavarslande som festfixande rika män. Zoë Kravitz spelade in sin filmdebut innan årets avslöjanden om Sean ”Diddy” Combs så kallade vita fester, men visst är det en gigantisk röd flagga att techmiljardären i ”Blink twice” tvingar sina kvinnliga gäster att bära vitt. Liksom att han beslagtar deras mobiltelefoner vid ankomsten till den privata partyön. Ändå är det chockerande att den gosiga och gulliga filmstjärnan Channing Tatum kan spela så grym. Bio eller SF Anytime m fl.
”Vincent must die” (2023)
Vincents arbetsdag tar en våldsam vändning när han plötsligt blir attackerad vid skrivbordet och tvingas fly för livet. Plötsligt verkar det onekligen som att hela världen är emot honom, även om en terapeut antyder att han kanske bara söker uppmärksamhet. Stéphan Castangs regidebut är inte skräckmärkt men skildrar definitivt ett mardrömsscenario, åtminstone för varje normalt behagsjuk människa som inte vill vara hopplös och hatad av alla. SF Anytime m fl.
”When evil lurks” (2023)
Börja direkt med den här argentiska djävulskapen om du vill vara hundra procent säker på att må skit. Precis som titeln antyder handlar filmen om ondska, även om lurkar känns som en grov underdrift i sammanhanget. Ingen går säker när en demonisk förbannelse sprider sig på landsbygden, och det känns nästan elakt att börja heja på de olycksaliga bröderna Pedro och Jimi som desperat försöker fly från den. SF Anytime m fl.
”Terrifier 2” (2022)/”Terrifier 3” (2024)
Kanske inte lika mycket ett tips som en chockupplysning: det finns en ny monsterstjärna på skräckhimlen. Regissören Damien Leone gjorde sin första kortfilm om den blodtörstiga clownen Art redan 2008, men först i och med ”Terrifier 2” fick han sitt stora genombrott. Tack vare både yxa och motorsåg har den tredje filmen i serien blivit årets chocktober-snackis i USA, och den 25 oktober får ”Terrifier 3” svensk biopremiär. Jo, Art är tillbaka, reanimerad exakt som förut. Viaplay m fl/bio.
Läs också:
Sebastian Lindvall: Skräckleendet kommer djupt inifrån det själsliga mörkret
