I en intervju i tidningen Vi (18/4) upprepade Mattias Andersson i våras sina avgångstankar från fjolårets Sommar i P1: om konsten begränsas eller likriktas av en ny kulturpolitik vill han inte vara kvar.
Under lördagens höstöppning står i alla fall Dramatens konstnärliga ledare på stora scenen och höjer rösten igen för den polyfona teaterkonsten. Kvaliteten har varit upp och ned men under Anderssons tid på Dramaten har utbudet definitivt varit spännande spretigt.
Välkomsttalet låter också som ett eko från tiden när mångfald var okontroversiellt. Sedan blev det som bekant ett omtvistat signalord, ungefär lika inflammerat som ”representation”, och retade gallfeber på alla som ville bevara kulturlivet svenskt. I samma veva höll ordet på att reduceras till en kolumn i kulturpolitikens excelark, vilket motverkade syftet. I stället för mångfald – en perfekt storm av fyrkantighet.
Lördagens välfyllda evenemang i jugendpalatset vid Nybroplan, med smakprov från säsongens repertoar, bjuder därför på en välbehövlig variation. Höstöppningen har föregåtts av en reklamkampanj där bland annat Stockholms lokaltrafik har tapetserats med flaggor i neonfiltrerade färger, plus namn av olika nationaliteter och ursprung, liksom blandade stadsnamn: Starobilsk, Marrakech och Niskanpää.
”Hela världens nationalscen”, lyder budskapet.
Det känns nästan som 2014 igen, det mytomspunna peak woke-året, med betoning på nästan. Ordet mångfald används visserligen inte i kampanjen, däremot betonar Dramaten betydelsen av att ”skildra perspektiv och röster från vår pluralistiska och polyfona värld”.
Det borde nästan vara överflödigt att konstatera. Med betoning på nästan. År 2024 är det en konstnärlig, solidarisk och uppfordrande programförklaring.
Den senaste tiden har det kommit alarmerande rapporter om auktoritära tendenser i bland annat Georgien och Slovakien, där regeringarna vill tvinga landets kulturinstitutioner i, ja, enfaldig riktning. Exempelvis har chefen för slovakiska Nationalteatern just sparkats med hänvisning till att han är en ”politisk aktivist” som prioriterat utländska operasångare framför inhemska.
Det är värt att värna den fria konsten där som här. Bland annat genom att Sveriges nationalscener fortsätter att öppna sina dörrar för en mångfald av konstnärer, uttryck och infall. Snart väntar en repertoar med regissörerna Falk Richters ”Kung Lear”, Mina Salehpours ”Vredens druvor” och Mellika Melouani Melanis Kristina Lugn-mix ”Titta en älg”. Jo, mångfald är fortfarande att föredra framför enfald für alle.
Läs också:
Färre nya föreställningar på Dramaten i höst
Dramatens nya vd: ”Det finns fördelar med svensk konsensuskultur”
