Det finns inget som ett gigantiskt misslyckande. Ribbor har lagts, insatser höjts och ansatser maximerats. Sedan: krasch, boom, bang. Det är omöjligt att titta bort.
Fiaskon finns i alla genrer, men filmhistorien rymmer flest exempel på iögonfallande diskrepans mellan pretentioner och budget respektive utfall.
Just nu är den 85-åriga och verkligt älskvärda filmregissören Francis Ford Coppola ute på en turbulent lanseringsturné. Han har till stor del bekostat den civilisationskritiska science fiction-filmen ”Megalopolis” ur egen ficka, men supersatsningen fick inget hovsamt bemötande vid premiären på filmfestivalen i Cannes. ”Förbryllande ytligt”, skrev någon.
När filmens trailer sedan skulle slå tillbaka mot den negativa kritiken, för att relansera ”Megalopolis” som ett missförstått mästerverk, drogs klippet snabbt tillbaka på grund av AI-fingerade recensionscitat.
Ändå hoppas jag på en oförglömlig upplevelse när filmen har svensk biopremiär den 27 september. Och det finns konträra röster som höjer filmen till skyarna (såklart – vad skulle filmkritiken vara utan konträra röster?).
För det finns något respektingivande med konstnärer som flyger för nära solen. Ibland väcker kraschlandningen skadeglädje, men oftare genuin nyfikenhet. Ett misslyckande pockar ju på motsatsen till misstänksamhetens hermeneutik. Det är ingen vits att ägna sig åt felfinnande – en epidemisk yrkesskada i kritikerkåren – tvärtom uppmuntrar det negativa mottagandet oss att se filmen med andra ögon.
Francis Ford Coppola är knappast ensam om att satsa eget kapital plus renommé på en obändig vision.
Tidigare i år hade Kevin Costners mångåriga drömprojekt ”Horizon” slutligen biopremiär, men den stora publiken uteblev och många kritiker kliade sina huvuden. Det var dessutom bara den första delen i en planerad tetralogi (!) med jättelånga västernfilmer. Den som justerar blicken upptäcker att ”Horizon” onekligen har något – som annars hamnat på klippgolvet alternativt aldrig passerat pitchmötet på filmstudion, men ändå.
Samma sak med Jennifer Lopez musikalfilm ”This is me… Now” som ackompanjerade artistens nionde album i våras. Lopez lär ha hostat upp 20 miljoner dollar för den utskrattade filmen, som också handlade om hennes kärlekssaga med Ben Affleck. Filmen slutade lyckligt, men några månader efter premiären hade paret skilt sig.
Det är tuffa tider för en drömmare. Men ”Megalopolis”, ”Horizon” och ”This is me… Now” måste bejakas som egensinniga och passionerade utbrott i en tid av strömlinjeformade investeringar.
Att det bara är människor med mycket pengar som kan förverkliga sin fåfänga eller fixa idé i megaskala säger sig självt. Men det kan finnas fler fördelar med att uppvärdera långfilmen som självhjälp för superrika: tänk om Elon Musk skulle lägga sina pengar på ett gränslöst filmhaveri i stället för att tigga ryggdunkar från världens oskönaste människor på gamla Twitter.
Fram för fler fascinerande fiaskon! Det vore kanske kulturpolitiskt problematiskt med misslyckanden i miljardklassen, men man måste ömma för högtflygande konstnärer. Som när mästerregissören Kjell Grede floppade med ”Kommer du med mig då?” 2003 och konstaterade: ”Jag tycker det är synd att jag hade storhetsvansinne, jag tycker det är synd att jag var dum i huvudet.”
”Kommer du med mig då?” fick det högsta filmstödet på nio miljoner men sågs bara av drygt 1 500 personer på bio. Själv beskrev Grede resultatet som att han hade gjort schlager av Wittgenstein. Men hur dålig kan den vara? Hyr den i kväll, justera blicken och se efter.
Läs också:
Så blev ”Sverige åt svenskarna” ett blågult filmfiasko
Tio svenska filmfloppar vi minns
